Här kommer en bild tagen när vi var och firade min brorsdotter Amandas 15-årsdag härom veckan. Visst verkar vi onekligen väldigt "rockiga" både jag och min kära fru när vi rockar loss till Guitar Hero? Nja, kanske inte just på denna bild, men IRL ser vi inte riktigt lika "efter" ut. I vilket fall som helst måste jag bara inrätta mig i ledet tillsammans med alla andra som lovordar detta fantastiskt roliga spel. Genialiskt. Kul. Charmigt. Och det faktum att vi kunde spela varsin låt från våra favoritband, Iron Maiden respektive Pearl Jam, gjorde inte saken direkt sämre.

Jag är allt en bortskämd liten rackare som haft en sån makalös massa tur. En av de senaste lyckoträffarna jag har kommit till insikt om är vårt boende. Vi bor, som de flesta av er säkerligen vet, i ett radhus. Ett radhus som vi köpte dyrt. Faktiskt över vår planerade budget om jag ska vara helt ärlig... Inte så värst mycket över, men dock över. Trots detta har det varit värt precis varendaste krona. Och hade jag vetat i förväg var vi skulle hamna och vilka fantastiskt underbara och sköna grannar och kvarterskompisar vi skulle lära känna hade jag faktiskt inte tvekat en endaste sekund över att betala ännu mer.

Idag råkade jag av en händelse surfa in på Live Search Maps och fascinerades där över att man faktiskt kan se bilder med riktigt okej upplösning på vårt kära Älvsbacka och Orren. För er, mina kära bloggläsare, bjuder jag därför på två av dessa flygbilder. En bild där man får en lite större överblick över Älvsbackasektens neighborhood och en annan bild som liksom zoomar in sig mer på självaste "Orren". Enjoy.

En liten nätt pil markerar för övrigt ut our humble residence.

I fredags, omkring middagstid, påbörjade vi vårt uppdrag: IKEA. Efter ett pitstop med McDonalds fantastiska McBean-burgare och övernattning hos lillasyster Ejrevi och hennes trolovade Ante fortsatte resan tidigt lördag morgon.

Innan avresa krävdes givetvis en stadig frulle. 07.20 satt vi på McDonalds och njöt av deras underbara frukostmeny. Jag verkligen tokgillar McToast. Mmmm... Jag skulle lätt kunna trycka i mig sisådär 4-5 stycken nu direkt om jag fick möjligheten till det. Utan skinka såklart. Mumma! Efter finfint näringsintag med både McToast, Ciabatta, Pannkakor och kaffe var vi åter på vägen mot Haparanda. Frukost är good.

Tanken var att vi skulle komma i tid. Det gjorde vi. Verkligen. 09.10 stod vi, som första bil, på IKEAs kundparkering. I tid. Helt klart. Ingen kan då komma och hävda något annat. Något tidiga möjligtvis. Men tack vare att vi var tidiga fick vi möjligheten att träffa en gammal klasskamrat till Erika som dessutom var med oss när vi åkte till Nepal. "Sollan", som klasskamraten heter, deltog nämligen i något som kallades för Hundens dag. Det var en hundtävling som pågick vid sidan av IKEAs kundparkering. Erika skämtade om att Sollan faktiskt kunde vara där, men trodde inte riktigt på det själv. Fast där stod hon. Mycket kul. Sollan berättade att hon tagit tjänstledigt från läraryrket och att hon skulle vara fiskarfru det närmsta året. Soft.

09.43 fick fru E lätt panik eftersom vi inte skaffat oss någon vagn ännu. Butiken öppnade ju faktiskt om 17 minuter. Pänik. Vi gick i rask takt och införskaffade oss en vagn och ställde oss i den kö som nu faktiskt så sakta börjat ta form. Parkeringen började nu också att fyllas snabbt och ännu en gång kunde jag glädjas över att vi hade den absolut bästa parkeringsplatsen. Jag kan med säkerhet säga att den var så bra att den faktiskt även hade dugit åt min far. Och då snackar vi BRA parkeringsplats! Sehr gut.

Första vändan i butiken, för det blev fler än en, gick tokigt snabbt. Tanken var att vi skulle förflytta oss så snabbt som möjligt till Plocka-själv-lagret för att där plocka på oss de artiklar som vi på förhand bestämt att vi ville ha. Detta gick makalöst smidigt. Efter en knapp halvtimme hade vi både plockat på oss de varor vi planerat. Betalat för dem i kassan. Och slutligen även packat in dem i Saaben. Och de rymdes. Nice. Som fan faktiskt.

Vända nummer två bjöd på lite mer förströelse i butiken. Åtminstone fram till dess att vi nådde köksavdelningen. När vi kom dit satte vi nämligen ihop delar så att vi kan bygga en garderob till hallen. Tanken var först att vi skulle ha en dörr som hette Applåd, men det som kallades vit kändes väldigtväldigt beige. Inte alls kul. Vi ville ju ha en vit. Den finaste vita skulle gå lös på 6000kr. Värt? Nä. Fullständigt hutlöst. Vi gick istället på det absolut billigaste alternativet och köpte dörrar som om jag inte minns fel hette Ärlig. Istället för den planerade garderoben, som visade sig vara beige, till priset av 2,300 kr fick vi en garderob för futtiga 1,200 kr. Förhoppningsvis ser den inte helt överjävlig ut när den är ihopbyggd. Och om den gör det kan ni ju vara vänliga och ljuga om ni händelsevis skulle komma på besök någon gång. Okej?

När vi var klara med att ta reda på var alla delar till garderoben fanns att plocka upp på hämta-själv-lagret blev det givetvis att springa dit och plocka på sig dessa delar. Sen väntade, ännu en gång,  betalning och inpackning. Pust. Två vänder avklarade och de primära inköpen var nu avklarade. Mycket skön känsla. Mycket mycket.

Efter detta valde vi att ta en kort lunchpaus. 3 Pizzaslizes och 2 varmkorvar tillsammans med 2 IKEA-cola inhandlades till den fina pengen 35 kr. Billigare än ICA Maxi och betydligt bättre för en vegetarian som mig då pizzaslizarna är vegetariska. När pausen var slut var klockan inte mycket mer än 13.00. Stabilt. I detta skede kändes det som att vi skulle vara på väg hemåt vid sisådär 15-tiden. Ikke.

Sista vändan som mer eller mindre enbart skulle innehålla småplock blev den dyraste och absolut mest tidsförödande. Klockan 17.36 hade vi dock tagit oss igenom den avslutande vändan och dessutom betalat för alla de saker som rymdes och och även de som inte rymdes i den överfulla kundvagnen. Två mjukglassar senare och en hel del packning var vi på väg söderut igen. Sweet.

Nu, efter sisådär 3 timmar i bil, är vi hemma igen och vår mellanvåning ser ut som ett fullständigt kaos. Det ligger kartonger, plast, papper, saker, lådor, lampor, hyllor, påsar och annat bråte huller om buller precis överallt. Jag småbörjade peta på och pyssla lite med någon sak lite här och där, men nu orkar jag faktiskt inte mer. Det är dessutom min morgon att stiga upp med Sander imorgon. Och imorgon är det ju faktiskt en ny dag med nya möjligheter att packa upp, bygga ihop, svära lite, bygga ihop igen och ställa i ordning. Det blir nog kul. Iallafall när det är klart. Fram tills dess vette katten.

Eventuellt kanske det kommer upp lite bilder på saker vi har inhandlat. Om det finns något intresse?

Jag har varit otroligt hemlighetsfull angående detta i bloggen, men nu ska ni få höra. Tanken är att herr och fru E inom en extremt snar framtid ska besöka en av mina absoluta, mest troligen min absolut absolutaste, favoritaffär - IKEA. Anledningen till vår visit till denna skattkammarö är givetvis att de numera har börjat sälja bilar. (Se bild)

Fast, i ärlighetens namn vette katten om jag orkar bygga ihop det där pusslet... Jag tycker ju faktiskt att en Billy bokhylla är utmaning nog. Näe. Det blir nog ingen bil ändå. Njet. Nope. Nein. Men känner jag mig själv rätt behöver jag inte direkt oroa mig för att jag ska lämna butiken tomhänt. Att jag lämnar den "tomplånbok" är dock mer troligt.

Här följer en kort briefing av uppdraget.

Primary objectives:
1. Garderob. Till hallen för att dölja såväl jackor som Erikas oändliga utbud av sneakers.

2. Bänk med förvaring. Även detta till hallen. Sitttplats och gömställe för diverse "skrot".

3. TV-bänk/möbel. För 40"-aren på mellanvåningen.

Secondary objectives:

1.  Rullgardiner

2. Lampa/or

3. Förvaringslådor

4. Diverse småplock

Fram till och med alldeles nyss var vi tveksamma om det skulle bli någon resa till Haparanda för vår del eftersom vi misstänkte att de stora paketen inte skulle rymmas i bilen. Efter att ha fällt sätena, lånat en hel tumstock från grannfamiljen B/A på 2C och mätt mätt och åter mätt kunde vi dock konstatera att det faktiskt finns en mycket god chans att sakerna kommer att rymmas trots allt. Skönt. Det skulle nämligen kännas lite surt att åka upp helt utan förhoppning om att man skulle kunna få med sig allt. Nu har vi iallafall hopp om att det ska rymmas. Förhoppningsis räcker det hoppet riktigt riktigt långt.

Är det förresten någon som är avis över vår lilla trip?

Min sortering av Lego har som ni säkert misstänkt fortsatt och till min besvikelse är jag fortfarande långt ifrån klar. Idag tog jag Sander till hjälp. Fast någon hjälp vette katten om jag kan kalla det. Mera stjälp kanske. Men kul. Det som var mest kul var att Sander hittade två gubbar som han direkt sa följande om.

"Titta pappa! Dom målar graffiti. Det är graffitigubbar."

Underbart att en snart treåring kan så mycket om denna myspysiga konstform. Jag undrar just vem det är som har inspirerat honom? Hmmm... det kan väl aldrig vara hans käre gudfar och fadder aka. Flottet, 24 killer och flertalet andra lustiga namn. Näe, det är säkert förskolan. Där verkar Sander nämligen göra massor av lustiga saker.

EFtersom Sander var helt övertygad om att dessa två Legogubbar var graffitigubbar så såg jag till att de förevigades på bild in action so to speak. Ganska nice va? Eller vad tycker du lillebror?



Förutom min egen bild Youtube:ade jag även fram denna film om Lego graffiti. Softish.

Idag överhörde jag en fantastisk dialog mellan en av våra elever och en lärarkollega som är mattelärare. Dialogen visar tydligt hur elefantiskt lätt det är att det blir missförstånd om man inte är tillräckligt tydlig.

Lärare: Hörru, det här ser inte bra ut. Din frånvaroprocent är alldeles för hög.

Elev: Jamen, det kan inte stämma, jag jobbar ju med ekvationer.

Nice.

På mindre än två veckor under mars  månad dog fyra ungdomar. I samtliga fall misstänker polisen att ungdomarna överdoserat den lagliga drogen DXM. Sedan i januari finns ytterligare ett dödsfall där polisen misstänker DXM. I alla fem fallen tycks ungdomarna ha gått och lagt sig - för att aldrig mer vakna. En av dessa var en mycket god vän till min familj i allmänhet och min bror i synnerhet. Hon återfanns livlös i sängen tillsammans med sin pojkvän. Pojkvännens syster är övertygad om att det är DXM som dödat dem. DXM måste stoppas nu!

DXM (dextrometorfan) är en livsfarlig drog som för närvarande är laglig i Sverige. Flertalet svenska hemsidor säljer drogen som de kallar ofarlig i fem gånger dödlig dos. DXM användes tidigare i hostmediciner, men sedan 1999 är det inte tillåtet i Sverige. DXM är klassad som hälsofarlig, men trots detta är det fortfarande lagligt att köpa drogen!

I ett av fallen där 17-åriga Robert Eklund mist sitt liv efter att ha använt DXM har hans familj och vänner tillsammans med verksamheten Trygg i Österåker startat en namninsamling för att narkotikaklassa DXM och därmed också stoppa den lagliga försäljningen. Hjälp till att göra den olaglig genom att medverka i namninsamlingen och genom att sprida denna namninsamling vidare. Dödsdrogen måste stoppas nu!

Big Nothing

Vad? Big Nothing är en underhållande svart komedi om Charlie Wood (David Schwimmer, Vänner) som är en frustrerad arbetslös lärare. För att dra in pengar till hemmet tar han jobb på ett dataföretag. På arbetet möter han Gus (Simon Pegg, Shaun of the Dead) som har en idé om hur de snabbt kan tjäna stora pengar. Han har fått tag i smutsig information om en präst och föreslår för Charlie att de skall satsa på utpressning. Allt kompliceras när den före detta skönhetsdrottningen och tillika Gus före detta flickvän Josie (Alice Eve) vill vara med. Men, Josie är inte den hon utger sig för att vara, Gus är inte så smart som han tror och Charlie är inte mycket till brottsling. Det som först verkade vara en idiotsäker plan går snart käpprätt åt helvete.

Jag? David Schwimmer, som kanske är den mest tydliga av "Vänner"-skaran med att bygga humorn kring mimik och kroppsspråk, får stor användning för det även här. Han är onekligen skicklig på det och han har också en tendens att kunna se riktigt tapig ut, vilket passar perfekt in i rollen som Charlie. Simon Pegg, som på ganska kort tid nått kultstatus i komedigenren, gör ingen besviken och samspelet med Schwimmer är fläckfritt. Det finns en komisk kemi som genomsyrar och lyfter filmen.

Och? Om galna komedier där precis vad som helst kan hända är något du uppskattar rekommenderar jag denna rulle varmt. En bit in i filmen är det ett parti som är fullständigt sanslöst och jag skrattade högt vid flertalet tillfällen under dessa minuter. Ja, under fler minuter än just dessa faktiskt. Se själv.

Lördagen började tidigt tidigt med att Sander drömde mardrömmar. Detta medförde givetvis att en väldigt trött pappa Ejrevi fick krypa ner bredvid honom och kramas riktigt mycket. Tyvärr återkom den där rackarns mardrömmen så snart ögonlocken slagits igen på vår lilla jediriddare. Fler tårar och fler kramar. Ganska mysigt, men i ärlighetens namn ännu mer jobbigt. Åtminstone den tiden på dygnet. Klockan 05.27 var jag tillbaka i min egen säng.

06.30 ringde väckarklockan. Usch. I ett svagt ögonblick hade jag gått med på att döma en innebandyturnering för stadens damlag. Dessutom med dåligt arvode. Ajajaj. I dessa dagar av slösaktighet är dock alla arvoden välkomna. Kära fru E gnäller bland annat om senaste månadens inköp av 21 st ljuslyktor från Hemtrevnad. Som fru E passande nog sedan dess döpt om till min älsklingsaffär. Och visst erkänner jag att jag tycker om butiken, men älsklingsaffär? Nja... Kanske just nu, men vad skulle IKEA tycka och tänka om jag gick ut med något sådant? Planen är för övrigt att jag ska få göra min efterlängtade IKEA-trip inom kort. Återkommer till detta framöver.

Dömningen gick bra och jag och min bror dömde 4 matcher tillsammans. På raken givetvis med sisådär 5-10 minuters mellanrum. Lagom jobbigt. Men damer har en tendens att vara lite mer lättdömda. Åtminstone damer i högre divisioner. Så det kändes aldrig sådär jättejobbigt. I gästande laget Kalix återfanns också en gammal bekant. Min gamla spelare som jag tränade i division 1 med StiL, Pillan, gästspelade nämligen med norrbottningarna. Kul. Men enligt henne själv skulle det inte bli något innebandyspelande alls nästa säsong.

När man äntligen kom ut från Eddahallen var det strålande sol. Efter en snabb smörgåslunch gick familjen E ut och lekte och chitchattade med grannfamiljen E. Efter en stund kom även nyinflyttade grannen N och hälsade på med dotter och nyfödd son. Efter en stunds lek ute i det fina vädret var det dags för familjen E att lämna in sonen hos farmor och farfar. Jediriddaren Ejrevi skulle nämligen sova hos just nämnda farföräldrar. Fram till sovatajm misstänker jag att det mest handlade om att hendla guldpengar, leka med lego och skrika i polismegafonen. Det brukar nämligen vara Sanders favoritsysselsättning hos farmor och farfar.

Under tiden som jag överlämnade sonen och diverse söva-över-attiraljer inhandla fru E mat på Wok n´roll. Efter en snabb avlämning och upphämtning bar det av till Elmstreet och familjen HC. Där möttes vi i dörren av två hungriga som illa kvickt ville hitta sin Nasi Goreng och sina Sataykycklingspett. Som efterätt bjöds vi på te, kaffe, bullar och chokladbollar. Eller kaffe blev det faktiskt aldrig trots envisa försök från Herr Hedman. För herrarna i sällskapet blev det istället Miller Light som sköljde ner bullarna. En underlig, men ände helt okej kombination.

Efter det var det dags för Sälteaterns föreställning Var är alla?. När vi bokade biljetter till detta, givetvis samma dag som biljetterna släpptes, hade vi ingen aning om vad det var för en liten teater dat rörde sig om. Sälteatern brukar betyda humor, men denna gång bjöds vi på något helt annat. Pjäsen berör våldtäkt och allas ansvar i det som sker. Onekligen var det en ganska tung upplevelse och tystnaden var total bland publiken när pjäsen nått sitt slut. Jag kände litegrann samma känsla som jag kände när jag var och såg Lilja 4-ever på bio. Det var liksom olustigt. Då, precis som nu, var publiken tyst. Det man hade upplvet var bra. Eller? Det hade gjort ett intryck. Den saken var säker. Men betyder det att det med all säkerhet behöver vara bra? Oavsett vilket är jag glad över att jag gick och såg denna pjäs som jag för övrigt ska se ytterligare en gång tillsammans med mina elever. Jag tror att det kommer att bli väldigt nyttigt och lärorikt för dem...

Efter teatern snubblade vi in på Kåffein där det just denna kväll var inträde som kostade 40 kr. Den mycket vänlige "dörrvakten" förklarade att anledningen till detta var att det ikväll bjöds på livemusik. Trevligt. Den unge dörrvakten kunde dock inte riktigt berätta vad det var för typ av musik och ej heller vem, vad, vilka som skulle skapa musiken. Han hänvisade oss dock till en affisch där man kunde läsa att Subcomandante & KFK och Sealionz var kvällens musikakter. Namnen sa oss precis inte ett smack. Nada. Våra förväntningar var alltså noll och intet. Spontant kan jag iallafall säga att det var lätt värt 40 kr för inträdet. Hade jag vetat vad jag hade fått i förväg hade jag lätt kunnat betala det dubbla. Så bra, eller intressant är nog mer korrekt uttryckt, var det. Och då menar jag framförallt musikakterna med Sea Lionz i topp. Men även musikakternas fanbase främst bestående av en socinomklass innefattande allt i från 18 åringar som ser ut som 15 åringar till 40+are från Gärdsmark.

Min kära sister in blogg Soof har utmanat mig att sätta ord på denna underhållande upplevelse. Jag vette katten om jag kan. Jag vette katten inte ens om jag kan ge mig på att ens försöka hitta en vettig genre där musiken som spelades kan placeras. Jungle? House? Med andra ord blir det svårt att anta denna bloggutmaning. Men jag gör det givetvis likafullt. Till min hjälp finns nämligen filmbevis... men det är inte alls av hög kvalitet. Det är mörkt. Kameran på telefonen är en av de absolut sämsta som finns på marknaden. Filmningen sker bakom en högtalare. Socionomerna finns ingenstanns i närheten av kameralinsens omfång. Med andra ord känns det på förhand som att detta filmklipp inte alls blir någon direkt höjdarupplevelse. MEN, här kommer det ändå. Enjoy.

 

Efter lite research kan jag dessutom erbjuda er Sea Lionz monsterhit - Break Through The Ice.

 

Och avslutningsvis bjuder jag dessutom på ett vackert fotografi av Subcomandante!

Nå, kära Soof. Får jag godkänt?

Nu börjar det vara dags att införskaffa sig en Majblomma. Håll utkik efter säljande barn eller beställ direkt från butiken på majblommans hemsida. Där finns majblommor och även andra produkter som säljs till stöd för Majblommans arbete mot barnfattigdom och andra orättvisor.

Priser på årets blommor:

Liten blomma 10 kr

Stor blomma 20 kr

Krans 30 kr

Pin 50 kr

Majblomman är, tro det eller ej,  Sveriges största barnhjälpsorganisation. De arbetar för att förbättra barns villkor och bekämpa barnfattigdomen i Sverige. Majblomman verka på flera nivåer för att nå bästa effekt för barnets bästa. De fångar upp barns aktuella behov genom de tiotusentals brev som kommer till Majblomman. Behoven har skiftat genom de 100 år Majblomman varit verksamma. När organisationen ser att det finns brister i det ansvar som samhället ska ta uppvaktar Majblomman politiker och andra beslutsfattare för att förbättra barnens villkor. Först och främst genom att de måste följa de lagar som finns och tolka lagarna utifrån barnets bästa. Majblommans vision är att alla barn ska få vara med och dela gemenskapen med sina kamrater i skolan och på fritiden.

Personligen tycker jag att det känns som en alldeles fantastisk verksamhet, om än att den delvis drivs på tveksamt skött barnarbete. Fast i ärlighetens namn har jag nog bara goda minnen från den tiden man var liten och cyklade runt och krängde Majblommor till släkt, grannar och fullkomligt obekanta i min omgivning. Då var det en lek och tävling mot sina klasskamrater. Nu ser jag värdet i det på ett helt annat sätt. Därför råder jag helt enkelt alla bloggläsare att köpa sig en Majblomma eller två.

Sander har en, men frågan är om ni ser den?

Idag har vi tillsammans med dagens stora elevgrupp på makabra 7 elever bestämt att vi arbetar alla arbetspass innan lunch. Det enda som skiljer dessa arbetspass åt är raster om 10 respektive 15 minuter.

Detta medför att vi får lunch klockan 12.15 idag och att vi efter detta är elevlösa. Nice. Med andra ord finns det utrymme att åka ut och käka lunch hos någon av våra flitiga praktikantelever. Idag blir det att besöka en pizzeria. Det blir nog finfint. En trevlig inledning på veckans party-mys-fredag helt enkelt.

Idag fick vi som ingår i arbetslaget på IVM meddelande av vår käre chef när vi skulle infinna oss på hans kontor för lönesamtal. Spännande. Och ja, det känns faktiskt helt ärligt och rätt att skriva käre chef om en sådan fantastisk chef som UM. Vi är privilegierade. Helt klart.

Min namne blir först ut då hans samtal hålls redan kommande vecka. Mitt följer veckan därpå medan de andra i arbetslaget får vänta till i maj. Då är mest troligen pengarna enligt säkra källor slut. Kanske inleder vår kloke rektor med de bäst behövande först? ...eller? Kan det finnas någon annan vettig förklaring på ordningsföljden annars?

Inför stundande lönesamtal gäller det givetvis att förbereda sig på allra bästa möjliga sätt. För att göra detta loggade vi givetvis in på våra respektive fackförbund för att kolla hur löneläget ser ut inom Skellefteå Kommun. Jag är medlem i LR, men det tog inte alltför lång tid att inse att Lärarförbundet hade betydligt bättre statistik över löneläget på deras hemsida än vad mitt eget fackförbund hade. På Lärarförbundets hemsida fanns nämligen möjligheten att se vad varenda medlem inom Skellefteå kommun tjänade. Denna fakta redovisades genom ett diagram där man kunde utläsa vad olika lärare i olika åldrar hade för löner. Smart, smidigt och ohyggligt intressant. Jag hade gärna sett namn på de olika individerna också. Och arbetsplats. Why not?

Tyvärr vette katten om jag själv kommer att ha sådär jättestor hjälp av dessa siffror. Tanken är väl annars att man kan ha dessa för att kunna påvisa "lönehararna" som man jagar. Problemet för min del, om man nu ska se det som ett problem?, är att jag nästan själv kan ses som en liten "lönehare" enligt statistiken. Det är nämligen så att om man ser till löneläget för lärare inom grundskolan med grundskollärarexamen, vilket är den enda jag har i dagsläget, så ligger jag osannolika 1000-lappen över den som tjänar näst mest i min åldersgrupp. Men det är jag nog väl värd... Visst? ;D

Nu arbetar jag tack och lov, åtminstone statistiskt ur ett lönemässigt perspektiv, på gymnasiet och får dessutom inom kort ut min examen som gymnasielärare. Sett till den statistiken ligger jag nämligen inte högst i löneligan. Det finns med andra ord någon att jaga. Denna "någon", som enligt statistiken med största säkerhet är en kille, tjänar 700 kr mer än mig varje månad. Visst kan man undra vad han gör som inte jag gör som sedemera gör honom förtjänt till dessa extra hundralappar? Frågan är om min chef månne har svaret? Spänningen är olidlig...

Inför sitt lönesamtal får man hemskt gärna fundera kring de lönekriterier som finns för personal inom gymnasiekontoret. Det handlar om fyra huvudrubriler som vardera har sina egna underrubriker. Huvudrubrikerna är som följer: Ansvar, Professionalitet, Utveckling, Samarbete. Utifrån dessa och dess underrubriker ska man själv betygsätta sig utifrån skalan "behöver utvecklas-bra-mycket bra". Jag gjorde en snabb test och funderade på var mina kollegor skulla hamna i bedömningen och det kändes som att det mesta faktiskt låg på mycket bra. Jag hoppas att jag själv också kan hålla samma höga klass som mina superpedagoger till arbetskamrater. För det är faktiskt precis vad de är. Och om vår kära chef av en händelse råkar ramla in här på bloggen tycker jag att han ska komma ihåg det inför de stundande lönesamtalen...

Show us the money!

Imorgon är det dags att rapportera stegen för period 2 i stegräknartävlingen som mitt arbetslag deltar i. Eller delar av mitt arbetslag rättare sagt. C är inte med eftersom hon är sängliggande efter operationen och Y har faktiskt lämnat laget efter att samarbetet med hennes stegräknare inte fungerade exemplariskt. Tydligen visade den konstant alldeles för få steg samtidigt som min stegräknare gjorde precis raka motsatsen. "En glädjemätare", helt enkelt.

Nåväl. Laget fortsätter dock sin vandring från Paris, men vi har så smått insett att det inte finns någon rimlig chans att vi ska nå hela vägen hem. Late L är nog den i laget som har vandrat flest steg under den andra perioden. Trots detta har han ändå inte nått upp till den snittnivå vi enligt kalkylen måste hålla. Nu är det dags att redovisa mitt resultat för period 2.

Räknade dagar: 31 st

Bästa dag: Lördag 12/4 - 22,100 steg (Innebandycup där jag både spelade och dömde)

Sämsta dag: Söndag 13/4 - 2,900 steg (Dagen efter innebandycupen...)

Totalt vandrade steg under period 2: 212,200

Snitt per dag under period 2: 212,200 / 31 = 6,845

Totalt vandrade steg under period 1 + 2: 199,900 + 212,200 = 412,100 steg

Snitt per dag steg under period 1 + 2: 412,100 / 52 = 7,925 steg per dag

Om man ser till antal steg per dag ligger jag inte alltför galet långt efter det snitt vi budgeterat med. Målsättningen var nämligen att vi skulle gå 8,600 steg per dag då detta skulle räcka för att ta sig hem från Paris. Jag ligger med andra ord inte mer än 675 steg efter. Per dag då såklart. Och med tanke på att det nu har gått 52 dagar av tävlingen innebär det ju i själva verket att jag ligger 52 x 675 = 35,100 steg efter kalkylen. Usch. Det lät verkligen otrevligt. Tror någon att jag hinner jobba ikapp detta under den sista och avslutande perioden?

Tveksamt.

Idag fick jag ett trevligt MMS från vår gode och omtänksamme vän P som arbetar på Expert Stormarknad. I MMS:et var det en bild på en Nespresso-maskin och en stor extraprisskylt. Bör jag tillägga att han är säljare?

Ni som känner fru E vet att hon mer eller mindre kan ses som en missbrukare vad gäller hennes beroende av Latté. Med tanke på just nämnda beroende är det faktiskt väldigt underligt att vi aldrig har införskaffat en Esspressomaskin till vår enkla boning. Istället har vi avnjutit denna himmelska dryck hos ovan nämnda vän P och hans L samt på diverse fik runt om i Sverige och världen. Det har fungerat ganska bra. Faktiskt. Men samtidigt har vi alltid sagt, drömt och pratat om att köpa en egen. Priset har dock avskräckt en del. Och även storleken. Den makalösa manick som familjen P+L=S har verkar vara fullkomligt fantastisk och att den gör god latté vet vi sedan lång tid tillbaka. Priset är dock obskyrt högt och underverkets fysiska storhet är faktiskt också mätbar med dess "storhet". Med andra ord finns det inget utrymme för ett sånt mästerverk i vårt lilla kök.

Därför funderade vi på den geniala lösningen med Nespresso. Systemet bygger på kaffe portionsförpackat i små metallburkar som sätts i speciella espressobryggare. Enkelt. Smidigt. Halvdyrt. Rätt så omiljövänligt. Och fullkomligt underbart. Anledningen till att vi inte har köpt en Nespresso tidigare vette katten, men jag misstänker att det helt enkelt beror på det klassiska "Ejrevisyndromet" som kan förklaras ungefär såhär: Vad-ska-vi-köpa-om-vi-nu-ska-köpa-eller-inte-köpa-kanske-en-sån-eller-en-sån-eller-vilken-är-bättre-och-vad-kostar-den-och-den-eller-den-vi-kanske-ska-avvakta-en-stund-och-se-om-det-finns-något-annat-eller-vad-var-det-nu-vi-pratade-om?

Men nu tyckte nog P att det var dags för vårt hem att förgyllas med en Nespressomaskin och ges möjligheten att tillverka espresso och även framtida latté. The price was right so to speak och familjen E nappade faktiskt ganska så mycket omgående. Inte nog med att det var ett sagoligt bra pris redan från start erbjöds vi nämligen också 400 kr tillbaka efter köpet. Nice nice. Utöver detta medföljde det givetvis en del provsmaker och vänlige P såg dessutom till att det blev ytterligare några provsmaker innan köpet var genomfört. Trevlanstrevligt.

Nu ska vi se till att illa kvickt bli medlemmar i Nespresso Club och beställa lite kaffe och även en livsnödvändig mjölkskummare. Detta sker nog redan ikväll så snart fru E hittat hem från Yllebroderiet på Handens hus. Vad tusan hon gör där är en rolig men dock helt annan historia.

Nu återstår det bara att se när vi får avnjuta den första koppen.

Jag trodde ju liksom att våren stod för dörren... men, men... tji fick jag.

Scenen utspelar sig i badrummet på övervåningen hemma hos familjen E. Kära fru E tvättar, sin vana trogen, ansiktet med ansiktstvätt framåt kvällskvisten. Sander, som ser detta, undrar givetvis vad mamma håller på med och ställer således också den givna frågan som inleder den hjärtliga dialogen...

S - Va gö du mamma?

E - Jag tvättar ansiktet.

S - Vaffö dådå?

E - För att jag inte ska få så många röda prickar.

S - Men, du ha ju redan så många löda plickar.  Där. Där. Och Där. Och Där.

Slut på dialogen.
Onekligen ett fullkomligt otroligt kärleksfullt scenario. Visst håller du med mig om detta?

Personalen på Sanders förskola "överlyssnade" en dialog mellan Sander och Majken idag.

M - Sander är min kille, det säger min pappa.

S - Och Majken är min elev.

Lovely.


foto: Soof

Vi låter eleverna som går hos oss på IVM "drabbas" av läsning i stort sett varendaste lilla skoldag. Vi är nämligen övertygade om att läsning är viktigt för dem. Dels för att deras läskunskaper ska förbättras, för det krävs ju faktiskt ca 5000 timmar för att automatisera läsningen. För en del behövs det givetvis mindre tid lika väl som att det för andra behövs mer tid. Mycket mer i vissa fall. De senare två typerna har en tendens att hamna hos oos på IV-programmet. Av förklarliga skäl.

Men vi läser också för att öka elevernas omvärldskunskap. Skönlitteratur bjuder ju nämligen förutom underhållning och nöje också på fantastiskt mycket kunskap. Kunskap om människor i olika åldrar, från olika kulturer och i olika situationer i livet. Kunskap om historia, geografi, teknik, religion, miljö, samhällskunskap, socialt samspel, språk, kultur. You name it. Det allra mesta kan faktiskt finnas att lära i skönlitteraturens fantastiska värld.

Många av våra elever har berättat att de aldrig läst en hel bok innan de började här hos oss. De flesta tyckte att det var pest och pina att tvingas sitta och plågas med en tegelsten under näsan. En del tycker fortfarande så, men många har funnit tjusningen och glädjen i att läsa. Vissa av eleverna uppskattade morgonens obligatoriska läspass redan från första stund.

De mer svårmotiverade menar/de ofta att det inte finns några bra böcker att läsa. De kan strosa runt och peta på böcker bland bokhyllorna nere i skolbiblioteket utan att hitta en endaste bok som verkar det minsta intressant. Inget duger. En dag följde jag ett gäng killar ner till biblioteket för att hjälpa dem att leta efter något läsbart. Jag fann Benny Boxaren. En bok skriven av den personliga favoriten, främst pga av just nämnda Benny Boxaren och historien om Åshöjdens BK, Max Lundgren. När jag var yngre läste jag Benny Boxaren och jag minns att jag tyckte att den var riktigt riktigt bra. Lättläst något så fruktansvärt, men ändå inte för ung och töntig som det lätt kan bli.

En kille blev nyfiken och nappade. Ett läspass senare var han fast. - Den här var ju jävulskt bra!, var den givna kommentaren. Så snart den första boken i serien var utläst lånade killen i fråga del två och den första boken skickades vidare till nästa läströtta kille och därefter nästa och så nästa...

För, ja, det handlar främst om killar. Och då menar jag både att det oftast är killar som är läströtta, men sen också att det främst är killar som intresserar sig för historien om Benny. Det sistnämnda känns ganska logiskt då det kanske får betraktas som en "killbok". Men varför i hela Fritjoffs kalsong ska det vara så att killar inte vill, orkar eller ens försöker läsa när de får chans till det? Har du ett vettigt svar eller resonemang kring detta ber jag dig skriva en liten kommentar. Handlar det enbart om miljön vi killar vistas i eller finns det möjligtvis en våga-hata-läsagen undangömd i killarnas dna-uppsättning?

Nu lossnar det tack och lov för många killar om de har turen att drabbas av en bok som de tycker om och då börjar de att uppskatta läsningen mer och mer. Hos oss har Benny Boxaren varit en sådan bok. En bok som har väckt ett intresse. Ett sug. En kraft och vilja att faktiskt öppna dörren till skönlitteraturens magiska värld. Benny Boxaren. En nyckel helt enkelt.

Speciellt en av mina elever är fullkomligt besatt av Benny och hans äventyr och han vill inget hellre än att få sitta och läsa sida upp och sida ner. Ord efter ord. Bok efter bok. Just nu ligger han på ett sånt där tonårshärligt vis över två bänkar i klassrummet och läser intensivt i den femte och sista boken. Egentligen borde han jobba med sin uppsats i engelska, men eftersom det var en - fruktansvärd j@£$vla cliffhanger! - i boken före den han just påbörjat kunde han givetvis inte foka på något annat än Benny. Och vem är jag att stå i vägen för honom och avslutningen på Bennys livsöde? Läspasset började klockan 8.30. Nu är klockan snart 13.00 och han läser fortfarande med samma frenesi. Underbart. Jag har svårt att förstå att den här killen knappt hade läst en endaste liten bok innan han kom till oss. Det är fullkomligt obegripligt. Men på samma gång ger det en liten egokick. Jag har varit med och gett honom denna upplevelse. Fantastiskt.

Men som sagt. Han är inne på den sista delen om Benny just nu. Och i det tempo som han läser blir han med säkerhet klar redan idag. Vad händer sen? Jag funderar på att tipsa om Åshöjdens BK. Eller kanske En skejtares dagbok?

Har du några bra boktips?

Ikväll och på lördag spelas den årligen återkommande innebandycupen Foursome Cup. Min vana trogen medverkar jag i detta arrangemang till den grad att jag deltar som spelare. Kul. Eller det brukar iallafall alltid vara kul. Denna gång känns det dock på förhand lite sisådär med det. Anledningen tror jag delvis handlar om de matchtiderna vi blev tilldelade.

Fredag

18.00 match mot SMASH

20.45 match mot Floorball Magic

Lördag

08.30 match mot Välovsfl

En annan anledning är att laget blev liksom ett hopplock av lite alla möjliga. Trevliga och duktiga personer helt klart, men det blev ju inte laget som det liksom var tänkt att det skulle vara. Men, men... Det blir med största säkerhet riktigt kul i vilket fall som helst. Innebandy är ju kul. Åtminstone tycker jag det. Och Foursome brukar faktiskt passa mig riktigt bra då det är lite tuffare spel och dessutom en betydligt mindre spelplan. Båda dessa faktorer väger faktiskt till min fördel. Det är nice. Och kanske kan vi gå långt? Iallafall om man ska tro på förhandtipsen.

Nåväl, är du sugen på att se 0,1 ton Ejrevi strutsa runt i ett par shorts är ni varmt välkomna till Kaplanskolans idrottshall klockan 18.00 alternativt 20.45 redan ikväll.

Har jag berättat om min nya sparform? Jag trodde det, men det enda jag hittar är ett blogginlägg där jag berättar att jag har gått 400% plus på drygt en vecka. Jag verkar inte ha gett er någon förklaring. Sorry. Det förtjänar ni givetvis. Här följer en mycket kort, enkel och talande beskrivning.

1, Jag väljer ut de två säkraste matcherna på dagens Långenlista från Svenska Spel. Målsättningen är att dessa två tillsammans ska ge ett odds runt 2 gånger pengarna. Oftast tar jag Aftonbladets spelexpert till hjälp att välja vilka matcher som känns vettigast.

2, Jag satsar ett fast belopp.

3a, Vid vinst börjar jag nästa dag om med steg 1.

3b, Vid förlust återgår jag kommande dag till steg 1, men istället för att satsa det fasta beloppet vid steg 2 väljer jag att dubblera insatsen. Således vinner jag tillbaka allt jag förlorat och spelar dessutom igen det jag skulle ha vunnit vid föregående spel.

3c, Vid eventuell ytterligare förlust fortsätter dubbleringen av insatsen fram tills dess att spelet går in. Och när spelet väl går in vinns allt satsat belopp tillbaka och samtidigt också all den vinst man gått miste om vid de tidigare förlusterna.

Plättlätt. Logiskt. Klokt. Genialiskt. Superlativerna är många men i ärlighetens namn är detta system  faktiskt lika fantastiskt i praktiken som i teorin. Det går nämligen inte att förlora så länge man väljer att dubblera insatsen. Det enda som kan stoppa dig är att insatsen blir för hög. Att det ska hända känns orimligt. Iallafall i min värld. Och då menar jag absolut inte att jag har en massa pengar att "leka" med. Tvärtom. Jag menar istället att det inte går att förlora så många gånger i rad på "säkra" matcher. Det är iallafall min teori. Den tes jag driver. Tanken är att jag under sisådär 2-3 månader ska testa detta i mindre skala för att sedan utvärdera hur jag ska gå vidare.

Är ni nyfikna på veta hur det har gått so far? Läser ni vidare får ni svaret...

Tretton gånger i rad gick spelet in. Det innebär att jag ökat värdet på mitt kapital med fantastiska 1400% på mindre än tre veckors spelande. Makalöst. Varför har jag inte alltid pysslat med det här? Nu ska jag försöka att förklara ungefär hur det har sett ut sedan jag påbörjade detta fantastiska sparande. Tänk er följande scenario.

Jag väljer att satsa ett kapital till värdet av 50,000kr på något som i dagsläget känns mer givande än ett vanligt fondsparande. På mindre än tre veckor har det satsade kapitalet växt till den betydligt mer angenäma summan 700,000kr. Makalöst, fantastiskt, helt ofattbart. Men samtidigt helt i enlighet med verkligheten. I teorin är det precis detta jag har gjort. Tyvärr valde jag dock denna gång att lita till mitt sunda förnuft och istället satsa ett avsevärt mycket lägre belopp än exemplets 50 lakan.

Igår inkasserade jag dock min första förlust. Laget jag har att tacka för detta är faktiskt Skellefteås stolthet, åtminstone vad gäller damfotboll, Sunnanå SK. Utan Hanna Marklund blev det nämligen förlust på bortaplan mot jumbotippade Umeå Södra med siffrorna 2-1. Trist ur dubbla perspektiv med andra ord. Fortsättningsvis ska jag undvika att spela på lag som jag på något sett hejar på. Jag valde nämligen bort att spela på Scum United som gav samma odds till fördel för Sunnanå. Den främsta anledningen var faktiskt att jag tycker så illa om United att jag inte ens kan spela på dem. Det blev mitt fall. Från och med nu ska jag se till att jag håller känslorna borta från mitt spelande. Hjärnan ska styra. Inte hjärtat. Från och med nu.

Ur en statistisk synvinkel känns det dock lockande att jag "äntligen" har förlorat. Nu ges jag nämligen möjlighet att verkligen prova mitt system. Kommer det att fungera? Och hur många spel kommer jag att behöva spela innan jag är åter på vinnarstråket? Min förhoppning är att det endast behövs ett spel. Hoppashoppas.

Svaret får jag redan ikväll eftersom dagens spel redan är satt. Jag tippar att Brynäs tar en klar seger borta mot Västerås. Den känns ganska given. Min andra vinnare är Helsingborg som jag tror plockar tre poäng borta mot Ljungskile. Oddset blev drygt 2 gånger pengarna. Bra. Insatsen den dubbla mot det normala. Allt enligt planen.

Går båda matcherna in återgår jag redan imorgon till den normala insatsen igen och kapitalet har ännu en gång ökat sitt värde. Nice. Går matcherna INTE in dubblerar jag som sagt insatsen imorgon. Också nice.

Fortfarande ingen som är sugen på att investera en liten slant?

Värdet bygger på frågan om hur mycket skatt svenskarna är villiga att betala för en insats som, i genomsnitt, skulle rädda ett liv. Sedan förra mätningen i slutet av 80-talet har värdet på ett liv ökat med 15 procent. Det känns väl "tryggt". Eller? Hur mycket har värdet ökat på en 33cl läsk sedan slutet av 80-talet?
 

Siffran används bland annat av Vägverket när de ska avgöra hur mycket pengar de ska lägga på trafiksäkerheten i sina projekt. Men det satsas olika mycket pengar för att rädda liv inom olika samhällsområden. Inom flyg och kärnkraft lägger politiker åtskilliga miljoner på att förebygga olyckor - medan kommuner ibland låter bli att satsa även små summor för att förebygga olyckor inom till exempel hemtjänsten, rapporterar SVT:s morgonnyheter.

Nationalekonomen Lars Hultkrantz var med och gjorde undersökningen och han tycker att politiker borde bli mer rationella och satsa pengarna där de gör mest nytta.

- Det går att rädda fler liv med de pengar vi använder om vi gör det på ett vettigare sätt än idag.

Hur käre Hultkrantz ville använda pengarna framgick dock inte av nyhetsinslaget. Tyvärr.

Hur mycket anser du ett liv vara värt?

I en liten by i Argentina berättar flera invånare att de har sett en mystisk tomteliknande figur i toppig hatt. Den tomteliknande vareslen har enligt uppgifter satt byn i skräck. Underligt kan jag tycka då tomtar är kända för att vara snälla. Eller hur? Fast Sander är iofs också ganska rädd för tomten.

Ett grabbgäng lyckades fånga "tomten" på film då de satt och pratade om en fisketur och samtidigt dokumenterade detta med hjälp av en mobiltelefon. Plötsligt hörde de något och ut från det höga gräset kom den så kallade tomten. En av pojkarna blev tydligen så vettskrämd att han fick uppsöka läkare och han har sedan händelsen inte vågat gå ut. Skämt eller sanning? Ja, jag vette katten, men visst fasiken låter det alldeles för bra för att vara sant? Finns verkligen tomten? Här kan du se bilderna filmat med en av grabbarnas mobiltelefon. Är det möjligtvis fejkat? Jag får liksom en sån känsla när jag ser tomten på filmen. Men jag kanske har blivit alldeles för tråkig och fantasilös? Varför tror jag inte på att det är en tomte egentligen? Varför måste allt vara så förbannat logiskt och korrekt hela tiden när man ska föreställa vuxen? Näe, nu ska jag försöka vara öppensinnad. Men.. jag känner mig fortfarande skeptisk till att det är en tomte dock. Sorry.

Jag har gett mig in på ett självmordsuppdrag. Kamikaze. Det finns liksom inget slut på det jag har påbörjat. Det känns iallafall så just nu. När jag började kändes det precis som motsatsen. Det kändes både roligt och inspirerande att ta fram mina gamla Legolådor från barndomsåren för att sortera upp bitarna som gömmer sig i dem. Relativt snart insåg jag dock att det inte alls skulle kännas så roligt och inspirerande under tiden det skulle ta att sortera upp alla dessa bitar. Det är sjukt många bitar. Sjukt I tell you.

Två av lådorna är ungeför 30 cm höga. 40 cm breda och 60 cm långa. Volymen blir med andra ord? Ja, ganska så mycket. Båda dessa lådor är fyllda i stort sett till bristningsgränsen. Utöver dessa två lådor finns det ytterligare en låda. Denna låda är tack och lov betydligt mindre. Kanske hälften så stor som den andra varianten. Sen finns det faktiskt en till låsa också, men den rymmer kanske högst två liter Lego ungefär. Plättlätt med andra ord.

Vad är det då jag har påbörjat för sortering? Jo, jag har satt mig ner och börjat sortera in bitarna efter färg. Galet. Jag vet. Och förmodligen fullkomligt onödigt eftersom Sander mest troligt kommer att blanda ihop dem i en snar framtid i vilket fall som helst. Trots detta känner jag att jag måste fullfölja det jag har påbörjat. Det ser onekligen juste ut att ha en color coordinated Lego-collection. Förhoppningsvis kommer vi att få stor glädje av den under lång tid. Just nu befinner sig dock Legobitarna i olika plastpåsar, men planen är att inhandla finfina burkar som lämpar sig för Lego. Jag är övertygad om att det kommer att bli supernice.

Igår sorterade jag en av de två större lådorna. Det tog ganska precis hela SM-finalen mellan Linköping och HV71 att få alla bitar där de hörde hemma. Fram mot slutet bad jag fru E om hjälp. Hon orkade med det i ca 5 minuter sen valde hon att läsa en tidning istället. Det var tydligen inte bra för gravida kvinnor att sortera Lego. Eller nått i den stilen. Who knows? Jag valde att inte ifrågasätta hennes motiv. Jag är en bra make och pappa. Typ.

Ikväll är det tänkt att sorterandet ska fortsätta. Frågan är om jag kommer att orka. Det känns tyvärr som om det finns andra saker i hemmet som borde prioriteras före det projekt. Fast känner jag mig själv rätt kommer jag nog att sortera. På något underligt vis känns det faktiskt riktigt givande...

Jag lovar att återkomma med bilder på samlingen så snart jag sorterat klart. Stay tuned.

Vår lille son Sander brukar just innan han ska gå och lägga sig ta till sin allra sötaste lilla stämma och säga "ja ä lite mölklädd... Ska du sova med mig pappa/mamma?"

Svaret blir nej. Vi försöker vara hårda och det går faktiskt ganska bra. Mycket tack vare "spelnallen" som har fått sig en revival. Tack och lov kunde man ställa ner volymen. Annars hade risken varit stor att sonen blivit döv inom kort.

På tal om att vara mörkrädd känner jag att jag måste lämna utrymme för lite musik. Fear of the Dark såklart! En fantastiskt fantastisk låt. Här följer den i harpversion och pianoversion samt live-version från Rock in Rio. Vilken version gillar du bäst?

Ingen misstanke om brott föreligger med anledning av den polisavspärrning i centrala Skellefteå som NV under lördag kväll till söndag morgon rapporterat om på norran.se.  Inre befäl vid Skellefteåpolisen uppger att tragik ligger bakom det inträffade och eftersom NV normalt inte rapporterar om sådana här händelser har vi tagit bort den ursprungliga artikeln. Det här inlägget ska läsas som en förklaring till de av er som hann läsa artikeln som låg ute igår kväll och i dag morgon.

Källa: Norran

Vad jag förstår handlar det om ett självmord. Ytterst tragiskt. Det har ryktats en del om vad som har hänt och det finns säkert att läsa hur det hela gått till somewhere ute på the world wide web, men på min blogg funderar vi inte vidare om detta. Iallafall inte jag.

Run Fat Boy Run

Vad? Den älskvärda, men överviktige Dennis (Simon Pegg) lämnar sin gravida fästmö Libby (Thandie Newton) samma dag de ska gifta sig. Fem år senare inser han att hon faktiskt fortfarande är den enda han älskar. När Libby presenterar sin nya pojkvän (Hank Azaria) som är framgångsrik, snygg och springer maraton säger Dennis förstås "jag med", varpå han måste tokträna inför maratonloppet tre veckor senare. Till sin hjälp får han exets kusin (Dylan Moran, Shaun of the Dead) och sin indiska hyresvärd.

Jag? Detta var helt klart en film i min smak. En liten del tanke, ännu mer hjärta och allra mest humor med både smyg- och tokroliga scener där Simon Pegg briljerar. Man kan väl inte direkt påstå att det är något nyskapande och revolutionerande direkt, men det behöver det ju inte alltid vara heller. Det var iallafall helt klart mycket god underhållning som jag rekommenderar till samtliga bloggläsare.

Och? Något oväntat är filmen regisserad av David Schwimmer - yes, mera känd som Ross från Vänner - som tidigare också spelade ihop med Simon Pegg i filmen Big Nothing. Simon Pegg är för övrigt den som skrivit manuset. Vilket helt klart märks då humorn liknar den i Shaun of the Dead och Hot Fuzz.

- Vi vet inte vad som har hänt, men vi har spärrat av området och har tekniker på plats. Mer än så kan jag inte säga nu, säger Marie Kristiansson, inre befäl vid Skelleftepolisen.

Vakthavande befäl vid länskommunikationscentralen i Västerbotten uppger vid 22-tiden på lördagskvällen att anhöriga inte är underrättade då personen inte är identifierad.

Källa: Norran

Här föjer en samling av fullkomligt osammanhängande iaktagelser, påståenden, funderingar, fakta, fantasier och drömmar fyllda med bland annat bevingade ord, litoteser och hyperboler. Allt från toppen av mitt huvud. Håll i hatten. Nu åker vi.

Idag var det egentligen planerat att vi skulle få middagsgäster i form av vännerna N+C=H. MEN, som så många gånger förr (det känns som många iallafall!) fick vi lov att ställa in detta. Denna gång var anledningen att lille Sander blev sjuk. Inte kul alls, men den lilla stackaren hade en väldigt febrig och grinig kväll. Som tur var vet vi ju att vi kommer att ha möjlighet att träffa N,C och H i framtiden.

På tal om Sanders feber och förkylning vill jag erkänna att vi, både jag och fru E, låg inne hos honom när han skulle somna inatt. På senare tid har vi låtit honom somna själv och detta har gått mer eller mindre smärtfritt faktiskt. Idag hade vi dock inte hjärta att lämna honom. Han grinade som en stucken hela vägen upp till sitt rum och han visste inte var han skulle ta vägen när han la sig i sängen. "Ligger du här hos mig Pappa? Jag är ju förkyld?" snyftade det lilla hjärtat fram när mamma var nere och snabbgjorde lite välling. Vem klarar att säga nej till det? Inte vi iallafall.

Sander har på senare tid börjat se fler och fler likheter mellan människor och det är ganska vanligt att han ser någon på tv för att sedan säga att han/hon ser ut som någon i hans omgivning. Nu tänkte jag berätta om några. Får se hur många jag kommer ihåg. Förmodligen inte så många. Idag när vi såg Körslaget sa han iallafall att Agnes såg ut som min lillasyster Sofia. Nja, jag vet inte riktigt om jag håller med sådär jättemycket... Men... nja... Och igår när det visades talang sa han att Peppe Eng liknade två kompisars pappa, Johan och Stefans pappa. Där kan jag faktiskt hålla med. Vad tycker ni som vet vem han är? Tidigare har han sagt att farfar ser ut som ABBA-legenden Benny Andersson. Jag är benägen att hålla med om att det ibland kan finnas tydliga likheter mellan dessa två herrar. Även på bild kan lille Sandermannen tycka sig se likheter mellan kända och "kända" personer. Morfar var enligt Sanderman lik Jerry Williams. Janne Astlin liknade Lasse Åberg. Och farmor liknade Posh Spice. Ingen av de tre känns väl direkt klockren. Eller?

Ikväll var det alltså dags för andra avsnittet av de kommande veckornas lördagsunderhållningsprogram Körslaget. Även denna gång hejade jag extra på Joacim Cans och hans hårdrockande kör. I kampen om vem som ska bli runner-up är det i nuläget en stenhård kamp mellan Agnes och Brolle Jr. Onekligen väldigt otippat. Både Agnes och Brolle Jr har dock vara exemplariska i mina ögon. Brolles låtval var dessutom kvällens bästa. Elvis funkar always. Vem hejar du på?

I-See-You.com

Vad? Familjen Bellingers styvson Colby har installerat en webbkamera i sin läckra styvsysters rum och sänder hennes aktiviteter live på Internet. Ett skämt som snart blir till en lönsam affär, vilket får Colby att utöka och förse varenda rum i huset med kameror. Helt plötsligt är familjen ovetande stjärnor i världens första realityshow på nätet. De inser att det finns pengar att tjäna så de fortsätter sända, men går ett steg längre, vilket inbegriper makeovers och en ny läcker italiensk inneboende.

Jag? Hade inga som helst förväntningar och ej heller några större förhoppningar om den här filmen. Tack vare detta gick den att se utan större bekymmer. En högst medelmåttig film som behandlar ett ämne som är fasansfullt aktuellt i dagens samhälle. Tyvärr ges det inte det minsta utrymme till att fundera kring ämnet och dess faror utan det drivs istället friskt med att visa upp sig på nätet när man bajsar, leker med "love-bunnies" eller försöker förföra utbytesstudenten. Synd.

Just My Luck

Vad? Ashley (Lindsay Lohan) lever ett äckligt tursamt liv. Ösregnar det när hon går utanför dörren blir det solsken direkt, och skulle hon råka skrapa en skraplott är det naturligtvis vinst på den. Hon har ett glassigt jobb i New York och livet går som på räls. Hennes motpol är den ständigt otursförföljde förloraren Jake (Chris Pine), och när deras vägar korsas och läppar möts på en maskeradbal förändras deras liv totalt. Det verkar som om kyssen gjorde att turen istället hoppade över till Jake och tvärtom.

Jag? Precis som fru E somnade jag faktiskt innan filmen var slut och det säger väl egentligen en hel del om filmen i stort. Det känns lite som att Lindsey Lohan har gett sig in på att göra filmer i samma genre och klass som tvillingarna Olsen och Hilary Duff. Eventuellt fungerar det bättre på den yngre publiken mellan typ 12-15 år. Kanske. Vad jag vill ha sagt är att det blir lite Disney-feeling. Lite High School Musical. Inte riktigt min kopp av te.

Det känns som att det hade suttit alldeles ypperligt med en myspysigt party-mysfredag tillsammans med mina två största kärlekar. Datorn och TV:n. Nä, skämt å sido. Sander och Erika. Givetvis.

Tyvärr blir det inte någon vanlig party-mysfredag. Istället kommer jag att inleda aftonen med att besöka min trevliga frisörska Nina som förhoppningsvis ska göra sitt yttersta för att jag ska få en frisyr jag kan leva med. Tack och lov brukar hon lyckas bra mer eller mindre varje gång. Jag känner mig med andra ord relativt trygg i hennes händer. Även när hon håller en sax i någon av dem.

Efter friseringen ska jag faktiskt jobba litegrann. Tillsammans med min storebror kommer jag nämligen att skipa rättvisa i innebandymatchen mellan Kågedalens AIF och Gamla Stan IBK. Enligt vad jag har hört om det hör mötet på förhand kan det bli en riktig batalj. Tydligen har det varit en del skitsnack mellan spelare i de olika lagen och det kommer förmodligen att bli en väldigt prestigefylld tillställning där ingen vill förlora. Tur att de får bra domare. Det var iallafall vad de sa. Återstår att se om det är lika glada miner när slutsignalen ljudit. Jag hoppas.

Slutligen efter såväl hårklippning som innebandydömning ska jag skynda hem för att myspysa tillsammans med en av mina kärlekar. Den mindre modellen av de två lär sannolikt sova vid den tiden. Kanske. Förhoppningsvis inte. Det är nämligen helt fantastiskt underbart att fredagsmysa i soffan med lite gott. Oftast brukar sonen somna i soffan och det är ju precis hur mysigt som helst.

Nu är klockan alldeles strax 15.00 och då ska jag bege mig till John Bauergymnasiet för att spela innebandy med Sander. Egentligen börjar fredagsmyset redan där. Det blir najsigt värre!

Ikväll passade jag dock på att se pilotavsnittet tillsammans med fru E. Ganska snabbt insåg jag att Gossip girl var precis lika lättsmält och underhållande som alla andra serier i samma genre. Likheterna med serier som exempelvis O.C, som faktiskt var en serie som jag mer eller mindre slaviskt följde ändå fram till dess undergång, var onekligen slående. Detta kanske inte är vidare underligt då det är just OC-skaparen Josh Schwartz som ligger bakom tv-serien? Med andra ord. Jag är fast. Hook, line and Sinker. Pinsamt? Kanske en aning... Seriens target audience lär väl inte riktigt vara 32-åriga män. Eller?

Gossip girl tar med oss till ett New York där de lyckade och fabulösa innekidsen lever sina bekymmersfria liv. De är rikare än dig. De är snyggare än dig. Och de är fulla av elakt skvaller.

Här syns Serena alltför ofta med ett glas i handen, Blair som trots dockansiktet är en manipulativ satmara och Nate som slits mellan de två, och alla krav som livet i samhällets toppskick ställer. Här bor Dan som suktar efter skolans snyggaste tjej, Chuck som saknar samvete och lilla Jenny - som ser upp till dem alla.

De må vara snuskigt rika och vackra som få, men under ytan finns problemen som vi alla kan känna igen oss i - och som inte alltid kan lösas av en lyxig shoppingrunda, hur mycket de än försöker. Martiniluncher, dejtvåldtäkter och elaka rykten - det är bara ännu en vanlig skoldag för kidsen på den respekterade privatskolan Constance Billard. Och den allvetande bloggaren Gossip Girl delar gärna med sig av allt det snaskiga!

"You know you love me - xoxo - Gossip girl"

Ni som saknat min dagliga redovisning av vandrade steg kommer här att få en mindre chock.

Nejnej. Det är absolut inte så att jag slutat att hålla koll på mina steg. Åh nej. Det är helt enkelt så att jag har gått så förbaskat få steg att det nästan känns pinsamt att redovisa detta för hela vida bloggvärlden att se. MEN. Här kommer det trots allt svart på vitt.

torsdag 7,300
fredag  4,000
lördag  7,200
söndag  5,100
måndag  5,200
tisdag  3,500
onsdag  3,200
torsdag 5,000
fredag  5,100
lördag  5,500
söndag  4,300
måndag  5,000
tisdag  5,300
onsdag  6,000
torsdag 7,300 (just nu 7,116 men jag uppskattar att det blir minst 200 steg till innan jag intar sängläge)

Sammanlagt 79,000 oredovisade steg. Galet. Men ändå alldeles på tok för få... Det behövs en ganska rejäl uppryckning om jag ska lyckas få ihop tillräckligt många steg för att nå vår målsättning denna månad.

Usch.

Totalt period 2: 99,700 steg

För att uppmuntra mig själv och alla andra bjuder jag på denna smått fantastiska låt!

Innan vi slog på kvällens film hann familjen E även se det smått upphaussade programmet "Körslaget". Först och främst vill jag säga att det inte alls var riktigt som jag hade trott mig att det skulle vara. Jag trodde faktiskt att stjärnorna, eller "stjärnorna" kanske är mer korrekt?, skulle vara mer delaktiga i framträdandet. Så var det dock inte. Och det kändes ganska bra. Faktiskt.

Klart överlägsen och helt makalöst bäst tyckte jag, precis som Markoolio, att Lag Cans från Mora var. Efter det inledande programmet känns de helt klart som favoriter. Iallafall från min sida. Joacim Cans från hårdrocksbandet Hammerfall hade en stabil och stark kör som dessutom bjöd på ett bra låtval. Det blir intressant att följa hans urval av hårdrocksdängor framöver...