När jag var yngre hade jag en tendens att oftare drabbas av denna, enligt mig sataniska åkomma, än vad jag gjort på senare dagar. Nu har det dock hänt. Tyvärr. Jag har fått munsår. I sann Fucking Åmål anda kan jag inte säga annat än "Fucking-jävla-kuk-munsår"!

Munsår är nämligen pinsamt nog bland det absolut värsta jag vet. Jag blir mer eller mindre handikappad när denna pest drabbar arme mig. Ni som inte känner mig riktigt ordentligt kanske tror att jag överdriver detta, men åh nej. Det är snarare en litotes - en underdrift - av verkligheten. De som känner mig förstår vad jag menar. Eller hur Sofia, Funky, Mamma och kanske någon fler läsare där ute? Ni har ju varit med när vid några tillfällen då jag har lidit, dreglat, gapat, kläggat på smörja, plåstrat och försökt diverse andra tricks för att bli kvitt skiten snabbast möjligt. Ni vet ungefär vad jag  och min omgivningen går igenom just nu. Varför jag nämner min omgivning beror på det simpla faktum att jag när jag har munsår har en tendens att vara arg, lättretlig och smågrinig över minsta lilla sak. Som tur var är min gravida fru ganska likadan just nu så det jämnar liksom ut sig.

Till er andra som inte har någon erfarenhet av hur jag uppfattar munsår vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna beskriva för er hur överjävligt detta är. Nu finns det med säkerhet en hel del av er läsare som också lider av munsår. Det är ju nämligen oerhört vanligt. Tydligen är det ca 80 procent av den vuxna befolkningen som bär på viruset. 20 procent, bland annat jag, av dessa får återfall under hela sitt liv. Tragiskt.

Vi som befinner oss bland de 20 procenten har alltså viruset (HSV-1) vilande i kroppen och vid stress, intensiv sol eller efter en förkylning kan det, som det nu har gjort för mig, bryta ut. Anledningen till varför det har brutit ut för mig just nu vette katten, men kanske känner jag lite stress såhär i slutspurten av skolan. De sista arbetena ska färdigställas och rättas och efter det ska betygen sättas. En annan faktor kan vara det faktum att det blivit extremt lite sömn den senaste tiden. Sander har, precis som sin mor, haft svårt för att sova. Detta medför en något trött pappa. En sista given faktor misstänker jag är att vi snart ska föda vårt andra barn. Det är, galet nog, inte mer än 25 dagar kvar till beräknat födelsedatum och vi har massor som vi har ogjort. Stress.

De första tecknen dök upp redan på jobbet då det, i enlighet med standardsymtomen, började att pirra i läppen. Det är ingen underdrift att skriva att jag led rätt kraftigt över att jag inte kunde påbörja en behandling direkt på studs utan att jag istället fick vänta tills dess att vi hade slutat. Jag hade nämligen ingen

receptfri kräm typ Vectavir®, Zovirax®, Anti® eller någon annan från apoteket att tillgå. Så snart vi hade slutat bar det dock raskt iväg till Apoteket för att inhandla något vettigt botemedel. Mitt val föll på Compeed® munsårsplåster.

Enligt deras egen hemsida är "Compeed® Munsårsplåster ett banbrytande, osynligt plåster som innehåller den patentsökta komponenten ultra-tunn hydrokolloid-075 för behandling av munsår FRÅN BÖRJAN TILL SLUT."

Nåja, jag hoppas och önskar innerligt att den fungerar både snabbt och effektivt, men vet inte riktigt hur mycket man kan lita på att den gör det. Sen att plåstret ska uppfattas som osynligt för folk i ens omgivning känns som ren och skär lögn. Hur kan man tro att ett plåster med 1 centimeters diameter fastkletat på läppen ska kunna uppfattas som osynligt? Impossible.

Nu upplyser min fru mig vänligt, men bestämt om att det snart visas "Desperate" på TV så jag antar att det är dags att logga ut.

Munsårspuss.