Min mamma säger...

Detta är en riktigt spännande sann rysare. En rysare därför att det verkligen har hänt och jag inser att det inte är omöjligt att det händer igen och då fungerar samhället inte rättvist.

Gunillas man Martin försvann spårlöst den 1 februari 1991. Han lämnade efter sig sin fru Gunilla, deras son Max två år samt ett ännu ofött barn. Dessutom lämnade han skulder på ungefär två miljoner kronor som hans fru tvingades att ta över.

Från att ha levt med en man som Gunilla älskade men som ständigt arbetade massor på dels ett finansbolag och dels en finanstidning, så tvingas hon från en ekonomisk trygghet till att tvingas leva på socialbidrag.

Efter 10 år så dödförklaras hennes man och barnen får rätt till en efterlevnads pension och även Gunilla. Detta blev ett litet ljus i mörkret även om tveksamheter uppstår kring om hon ska få fortsatt skuldsanering eller inte i och med pensionen.

Efter tre år dimper det ner ett brev från skattemyndigheterna om att hon inte längre är änka utan skattemyndigheterna har fått reda på att mannen lever. Pensionerna dras omedelbart in. Men någon man har hon inte sett till. Det visar sig att han varit i Tyskland i över 10 år men återvänt utan att ta kontakt med sin familj.

Här kommer det orättvisa samhället in! Gunilla förutsätter att nu måste ju hälften av skulderna och den skuldsanering som hon har vara mannens...men icke....han har vistats tillräckligt länge utomlands så hans skulder har makulerats. Gunilla får fortsätta att leva på existensminimum några år till.

Detta är en bok som alla vuxna som lever i en parrelation bör läsa. Ibland vet man inte vem man lever med när en krissituation uppstår. Det tål att funderas på hur man kan skydda sig ekonomiskt ifall ena partnern drar.... Skriv äktenskapsförord eller samboavtal!

Min kommentar

Ojojoj. Man kan väl nästan undra om detta är en orolig uppmaning från min kära mor till lilla mig. Eller? Fast med tanke på att jag mer eller mindre har ensamrätt på familjen E's ekonomi kanske det är fru E som ska vara mer orolig? Fast, i ärlighetens namn tror jag faktiskt att vi båda kan känna oss lugna. Riktigt lugna. Boken låter dock intressant och problematiken känns skrämmande.