Egentligen känns det nog ganska så helfel att skriva och påstå att jag gillar söndagar så jättejättemycket som jag just nu faktiskt ändå har tänkt göra. Söndagar brukar annars vara något utav en ångestladdad dag där man i all desperation försöker slöa, ta det lugnt, koppla av, vila och samla energi inför morgondagens kommande uppstart på arbetsveckan. Vetskapen om att arbetsveckan nu tar vid och att morgondagen förbjuder sovmorgon kan onekligen vara ångestframkallande. Härliga, lediga helgdagar tillsammans med underbara familjen E är ju det jag lever för. Jobbet är bra. Jag trivs. Ni vet väl det vid det här laget? MEN. Skulle jag bli snuskigt rik skulle jag aldrig någonsin fundera på att fortsätta att arbeta. Det är sanningen. I alla fall inte i den form jag gör nu. Jag skulle nog göra mer crazy grejer som att hobbyjobba hemifrån med diverse påhitt. Jag gillar sånt. Jag gillar det massor. Samtidigt känns det som en ohyggligt ostadig inkomst. Tyvärr. Och med huslån, studielån, amorteringar, räntor, elräkningar och andra diverseutgifter känns en stadig inkomst ack så nödvändig.

Nu skulle dock det här blogginlägget handla om något helt annat än min fantasi om den stora drömvinsten. Nämligen om söndagar. Först och främst är det väl antagligen lika bra att jag erkänner det delvis redan välkända konceptet söndagsmiddagar gällande familjen E nu omedelbums på stört. Det är sant. Familjen E äter mer eller mindre aldrig, och nu menar jag verkligen aldrig, söndagsmiddagar på hemmaplan. Lyxigt I know. Den första söndagen varje månad bjuder familjen Rönnberg in alla Rönnbergare med familj på söndagsmiddag. De öviga söndagarna är det Familjen Ejrevi som bjuder in på detsamma. Jo, jag vet - Vi är ohyggligt bortskämda. Ohyggligt. Sant. Tack och lov är vi även ohyggligt tacksamma.

Här under hösten har söndagar ofta också inneburit ett besök på Nordanå och pysselhörnan med efterföljande fika i fiket. En liten rundtur på museet brukar också förekomma vid dessa tillfällen. Idag var det dock sista gången för i år och frågan är om det blir någon fortsättning på detta fantastiska arrangemang. Jag håller tummarna. Hårthårt. Pyssel är kul och Nordanå är mysigt. I like. Idag var det pyssel i svart och gult och samtidigt återfanns det en finfin AIK-utställning på övervåningen. Sonen jublade, sjöng hockeyramsor och spenderade mycket tid vid bordshockeyspelen. Wunderbart.

På senare tid har söndagar också kryddats med ytterligare en aktivitet. Faktiskt helt och fullt på mitt initiativ. Jag har nämligen bokat en gymnastikhall för de tokiga barnen på Älvsbacka så att de kan få springa, balansera, hoppa, skutta, spela boll, skratta, tjoa och tjimma och ha allmänt trevligt sådär halvjobbigt tidigt på söndagsmorgonen. Det är uppskattat. Det syns i de smås ögon och känns i atmosfären som sprider sig bland såväl små som stora i gymnastiksalen. När jag själv var en liten rackarunge brukade mamma och pappa alltid boka gymnastiksalen i Ursviken så att jag och mina syskon och ibland också kusiner kunde leka på lördagsmorgonen. Jag älskade det och nu när jag själv har barn som kan uppskatta detsamma kändes det som ett oerhört enkelt beslut att ta. Förhoppningsvis blir det en fortsättning hela våren.

Söndagskvällen var för en tid sedan också förknippat med filmkväll för herr och fru E. På senare tid har dock alla tokbra serier liksom stulit all tänkbar filmtid dessa och alla andra kvällar i veckan. Återstår att se om det blir så även fortsättningsvis. Ikväll misstänker jag faktiskt att det vankas Prison Break för vår del. Spännande.

Summa summarum. Jag gillar nog söndagar trots allt. I alla fall söndagar som idag. Synd bara att det är måndag imorgon...

Gillar du söndagar?