Nu. Äntligen. Stunden är kommen. Finally. Jullovet är här och det känns mer efterlängtat än någonsin. Från både herr E och sonens sida. Ja, kanske även från fru E och dotterns sida också, men inte lika mycket. Inte lika mycket som för killarna. För vi är större. "Eller hur pappa? Att killarna är större?" Så skulle härlige sonen förmodligen uttryckt det. Det är nämligen rätt mycket snack just nu om att vi killar ska hålla ihop mot tjejerna och att vi är starkare och större. I wonder why. Not really.

Sonen uttryckte sin glädje över mitt jullov på ett alldeles förträffligt och underbart sätt tidigare ikväll när han rullade runt och studsade omkring i den stora sängen där herr och fru E, åtminstone fru E (herr E brukar allt som oftast hamna inne hos sonen) planerat att sova. Med den mest exalterade röst ni kan föreställa er komma från en treårings lilla strupe skrålade han lyckligt;

"Pappa har jullov. Hipp hipp hurra! Vi ska vara lediga jättejättelänge. Hipp hipp hurra! Tre veckor! Hipp hipp hurra!"

Trots sonens tveklöst enorma glädje över det stundande jullovet vette katten om jag ändå inte är den som är allra mest glad. Det är ju givetvis oerhört omöjligt att riktigt veta, men jag tror nog sannerligen att precis så är fallet. Åh, ljuva ljuvliga jullov. Tack för att du äntligen har kommit.