Vilken pina. Tack och lov blev det ett underbart slut. Jag stod upp där på den slitna parketten framför 40-tumaren i radhuset mer eller mindre hela matchen. Hade löst ståplats biljett. Aldrig stilla. Levde mig in i händelserna. "Pinsamt mycket" enligt min fru som lämnade radhuset under period 1 och kom hem efter fika lagom till period 5. Jag hejade. Hojtade. Svor. Jublade. Suckade. Skrek. Ropade på passningar. Och på skott. Ja, man kan nog nästan påstå att jag i stort sett spelade faktiskt. Hade gärna gjort det på riktigt också. Tänk hur fantastiskt härligt det hade varit. Jag älskar att vara med när det hela ska avgöras. Vill bli hjälte. Vill vinna.

Idag var det Kimmo Koskenkorvas tur att bli hjälte. Krigaren Koskenkorva. Men ska sanningen fram kändes hela AIK som ett lag hjältar. Helt makalöst vilken grym finalserie de har krigat sig igenom. Slagna på förhand utav alla andra än sig själv och sina trogna supportrar. Underbart. Underbart. Underbart. Lagkapten Norgren förklarade fint och ärligt hur underbart det kändes just nu. "Ja, jag har fött två barn och så gift mig, men det vette faen om inte detta kommer på fjärde plats." Om jag skulle ge mig in på att hylla spelare som gjort extra bra insatser skulle det ta hela kvällen. Jag nöjer mig istället med att hylla laget. AIK var som helhet oerhört stabila. Grymma. Hungriga. Disciplinerade. Starka. Trygga. Det kommer man oerhört långt på.

Nu väntar Färjestad hemma redan på torsdag. Ojoj. Själv har jag familjeverkstan då. Om det nu inte går att byta dag på denna fantastiska utbildning. Jag hoppas. Det var ju trots allt över 30 år sedan AIK gick vidare i ett SM-slutspel.

Källa: Aftonbladet