Ännu ett läsår...

...har nu passerat revy. Tillsammans med det fantastiska arbetslaget på IVM, som tyvärr splittras till nästa läsår, har vi haft äran att undervisa en elefantiskt charmig elevgrupp. Bland dessa trettiotalet flitiga arbetsmyror återfanns bland annat dessa underbara elever. Visst förstår ni att vi har haft det alldeles särskilt underbart detta år?

Snyggon!

Give hugs not drugs

En av mina elever, blott 17 år  gammal, men redan en erfaren före detta missbrukare berättar nu sin historia för att varna andra. Under vårterminen har hon varit ute och föreläst för såväl högstadie- som gymnasieungdomar och föräldrar runt om i Skellefteå. Hon har även tillbringat stora delar av studietiden till att skriva på ett manus till en bok. Något som kan liknas med en självbiografi. En rysligt hemsk historia som dessutom är hemskt välskriven. Som svensklärare kan man inte annat än imponeras över språk, känsla, nerv, ja, hela paketet faktiskt. Håll utkik i bokhandlen framöver...


Idag har Västerbottensnytt ett inslag om Hagir, som flickan heter, och det finns också inklippt här på bloggen. Kolla gärna. Heja gärna. Hon har onekligen gjort en enorm resa hos oss och genom hela sitt liv och är väl värd allt beröm. Heja Hagir!


Betygsatt

IG!?


Mina kära, jo allvarligt, elever har under dagen spenderat en hel del av sin dyrbara tid för rekreation, det vill säga under de korta rasterna, till att betygsätta mig och mina kollegor. Betygsättningen delades upp i elva olika, mer eller mindre solklara, kategorier och bedömdes enligt skalan IG, G, VG och MVG. Här följer mina finfina betyg som innebar att jag kan skryta med att vara delad kursetta här bland personalen på IVM.

Uppförande: MVG
Passa tider: VG

Snällhet: MVG

Lära ut: MVG

Förbannad på elever: VG

Rolighet: MVG

Humor: MVG

Störande Mobil: IG (Oj!)

Bra lärare: MVG

Roligt skratt: G

Ansvar: MVG


Totalt 180 poäng


En ganska hyfsad poängskörd måste jag väl ändå påstå. Enda smolket i bägaren är väl mitt, i mitt tycke, oförtjänta IG i kursmålet "Störande mobil". Jag vette katten vad de egentligen vill mena med detta. Kanske, kanske tycker de att det är störande när underbare sonen upplyser mig om att jag har fått sms. "Pappa! Du har fått sms..." Det händer faktiskt en hel del under skoltid. I 99% av fallen är det elever som meddelar att de är sena eller helt uteblir av en eller annan anledning.


Men som helhet kan jag väl inte annat än vara nöjd, eller?


Strike!

Idag ska jag tillsammans med the IV-crew och alla våra underbara kids ha lite myspysig julavslutning. På agendan står inledningsvis filmtajm på skolan samt charmig grötmiddag med efterföljande fika. Såklart. Som avslutning och pricken över i:et drar vi sist, men inte minst, till Bowlingkompaniet och slår ner lite käglor. Kan ju vara bra ombyte att slå ner något annat liksom. Om ni hajar hur jag tänker?

Förhoppningsvis blir det absolut inget annat än en mycket trevlig och rolig eftermiddag och kväll. Bowling är ju kul. Synd bara att man ska vara så in i bänken dålig på den där sporten. Jag blandar och ger precis varendaste gång. Oftast brukar jag nog klara mig över den så kallade "skamgränsen" på 100 poäng, men visst fasiken händer det att man då och då hamnar under. Det personliga rekordet som jag, givetvis enbart på grund av enorm tur, bowlat in ligger på fullkomligt osannolika 187 poäng. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag någon gång ska lyckas slå det. Mest troligen händer det aldrig. Liksom once in a lifetime grej. Jag ser dock alltid till att se cool ut när jag bowlar. Just like these guys.

 

"I love the feeling that I get when I strike
That's the only time I feel alive
Don't need you baby just need to strike
I love the feeling that I get when I strike

So get on your feet and bowl to the funky beat
Bowl to funky beat
Bowl to the funky
Bowl to the funky
Bowl to the funky beat"

Världens bästa lärare?

Jag belönades med ännu en finfin utmärkelse idag... Haggie som är en av mina nuvarande elever hade kastat upp ett kort från gårdagens bildlektion där vi lärde oss mer om att fota med systemkameror. Till kortet fanns en  skrytsam, men ack så sann, text. ;D

Partymysstämning på IV

Jag vet att jag även tidigare stolt har gapat på om hur bra mitt arbete och arbetslag är. Idag saknade vi tyvärr den fantastiske "hunden" L som på torsdagar och fredagar hänger på Balder, men vi övriga fick onekligen uppleva en finfin avslutning på dagen. Fyra av våra ambitiösa och duktiga elever, som jag här kallar F,S,L och H, hade bakat tårtor för att fira arbetskollegan Y's födelsedag så inför sista lektionen dukades det upp med både tårta och läsk. Trevligt och gott. När skoldagen sedan var över stannade flertalet elever kvar och hängde i personalrummet. De gillar tydligen oss. Jag och kollegan Y fick varsin elev som spelpartner och tog oss sedan an varandra i en match i sällskapsspelet Alias. Spännande, roligt och dessutom lärorikt. Andra elever hängde framför datorn, följde spelet och hjälpte till när det blev för svårt. I bakgrunden satt kollegan M och spelade och sjöng finfina sånger och skapade med detta en härligt skön IV-atmosfär. När det väl var dags att sluta kände vi oss alla glada och nöjda och såväl lärare som elev tyckte att detta var något vi gott och väl kunde göra till en fredagstradition. Låter nice va? Elever som mer eller mindre alltid har hatat skolan vill frivilligt stanna kvar efter skoltid och "mysa" med lärarna en fredag. Hur är det ens möjligt?

Hur var din arbetsdag en snöig fredag som denna?


Min pedagogiska vision

Jag rotade alldeles precis nyligen runt bland mina gamla jobbansökningar och fick därmed läsa lite olika CV, personliga brev, elevkommentarer, rekommendationsbrev och annat smått och gott. Faktiskt en otrolig egokick att läsa just rekommendationsbrev och elevkommentarer. Höll nästan på att lägga ut lite elevkommentarer för att egoboosta litegrann, men inte denna gång. Istället bjussar jag på "Min pedagogiska vision" som jag komponerade ihop för snart två år sedan. Jag tycker nog fortfarande att den känns rätt så supernice och gångbar faktiskt.Vad tycker du?

"Tillsammans är och skapar vi en god arbetsmiljö med ett demokratiskt förhållingssätt där alla blir respekterade och sedda. Genom att utgå utifrån barnets perspektiv väcks nyfikenhet och kreativitet som ligger till grund för ett livslångt och lustfyllt lärande. Vårt mål är att varje elev på bästa möjliga sätt ska förberedas för att leva och verka i såväl vårt nuvarande, som i det framtida, samhället."

Kanske inte sådär supervärst konkret eller nyskapande i sin sammanfattning, men betänk att detta endast är en sammanfattning. Min pedagogiska vision i sin helhet är på två sidor och elefantiskt nyskapande. Typ. Elefantiskt. ;)


"Skolk i betygen bara ett steg på vägen"

I fredagens (12/9) Norran på Ledare/debatt-sidan kunde man under rubriken "Skolk i betygen bara ett steg på vägen" läsa ledarskribenten Mikael Bengtsson tankar kring regeringens önskan att införa att all eventuell skolk för elever i grund- och gymnasieskolan i fortsättningen ska skrivas in i terminsbetyget.  Det framgick tydligt när man läste texten att herr Bengtsson är positiv till detta beslut trots att han samtidigt berättar att han inte delar skolminister Björklunds åsikt om att förslaget kommer att minska skolket. Bengtsson menar att minskningen inte kommer att minska mer än på marginalen och anledningen till detta är enligt honom att skolket är ett symptom på att någonting inte står rätt till i elevens värld. Bengtsson väljer att nämna exempel som trassliga hemförhållanden eller att skolan inte ger tillräckligt med stöd vid mobbning eller andra studiesvårigheter.

Nu kanske ni undrar vad Bengtsson egentligen tycker är så positivt med förslaget, men även detta förklaras givetvis i dennes text. "Det är skolans uppgift att få eleverna att trivas och föräldrarna att se till att barnen verkligen går till skolan. Ur den aspekten är det viktigt att föräldrarna får veta om deras barn skolkar eller inte."

Personligen, för min egen del, kan jag inte riktigt se på vilket sätt det hjälper de som arbetar i skolan att öka trivseln genom att skolktimmar skrivs in i betyget. Jag tycker nog istället att det känns som ytterligare ett moment som istället kan skapa raka motsatsen. Det känns lite som att det kan bli en stämpel på ytterligare ett misslyckande. Liksom. Kanske menar han att skolan i och med detta pressas till att bli mer trivsam och därför också anstränger sig för att bli just detta? Om så vore fallet kanske det skulle kunna finnas en litenliten mening i det, men allvarligt? Tror någon verkligen att det kommer att bli någon märkbar skillnad? I min värld känns hot, för det är väl just hot vi pratar om, aldrig som rätt motivationsfaktor.  Hur är det i din värld?

Nej, skolk i betyget känns för mig fullkomligt meningslöst och jag ser det enbart som ett löjligt försök till att skrämma framförallt eleven, men även skolan och då i den meningen skolans personal. Fånigt, dumt och fullkomligt irrelevant.

Inte heller Bengtsson inledning om att arbetstagare inte kan utebli från jobbet utan gilltig förfall och vidare snack att om den typen av frånvaro skulle upprepas i värsta fall skulle kunna leda till avsked håller. När han jämför den "vanlige" arbetstagaren med gymnasieelever som först vid 20 procents frånvaro varnas om indraget studiestöd och sedan efter en skriftlig varning inte lyckats förbättra sin statistik också förlorar sitt studiestöd blir det i mina ögon mest löjligt blaha-blaha. Vet inte Mikael Bengtsson att gymnasieskolan av idag, år 2008, inte är det minsta obligatorisk? Gymnasiet är en frivillig skolform och eleven har, i viss mån tillsammans med sina målsmän, en möjlighet till ett medvetet val. Vill eleven gå i skola eller vill eleven inte gå i skola? Önskvärt vore givetvis att de allra flesta valde vidarestudier i någon form då jag tror att alla mår bra av utbildning. Trots att den utbildning vi idag erbjuder i Sverige kanske inte direkt är något att skryta över. Tyvärr. I min mening lär vi oss i väldigt stor utsträckning fel saker. Just nu kommer jag inte att utveckla detta ytterligare, men jag anar att det kommer att ske framöver. Stay tuned.

Jag undrar vidare om Bengtsson tror att kunskap på något underligt och mirakulöst vis kan baseras på närvaro? Skolan ska nämligen bedöma elevernas kunskap och absolut inget annat. Varken närvaro eller uppförande är i dagsläget relevant. Det som ska mätas och betygsättas är elevens kunskap. No more, no less. Och tur är väl det? För det finns väl ingenting som säger att en elev behöver veta mer än någon annan bara för att hon har deltagit i fler lektioner än någon annan? Eller för att eleven varit artig, trevlig eller sett hel, ren och fräsch ut?

Idag lever vi i ett samhälle där, mer eller mindre,  all nödvändig information finns tillgänglig på Internet. Dygnet runt, 7 dagar i veckan. Online. Twentyfourseven. Varför ska vi då begränsa oss till att sitta i ett klassrum? Dags att vakna nu skolminister Björklund!

Bengtssons och även Björklunds koppling till den "vanlige" arbetstagaren blir än mer förlöjligad då man funderar kring hur framtidens arbetsliv kommer att se ut. Tror ni för en sekund att det kommer att fortsätta att se ut som det gjorde före Internets genombrott? Tror ni att att svensk skola kommer att ha samma stora behov att skapa "aretare" till industrin som kommer och går på bestämda tider för att under sin arbetstid sitta ner på sina platser och producera produkter utan relevant återkoppling? Jag är övertygad om att ni som tror på detta vis har felfelfel.

Vi ser det redan idag på en del företag, men räkna med att det kommer att explodera framöver, nämligen arbetare som har obegränsad flextid och i stort sett valfri arbetstid. Personer som har uppgifter att lösa, projekt att genomföra och produkter att leverera. När, var och hur de löser dessa uppgifter är irrelevant så länge de ser till att leverera innan deadline. Är uppgiften löst, projektet genomfört, produkten levererad och, framförallt, om kunden är nöjd är också arbetsgivaren nöjd. Såklart. Då spelar det ingen roll om arbetet har utförts mellan klockan 03.00 och 07.30 varje natt istället för under vanliga kontorstider. Framtidens arbetstid och arbetsmiljö kommer givetvis att anpassas mer och mer utifrån individen för att på så sätt öka lönsamheten. Varför inte liksom?

Och i ärlighetens namn vette katten vad vi svenskar egentligen kommer att arbeta med i framtiden. Utvecklingen, så som den ser ut idag, tyder på att det kommer att vara Kina och Indien som är världsledande vad gäller i stort sett allt. Det är där mest utveckling sker just nu och det lär inte stanna upp i första taget. Anledningen till detta är fullt logiskt. De är fler, mer motiverade och betydligt mer obekväma. Dessutom är de elefantiskt mycket billigare. Varför ska ett företag anställa en dyr, bekväm och mindre motiverad svensk när han kan få en billig, motiverad och lösningsbenägen kines?

Men nu var det skolk i betyget som skulle diskuteras. Jag försöker verkligen hålla mig till ämnet och ber om ursäkt för att jag svävar ut lite nu och då. Det faktum att detta inlägg skrivs i korta intervaller under lång tid medför att det lätt blir lite utsvävningar från min sida. Jag får liksom en massa input under alla pauser från bloggandet. Typ. Detta medför givetvis också till att dessa inlägg blir flera tusen tecken långa. Men ack så intressanta, eller hur?

Enligt mig ska det inte finnas ett behov av att skriva in skolk i betyget. Om eleven är frånvarande från skolan är det givetvis elevens mentors uppgift att hålla målsmän informerade om detta. Kontinuerligt. Inte kan väl Bengtsson/Björklund mena att det ska vara så urdålig kommunikation mellan skolan och hemmet att man först vid terminsslut ska få reda på hur mycket ens barn har skolkat? Det vore ju fullkomligt orimligt! Tyvärr är det säkert precis så skrämmande dålig kommunikation på visa skolor, men lösningen på det problemet är väl ändå inte att skriva in skolk i betyget? Nej. Se istället till att elevernas mentorer tar sitt ansvar och genomför sitt arbete på ett korrekt och tillfredsställande sätt. Det måste finnas en pågående dialog där elevens utveckling ligger i fokus. En öppen och rak kommunikation mellan skolan och hemmet är viktig och skolk och annat tråkigt ska inte helt plötsligt kunna dyka upp som en fullkomlig överraskning.

 Man bör istället se till att utveckla mentorsrollen ytterligare och samtidigt ge ett ökat stöd för utbildning för mentorerna. Eleverna ska kunna vända sig till sina mentorer för att finna stöd, råd, vägledning, fakta, motivation, lugn, trygghet, information, ledarskap, kamratskap och glädje. För att mentorerna ska lyckas bidra med detta måste de givetvis också ges rätt förutsättningar i form av liknande support från arbetslag, kollegor, egen mentor och skolledning. Jag vågar tyvärr inte ens drömma om en sådan pedagogisk inriktning från sittande regering. I ärlighetens namn knappt från någon möjlig regering. Tyvärr.

Mina drömmar om att starta en egen friskola ligger fortfarande latent långt bak i både hjärta och hjärna och då och då kommer dessa drömmar upp till ytan. När jag läser om dumheter som dessa är de inte långt borta. Tvärtom. De är näranära. Tack och lov har jag äran att arbeta i ett fantastiskt arbetslag med en fantastisk syn på både människor och pedagogik, med en lovely chef som ger oss stor frihet och ansvar som gör det möjligt för oss att arbeta precis så som vi vill. Tack vare detta lyckas jag under långa stunder förtränga den tragik som sker på andra ställen i svenska skolor. Om det är bra eller dåligt? Ja, det vette katten.


Lärare kan ju inte vara riktigt 100...

100?

Arbetsmiljöverket har genomfört en stor arbetsmiljöundersökningen som nyligen redovisats. Den är den tionde undersökningen i ordningen och i den kan man läsa att hela 70%, alltså 7 av 10 för er som har problem med procenträkning, av lärare i grundskolan eller gymnasiet har varje vecka problem med att koppla av tankarna från jobbet.

Och ungefär 35%, drygt var tredje, av alla lärare har av samma skäl stundtals svårt att sova. 20%, var femte, känner varje vecka olust inför att gå till arbetet. Trots detta går de till arbetet. Tydligen också när de egentligen är sjuka och borde stanna hemma. Undersökningen visar nämligen att över hälften av lärarana, drygt 50%, har minst två gånger det senaste året gått till jobbet, trots att de varit så sjuka att de borde vara sjukskrivna.

Man kan onekligen fundera över hur det kan vara på detta vis. I mina ögon och öron känns det som skrämmande fakta och jag kan för mitt liv inte förstå hur så många lärare kan utsätta sig för sån enorm psykisk press och stress. Det kan verkligen inte vara hälsosamt. På något sätt måste det bli en förändring. Jag tror dock att lärarnas situation kommer att bli än kärvare den närmsta tiden. Anledningen till mina farhågor om kärvare tider är delvis de nya riktlinjer som dras upp från regeringshåll, men även det allt tuffare klimatet i vårt samhälle. Skolan har inte hängt med i utvecklingen. Vuxenvärlden har inte hängt med. Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att skolan idag till stor del försöker fostra och undervisa dagens barn och ungdomar att fungera i ett samhälle som mer eller mindre inte finns. Tyvärr.

Jag vill dock tro och hoppas på en ljusare framtid. Det är mycket möjligt att det krävs en smärre revolution för att få vara med om detta, men jag är positiv. Trots Björklunds strävan efter en skola likt den från tidigt 1900-tal. Jag tror nämligen att vi kommer att få se barn och ungdomar som strävar efter annat (läs kunskap) än bara "ordning och reda". Dessa unga, kunskapstörstande individer kommer som de undervisningskonsumenter de är inte att nöja sig med en dålig skola. I och med detta kommer den framtida skolan tvingas till en förändring. Produkten måste helt enkelt bli bättre om vi vill ha kvar de unga i skolvärlden. Jag är övertygad om att det också kommer att bli så, men det är ju inte 100%-igt säkert.

En sak som dock är 100%-igt säker är att lärare inte kan vara riktigt 100.

Vad borde egentligen vara tillåtet i klassrummet?

Jag var nyligen på ett mycket uppskattat sommarfika hos en av våra mycket trevliga grannar igår tillsammans med några andra precis lika trevliga grannar. Oerhört trevligt, gott och intressant. Jag kan aldrig sluta upp med att glädjas över det faktum att vi bor just där vi bor. Ett fantastiskt område med fantastiska människor. Lovely. Vid ett tillfälle under fikat började vi diskutera om skolan och vad som var och borde vara tillåtet eller inte.


Vi inledde med att diskutera användandet av keps under lektionstid. För mig är det en självklarhet att eleverna borde kunna ha keps, eller mössa också för den delen, om de så önskar. Jag kan faktiskt inte förstå varför folk stör sig på detta. Att bära huvudbonad är idag väldigt vanligt, speciellt bland killar, och ofta ett högst medvetet val från elevens sida. Denna huvudbonad kan, förutom att vara ett "fashion statement", besitta enorma krafter och ge dess bärare både bättre självkänsla och självförtroende. Faktiskt. Det kanske låter fånigt, men är i allra högsta grad en sanning. Ska vi som pedagoger försöka bekämpa detta då det klart och tydligt ingår i våra mål att vi ska stärka just nämnda självkänsla och självförtroende? I think not. Sen undrar jag om det verkligen är värt att lägga ner energi på att bekämpa huvudbonader i skolans värld då det bevisligen finns betydligt viktigare "krig" att vinna i kampen mot(?) elever och ungdomar.


Men, visst. Även jag kan ibland tycka att eleverna kanske borde ta av sig sina huvudbonader när de ska äta i matsalen, men precis i samma sekund funderar jag vad anledningen till att jag känner så är. Beror det helt enkelt på en djupt rotad, numera relativt förlegad, uppfostran om vett och etikett? Högst sannolikt är det så.


Ett annat vara eller icke varande som vi diskuterade var mobiltelefoner i klassrummet. Majoriteten, ja alla förutom jag, i sällskapet tyckte att mobiltelefoner ska vara helt och fullt förbjudet i klassrummet. Jag önskar motsatsen. "Det ska vara ordning och reda!" och "Alla blir störda om det ringer i någons telefon!" var kommentarer som mottogs av hurrarop och tacksamhet av andra i sällskapet. För min del ser jag inga problem med detta. Det går givetvis att ha ordning och reda även om mobiltelefoner tillåts. Att hävda något annat anser jag är att se ner på dagens unga. De är inte inkompetenta. Tvärtom. Mina elever är mellan 15 och 19 år gamla. I dagens arbetsliv finns det en stor del som inledde sina "vuxna" yrkesliv vid denna ålder. Om det var okej att börja arbeta ställer jag mig frågande till varför det inte ska vara möjligt att unga idag ens ska kunna ha mobiltelefoner på sin arbetsplats - skolan? Är det inte vettigt att de ges en chans till att förbereda sig även på detta plan? Att lära sig hur det är lämpligt att använda sig av sin mobiltelefon i skolan och i arbetslivet? Det kanske upplevs svårt att ge dem denna möjlighet. Och ja, det är också mycket möjligt att det blir svårt, åtminstone inledningsvis. Men allvarligt talat, om det känns så jobbigt kanske man inte ska arbeta inom skolan? Med en gemensam approach där personalen backar upp varandra i detta beslut skulle det givetvis vara enklare och för ett framgångsrikt resultat är detta givetvis önskvärt.


Med mer eller mindre 100%-ig säkerhet, tyvärr, kan jag meddela att majoriteten av de som arbetar i skolan inte tänker som jag utan håller istället med mina kompisar och grannar. De vill förbjuda och förhindra användandet i sin strävan efter ordning och reda. Förbud känns enklare än att hjälpa ungdomarna att hitta en balans där det faktiskt uppstår ordning och reda trots ett lagligt brukande av kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare. En anledning till detta tror jag är lättja, men den allra största anledningen är förmodligen rädsla. En rädsla över att inte behärska situationen, tekniken, ordningen och redan. För att slippa denna rädsla är det givetvis ett enkelt val att helt enkelt förbjuda det. Problemet löst. Eller?

Jag anser att vi måste lösa det på ett helt annat sätt. Skolan, och samhället, måste förnya sig. Vi måste bli mer up to date. Vi kan och bör heller inte stoppa dagens unga att ta del av utvecklingen i deras vardag genom att försöka, för det blir inget annat än just halvtaskiga försök, att hindra dem ifrån att använda dagens teknik. Åh nej, istället måste vi givetvis själva utvecklas och se möjligheterna i den nya tekniken. Mobiltelefoner är precis som mp3-spelare ett lika självklart hjälpmedel för dagens ungdomar som suddgummi och linjal var för oss när vi gick i skolan. Detta måste vi använda och dra nytta av istället för att förbjuda! OM man lyckas, vilket man helt klart kan och även gör om man lägger ner tid och energi på det, kan man även fostra de unga att använda dessa hjälpmedel på ett vettigare sätt än idag. Man uppnår helt enkelt ordning och reda samtidigt som man gemensamt utvecklas med vardagstekniken. I mina ögon är detta ett vettigare tillvägagångssätt än att sträva efter den gamla skolans ordning och reda.


Vad tycker du?


My Retardbook

En av mina elever, som givetvis har godkänt att jag lägger ut detta, fick tillsammans med de andra en skrivbok som skulle användas som dagbok. Tanken var att de skulle skriva ett dagligt inlägg i denna för att träna sin förmåga att skriva engelska. Genialiskt från min sida. Såklart. ;D

Den ovan nämnda eleven tyckte inte alls att tanken med att skriva dagbok var speciellt smart och döpte genast om sin bok till - "My Retardbook". I denna fantastiska bok skriver eleven fullkomligt fantastiska historier om livet på skolan och på andra platser runt om i hans värld. Nu ska ni kära bloggläsare få ta del av dessa fantastiska alster. Det första inlägget i dagboken skulle handla litegrann om tanken bakom att de fick en dagbok att skriva i och elevens inlägg blev som följer...

"Teachers are evil. That's for sure.
They make kids do boring things and use their phsycological thingy.

Also, Mikke, the leader of the teachers plan that we are going to write a gay diary about what we did yesterday. And what did I do yesterday? Well the same as I did the day before. Sit on my computer.

I don't think I'm gonna write any better after this diaria bullshit."
 

Fler inlägg följer...

Idag gav vi verkligen eleverna ordentligt med stryk!

Idag var en mycket trevligt dag. Tillsammans med de andra i mitt arbetslag fick jag nämligen vara med och ge våra elever ordentligt med stryk. Riktigt tokmycket stryk faktiskt. Jag menar givetvis inte enligt den gamla hårda skolan. Smisk med linjaler eller något annat hemskt i den stilen. Näe, jag menar i innebandy. Såklart!

Idag var det den sista idrottslektionen för detta läsår och då passade vi på att utmana eleverna i innebandy. Eleverna var rätt så kaxiga inför matchen, men den kaxigheten blev snabbt bortblåst. Personalen tog nämligen ledningen ganska omgående och släppte den sedan aldrig. Efter första perioden var ställningen 3-0 till oss efter två mål av mig själv och ett av "Speilführer" Tage. En klar och betryggande ledning. Vår inhyrda målvakt, min storerbror Johan, hade knappt haft ett enda ingripande efter den första halvan av matchen. Det hade vi verkligen inte väntat oss.

I inledningen av den andra och sista perioden var eleverna övertygade om att de skulle komma igen. De öppnade också starkt och snurrade friskt runt i vår försvarszon. Några mål blev det dock inte. Istället kunde personallaget kontra effektivt och Lars utökade ledningen till 4, och ganska omgående efter det också till 5-0. Stabilt. Efter detta kändes eleverna som ett slaget lag. Eleverna hade några sporadiska anfall, men var endast riktigt nära vid ett enda tillfälle då en elev ryckte förbi, den annars så stabila backen, Ylva och avlossade ett rappt skott mot bortre krysset. En kvalificerad reflexräddning från Jojje såg dock till att nollan stod fast i protokollet. Nice.

Innan den feta damen hade sjungit för sista gången hade vi ökat på ledningen ytterligare och slutsiffrorna skrevs till överlägsna 7-0. Total förnedring. Siffrorna hade helt klart kunnat vara större om inte Emil storspelat i elevernas mål och om inte Micke A bränt så offantligt många lägen. Micke A såg dock ut som Björn Borg så hans insats kan man absolut inte klaga på. De två sista målen gjordes, om jag inte minns alldeles galet, av praktikant Jakob och av Lars. Eleverna var snabba med att be om en returmatch och de elever som inte hade varit med sa att de fasiken skulle vara med och slå oss om de fick en ny chans. Jaja. Hur det blir med den saken återstår att se. Fram tills dess kommer vi dock att vara innebandykungarna på IV.


Skriv på för en enad skolpolitik

Skriv på för en enad, långsiktig skolpolitik! Stöd elevuppropet för att de politiska partierna ska enas om skolan.

Här

Lönesamtal

Idag fick vi som ingår i arbetslaget på IVM meddelande av vår käre chef när vi skulle infinna oss på hans kontor för lönesamtal. Spännande. Och ja, det känns faktiskt helt ärligt och rätt att skriva käre chef om en sådan fantastisk chef som UM. Vi är privilegierade. Helt klart.


Min namne blir först ut då hans samtal hålls redan kommande vecka. Mitt följer veckan därpå medan de andra i arbetslaget får vänta till i maj. Då är mest troligen pengarna enligt säkra källor slut. Kanske inleder vår kloke rektor med de bäst behövande först? ...eller? Kan det finnas någon annan vettig förklaring på ordningsföljden annars?


Inför stundande lönesamtal gäller det givetvis att förbereda sig på allra bästa möjliga sätt. För att göra detta loggade vi givetvis in på våra respektive fackförbund för att kolla hur löneläget ser ut inom Skellefteå Kommun. Jag är medlem i LR, men det tog inte alltför lång tid att inse att Lärarförbundet hade betydligt bättre statistik över löneläget på deras hemsida än vad mitt eget fackförbund hade. På Lärarförbundets hemsida fanns nämligen möjligheten att se vad varenda medlem inom Skellefteå kommun tjänade. Denna fakta redovisades genom ett diagram där man kunde utläsa vad olika lärare i olika åldrar hade för löner. Smart, smidigt och ohyggligt intressant. Jag hade gärna sett namn på de olika individerna också. Och arbetsplats. Why not?


Tyvärr vette katten om jag själv kommer att ha sådär jättestor hjälp av dessa siffror. Tanken är väl annars att man kan ha dessa för att kunna påvisa "lönehararna" som man jagar. Problemet för min del, om man nu ska se det som ett problem?, är att jag nästan själv kan ses som en liten "lönehare" enligt statistiken. Det är nämligen så att om man ser till löneläget för lärare inom grundskolan med grundskollärarexamen, vilket är den enda jag har i dagsläget, så ligger jag osannolika 1000-lappen över den som tjänar näst mest i min åldersgrupp. Men det är jag nog väl värd... Visst? ;D


Nu arbetar jag tack och lov, åtminstone statistiskt ur ett lönemässigt perspektiv, på gymnasiet och får dessutom inom kort ut min examen som gymnasielärare. Sett till den statistiken ligger jag nämligen inte högst i löneligan. Det finns med andra ord någon att jaga. Denna "någon", som enligt statistiken med största säkerhet är en kille, tjänar 700 kr mer än mig varje månad. Visst kan man undra vad han gör som inte jag gör som sedemera gör honom förtjänt till dessa extra hundralappar? Frågan är om min chef månne har svaret? Spänningen är olidlig...


Inför sitt lönesamtal får man hemskt gärna fundera kring de lönekriterier som finns för personal inom gymnasiekontoret. Det handlar om fyra huvudrubriler som vardera har sina egna underrubriker. Huvudrubrikerna är som följer: Ansvar, Professionalitet, Utveckling, Samarbete. Utifrån dessa och dess underrubriker ska man själv betygsätta sig utifrån skalan "behöver utvecklas-bra-mycket bra". Jag gjorde en snabb test och funderade på var mina kollegor skulla hamna i bedömningen och det kändes som att det mesta faktiskt låg på mycket bra. Jag hoppas att jag själv också kan hålla samma höga klass som mina superpedagoger till arbetskamrater. För det är faktiskt precis vad de är. Och om vår kära chef av en händelse råkar ramla in här på bloggen tycker jag att han ska komma ihåg det inför de stundande lönesamtalen...


Show us the money!


Benny Boxaren

Vi låter eleverna som går hos oss på IVM "drabbas" av läsning i stort sett varendaste lilla skoldag. Vi är nämligen övertygade om att läsning är viktigt för dem. Dels för att deras läskunskaper ska förbättras, för det krävs ju faktiskt ca 5000 timmar för att automatisera läsningen. För en del behövs det givetvis mindre tid lika väl som att det för andra behövs mer tid. Mycket mer i vissa fall. De senare två typerna har en tendens att hamna hos oos på IV-programmet. Av förklarliga skäl.


Men vi läser också för att öka elevernas omvärldskunskap. Skönlitteratur bjuder ju nämligen förutom underhållning och nöje också på fantastiskt mycket kunskap. Kunskap om människor i olika åldrar, från olika kulturer och i olika situationer i livet. Kunskap om historia, geografi, teknik, religion, miljö, samhällskunskap, socialt samspel, språk, kultur. You name it. Det allra mesta kan faktiskt finnas att lära i skönlitteraturens fantastiska värld.

Många av våra elever har berättat att de aldrig läst en hel bok innan de började här hos oss. De flesta tyckte att det var pest och pina att tvingas sitta och plågas med en tegelsten under näsan. En del tycker fortfarande så, men många har funnit tjusningen och glädjen i att läsa. Vissa av eleverna uppskattade morgonens obligatoriska läspass redan från första stund.


De mer svårmotiverade menar/de ofta att det inte finns några bra böcker att läsa. De kan strosa runt och peta på böcker bland bokhyllorna nere i skolbiblioteket utan att hitta en endaste bok som verkar det minsta intressant. Inget duger. En dag följde jag ett gäng killar ner till biblioteket för att hjälpa dem att leta efter något läsbart. Jag fann Benny Boxaren. En bok skriven av den personliga favoriten, främst pga av just nämnda Benny Boxaren och historien om Åshöjdens BK, Max Lundgren. När jag var yngre läste jag Benny Boxaren och jag minns att jag tyckte att den var riktigt riktigt bra. Lättläst något så fruktansvärt, men ändå inte för ung och töntig som det lätt kan bli.

En kille blev nyfiken och nappade. Ett läspass senare var han fast. - Den här var ju jävulskt bra!, var den givna kommentaren. Så snart den första boken i serien var utläst lånade killen i fråga del två och den första boken skickades vidare till nästa läströtta kille och därefter nästa och så nästa...


För, ja, det handlar främst om killar. Och då menar jag både att det oftast är killar som är läströtta, men sen också att det främst är killar som intresserar sig för historien om Benny. Det sistnämnda känns ganska logiskt då det kanske får betraktas som en "killbok". Men varför i hela Fritjoffs kalsong ska det vara så att killar inte vill, orkar eller ens försöker läsa när de får chans till det? Har du ett vettigt svar eller resonemang kring detta ber jag dig skriva en liten kommentar. Handlar det enbart om miljön vi killar vistas i eller finns det möjligtvis en våga-hata-läsagen undangömd i killarnas dna-uppsättning?


Nu lossnar det tack och lov för många killar om de har turen att drabbas av en bok som de tycker om och då börjar de att uppskatta läsningen mer och mer. Hos oss har Benny Boxaren varit en sådan bok. En bok som har väckt ett intresse. Ett sug. En kraft och vilja att faktiskt öppna dörren till skönlitteraturens magiska värld. Benny Boxaren. En nyckel helt enkelt.


Speciellt en av mina elever är fullkomligt besatt av Benny och hans äventyr och han vill inget hellre än att få sitta och läsa sida upp och sida ner. Ord efter ord. Bok efter bok. Just nu ligger han på ett sånt där tonårshärligt vis över två bänkar i klassrummet och läser intensivt i den femte och sista boken. Egentligen borde han jobba med sin uppsats i engelska, men eftersom det var en - fruktansvärd j@£$vla cliffhanger! - i boken före den han just påbörjat kunde han givetvis inte foka på något annat än Benny. Och vem är jag att stå i vägen för honom och avslutningen på Bennys livsöde? Läspasset började klockan 8.30. Nu är klockan snart 13.00 och han läser fortfarande med samma frenesi. Underbart. Jag har svårt att förstå att den här killen knappt hade läst en endaste liten bok innan han kom till oss. Det är fullkomligt obegripligt. Men på samma gång ger det en liten egokick. Jag har varit med och gett honom denna upplevelse. Fantastiskt.


Men som sagt. Han är inne på den sista delen om Benny just nu. Och i det tempo som han läser blir han med säkerhet klar redan idag. Vad händer sen? Jag funderar på att tipsa om Åshöjdens BK. Eller kanske En skejtares dagbok?


Har du några bra boktips?


Tyvärr, du är bara godkänd

Ikväll visade SVT den andra delen av dokumentärserien klass 9A. Jag är lite skeptisk till hela upplägget och får liksom känslan av att de här eleverna är handplockade till den grad att det så kallade "omöjliga" uppdraget faktiskt kommer att lyckas. Fru E blir faktiskt lite sur på mig och undrar om jag ens ska se programmet då jag tydligen visar mitt tvivel alldeles för tydligt och mest troligen också är lite störande med mina kritiska kommentarer. Ska sanningen fram gillar jag faktiskt programmet och det är kul att se hur Sveriges bästa lärare arbetar. Okej, det där kanske ska läsas smått ironiskt, men lärarna verkar helt klart godhjärtade, vilket för mig är A och O vad gäller att arbeta som lärare, och tills dess att motsatsen är bevisad får man väl utgå från att de dessutom är oerhört kompetenta?


Men, gång på gång tycker jag att de vinklar verkligheten lite väl konstigt. Då menar jag inte lärarna utan givetvis produktionsbolaget Strix. Kanske är det min verklighet av skolan som är annorlunda? Kanske är min bild alldeles för färgad av min egen doxa? Detta är givetvis fullt möjligt, men jag har svårt för vissa kommentarer som sägs i programmet. En kommentar som störde mig idag var den om eleven Johan som "bara" hade G i de flesta ämnen och som "endast" hade ett VG i musik.


Vadå "bara" G?


Jag skulle vilja påstå att man ska vara jäkligt stolt och glad om man har G i alla ämnen, speciellt om man går i en av Sveriges sämsta klasser. Då måste väl G i allt innebära att du faktiskt tillhör toppskiktet i din klass? Nä, usch för elittänkande och kränkande kommentarer som "bara G"!


Jag har för övrigt ett helt gäng elever som jag träffar varje arbetsdag som sliter sitt hår och kämpar dag ut och dag in för att lyckas få G i sina saknade kärnämnen. Där kan jag lova att ett G inte alls är något "bara". Där kan ett G vara frihet, eufori, lycka, stolthet, respekt och kärlek.


Får jag möjligtvis G på detta blogginlägg?


RSS 2.0