...men det var för länge sen, så länge sen.

Då och då är det någon som påpekar att de saknar den rosa bloggen och de små inläggen från er vänligaste herr E. Det tackar jag och bockar för och därför kommer också här ett litet inlägg för att berätta vad jag har gjort under denna frånvaro. Tro absolut inte för ett endaste ögonblick att jag har legat på latsidan, oh, nej!

I januari 2010, erbjöds jag mitt första chefsgig då jag fick möjligheten att vikariera som rektor. Kul! Jag har länge (nåja, man kanske inte kan påstå att det är länge när man bara har jobbat inom kommunen de senaste fyra-fem åren) velat prova mina vingar som rektor eller som arbetsledare inom någon annan verksamhet så detta kändes alldeles precis rätt. Och rätt har det också varit.

Till en början var vikariatet egentligen tänkt att fungera på så vis att jag skulle assistera tre andra rektorer med sådant de inte hade tid med eller behövde hjälp med av andra anledningar. För min del kändes det som ett bra sätt att lära mig yrket. Tjänsten förändrades dock redan efter första dagen då jag istället fick äran, för jag ser det helt klart som en ära, att ta två skolor alldeles själv. En månad senare fick jag ytterligare en skola. Det som såg ut som att bli något av en mjukstart in i rektorslivet var efter en månad ett rektorskap på 150%. I like it. Ni som känner mig förstår.

Eftersom vikariatet inledningsvis endast var på tre månader, kändes det oerhört skönt att det förlängdes ganska tidigt till att sträcka sig terminen ut. På så vis hinner jag ju lära mig – oh så mycket – mer. Alldeles nyligen blev jag dessutom erbjuden en alldeles egen rektorstjänst. En tillsvidareanställning. Not bad. Eller vad säger ni?

Ibland känns det lite smålustigt, ja nästan oförskämt, att jag knappt har arbetat fem år sedan jag flyttade hem till Skellefteå och redan har ordnat mig två tillsvidareanställningar inom kommunen. En som gymnasielärare, men nu också en som rektor. Dessutom har jag valts ut att delta i kommunens interna chefsprogram. Och det första året som tillsvidareanställd. Visst har jag faktiskt lite rätt till att känna mig både stolt och tacksam? Eller har jag bara haft tur? Men visst är det precis så som den romerske filosofen Seneca under första århundradet AD definerade tur - "någonting som händer när förberedelse möter möjlighet"? Det är ju liksom så att man skapar sin egen tur.

34 år ung verkar jag vara den enda rektorn i Skellefteå kommun som ännu inte har fyllt 40 år. Om det säger något om mig eller om kommunen i övrigt låter jag dock vara osagt. Men visst hoppas jag att det kommer fler ”yngre” som kommer efter. Det behövs. En blandning av såväl ålder som kön känns i mina ögon ganska friskt. Sen ska jag inte sticka under stolen med att det är tacksamt att ha en rad rutinerade rektorsrävar att vända sig till när man står inför alla nya situationer som uppstår. Det är ingenting annat än guld värt.

Nä, nu ska jag nog sluta upp med detta egobloggsinlägg. Ödmjukheten finns kvar, även om detta inlägg i vissa ögon kanske uppfattas som ett enda långt uppradande av skryt. Det var givetvis inte tänkt så.

Tyvärr för er trogna läsare misstänker jag att bloggfrånvaron kommer att fortsätta även efter detta inlägg. Tiden är knappare dessa dagar och den tid jag har hemma ödslar jag mer eller mindre 100% på mina barn. Det är de små söta liven absolut värda. Övrig tid går åt till att samleva med fru E och hålla slottet i någorlunda skick. Det går sådär. Då menar jag inte samlevandet med sötaste fru E utan givetvis det omöjliga uppdraget att hålla det svarta radhuset i någorlunda skick. Ojoj. Den nya balkongen är dock supernice. Kanske kommer det bilder i sommar. Kanske.

Peace out.