Efter förra helgens spanska succéinlägg fick denna helg bjuda på, om inte helt helt fulbloggsinlägg, så åtminstone en finsk fulbloggs rubrik. Lördagen bjöd, som sig bör, på skridskoåkning nu när vädret äntligen åter erbjuder denna ljuva möjlighet till friluftsliv. Efter skridskoåkning och lunch vankades så stor premiär vad gäller bowling för den lille sonen. Efterlängtat. Tanken var att detta skulle ske tillsammans med hela familjen E samt bästaste farmor och farfar. Så blev det också, men även tre fjärdedelar av familjen HC (Alla H!) kom liksom med på ett hörn. Det är givetvis en solklar sanning att det alltid är trevligt att sammanstråla med underbara familjen HC, men denna gång blev det nog i ärlighetens namn lite lyckligt olyckligt att vi sammanträffade just där och då. Och att det dessutom skulle slumpa sig så radikalt att vi, förutom att vi bevisligen hade bokat samma aktivitet och tid, också hamnde banorna intill varandra kändes nästan löjligt. Ni som följer antingen den rosa bloggen eller fröken Soofs kanske vet sedan tidigare att son respektive dotter i de olika familjerna har hyfsat tycke för varandra. Och som de fantastiska soon to be fyraåringar de är levde de verkligen upp och hann med att springa runt, skrika, puttas, kramas, pussas, skratta, boxas, bowla, spela (läs överfalla) ett bilspel, kramas, gråta, skrika, springa runt och gå bananer flertalet gånger under bowlingens knappa 60 minuter. Familjen H hade precis som familjen E med sig ett sällskap till denna happening. Med största säkerhet kan jag väl påstå att båda familjerna hade fått ut mer om vi hade hamnat på bana 1 respektive 16. Typ. Menmen. Sonen gillade trots allt den bowling han hann med och det finns stora möjligheter att det blir fler vändor till Bowlingkompaniet. Herr E gick segrande ur bowlingkampen och lyckades med nöd och näppe kravla sig över skamgränsen på 100. Precis som Herr Es kära pappa. Och även pappan i familjen H. Snajsigt. Lördagskvällen bjöd på myspys med MAXmat och mello. Synd bara som attans det där med Amy.

Söndagen inleddes ganska likt lördagen med skridskor på Älvsbacka IP. Denna gång fick vi assistans av herr Hubert som tillsammans med sonen och undertecknad bildade en livsfarlig förstakedja. Ojoj. Heja AIK. Efter lunch fortsatte leken hemma hos grannfamiljen E som desuutom bjöd på finfint och kladdigt fika. Ich liebe. Efter en stund smög dock herr E hem för att ge källaren en liten städomgång. Källaren vann slaget överlägset, men än är inte kriget över. Jag tar nya tag. När klockan började närma sig fyrasnåret bar det, som så många gånger förr, av till Myntgatan för sedvanlig söndagsmiddag hos bästaste svärföräldrarna. Där stannade vi ganska länge. Skönt med lite avlastning vad gäller de underbara och högt älskade barnen. Faktiskt.

Kvällen avslutades efter barnläggning med snabbrensning av mellanvåningen och sedan ett avsnitt av 183 dagar på SVT Play. Underbart att man nu faktiskt kan välja i stort sett helt och hållet själv när man vill se program som sänds på SVT. För en flexibel familj som familjen E känns det som a perfect match.

Nu är klockan ganska mycket. Fast ännu inte ny dag. I och med lovet har herr E givetvis vänt en hel del på dygnet. Trots att det finns småbarn inom radhusets fyra väggar lyckas jag ändå ganska enkelt med denna bravad. Tyvärr. Om mindre än 8 timmar står min arbetskamrat L här utanför redo att plocka upp mig och transportera mig till arbetet. Lovet är över. Not cute.

Hur var din helg?