Prins Sander Ejrevi tog med sig familjen E och sina kompisar och deras familjer på maskeraddisco denna trevliga söndag. Innan själva discot drog igång var det Tacobuffé som stod i fokus. För de flesta iallafall. För något-utöver-det-vanliga-skvätträdde Sanders del var dock all fokus på en hemsk man i en förskräcklig mask som vandrade omkring i lokalen med en yxa fasthuggen i ryggen. Hemskhemskhemsk. Sonen var fruktansvärt rädd för denna figur, men klarade det dock inledningsvis relativt bra. MEN, det skulle explodera. Ojojoj.

När vi väl fått oss varsin tallrik med mat och satt oss ner för att avsmaka denna vandrar nämligen "monstret" förbi alldeles bakom oss. Sander fryser till is och kryper ihop mot bordet. Han söker ögonkontakt med mig och jag ska precis till att med min mest lugnande stämma säga att allt är lugnt när mamma E kramar om sonen bakifrån. SKRiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiK!! Världens räddaste treåring skriker rakt ut det allra högsta och mest hjärtskärande skrik man någonsin kan tänka sig att en liten treåring kan få ur sig. Om inte högre och än mer hjärtskärande. "Det var bara mamma Sander." försöker jag, "Älskling, det var bara jag." försöker mamma E, men inget fungerar. Majken försöker sträcka fram en tröstande hand som direkt resulterar i ett nytt öronbedövande skrik. Panik. "Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut!" gråter sonen fram och jag försöker lyfta upp honom i min famn. Detta är dock nästintill omöjligt då sonen har tagit ett ohyggligt grepp runt bordet och i sten vägrar att släppa. Tillsist går det. Vi lämnar för ett ögonblick lokalen, folket och inte minst monstret bakom oss. Sonen kramar mig hårt. Länge. Han är makalöst rädd. Gråter stora elefanttårar. Fy, usch och blä vad liten man känner sig som förälder en gång som denna. Tanken att gå hem slår mig och känns fullkomligt vettig, men det känns samtidigt som en nederlag att inte kunna vara kvar och dansa disco som sonen längtat så efter att få göra. Samtidigt som vi sitter utanför lokalen där festligheterna äger rum äter fru E upp sin mat för att sedan komma och byta av mig. Jag smiter in och äter lite hastigt upp lite av den tacoröra jag tagit för mig, tittar till dotter S som sovit sig igenom hela skräckscenariot, och letar sedan upp "monstret" i hopp om att övertala honom att ta av sig masken. Han går ganska så motvilligt med på att göra detta. Åtminstone när han ska börja spela discomusiken. Han är nämligen kvällens dj. I min bok går han från och med nu under namnet dj Nightmare. Jag misstänker nämligen att sonen inatt, och kanske fler nätter framöver, kommer att vakna och ropa (läs skrika!) efter pappa och be mig rädda honom från det hemska monstret. Det är liksom inte första gången det händer...  

Sonen får informationen att monstret numera är demaskerad och att det serveras glass för alla barn. Och inte vilken glass som helst utan turligt nog sonens favoritglass. "Skruvglass". Sonen vågar sig åter in i lokalen och dessutom fram till den utklädda hunden som delar ut glassarna. Modigt. Efter detta går det bättre och bättre. Discot börjar. Sonen ser faktiskt till och med på dj Nightmare, i och för sig utan mask, utan att bli rädd. Underbart. Han dansar inte speciellt mycket. Inledningsvis är det mest spännande att stå och se på andra som dansar, discolamporna, vuxna som finns i närheten, glasshunden, röken som sprutas ut och givetvis också mamma och pappa. Sen kommer han igång även med dansandet. Och när kvällen börjar närma sig sitt slut är han en av få som står kvar och dansar. Kompisarna har vid det här laget redan kastat in handduken, men som sonen själv uttryckte sig hade han "Inte dansat klart ännu!". Dansen går mest ut på att springa runtrunt och sedan stanna av och göra någon nice streetdance-move. Lovely. Som pappa till den lille krabaten kändes det underbart att kvällen trots allt blev så pass lyckad som den blev. På hemvägen var det enbart discodansen som diskuterades och analyserades. Monstret var som bortblåst. For now. Det var skönt. Jag tvivlar på att det kommer att vara borta for good, men for now känns i dagsläget good enough. Mycket swenglish nu. Sorry.

Avslutar med några pics. Det blev inte så många. Och speciellt bra blev de inte heller. MEN, jag har försökt filma litegrann också och om det blev ett hyggligt resultat finns chansen att det dyker upp något klipp här på bloggen i framtiden. Har vi riktigt tur finns det faktiskt filmbevis på hur discots egna Travolta, Hedmans pajken, dominerade dansgolvet. Håll tummarna.



Prins Sander Ejrevi och prinsessan Majken hade faktiskt en del planer på bröllop dagen till ära. Det blev dock mest discodansande för hela slanten. Dj Nightmare må ha varit skrämmande i sin närvaro, men hans musikval höll högsta klass. Amy Diamond var nog turtorduvornas absoluta favorit.



Prins Sander fick en tapper riddare i sitt hov när Riddare Melker äntrade dansgolvet. De två fick sedan chansen att brottas och "svärdas" utanför Ica till bådas, ja i ärlighetens namn även föräldrarnas, stora glädje. Efter en dag som denna kan nog sonen behöva tuffas till litegrann och lite småbusbrottning med kompisar är kanske helt rätt väg att gå. Vad tror du?