Nu har hon (äntligen) kommit!

STELLA EJREVI
Född: 2008-06-27 kl 08.56
Vikt: 4030 gram
Längd: 51 cm

Och hade jag i förväg vetat att det finns en uppkopplad dator i papparummet hade jag givetvis sett till att ta med mig en usb-kabel. Ni förstår kanske vad det hade inneburit? Mmm... Då hade jag ju kunnat slänga upp en finfin bild på underverket. Nu får ni nöja er med min enkla beskrivning - hon är underbar! 

I dag är Paulina långt ifrån nöjd: Tatueringen saknar djup, linjerna är dåligt dragna och färg har kladdats utanför, menar hon. Dessutom är ett ord felstavat i tatueringen. Istället för "GOOD EVIL", som betyder god och ond, står det "GOD EVIL", översatt gud ond. - "Hela tatueringen ser ut som skit. Med texten menade jag att alla människor har en god och en ond sida. Hela betydelsen är nu felaktig", säger Paulina till aftonbladet.se.


[foto AFtonbladet]

Ajdå. Att en tatuering blir ful kanske man inte direkt kan klaga på så värst mycket. Har man inte kollat upp tatueraren bättre än så får man faktiskt skylla sig själv. Det tycker iallafall jag. Att tatueraren sen stavar fel känns dock ruttet. MEN, i det här fallet får faktiskt Paulina skylla sig själv även på den punkten. Texten fanns inte med på skissen utan skrevs direkt på ryggen med en tuschpenna. Paulina fick se texten i en spegel innan den tatuerades in och godkände den. Grattis. I efterhand berättar hon att hon räknade med att tatueraren visste hur det stavades. Tatueraren försvarade sig med att säga att han inte är någon levande uppslagsbok. Enough said. Right?

Paulina upptäckte felet när hon kom hem och tog kontakt med tatueraren som genast bad om ursäkt och också betalade tillbaka de 4,000 kronorna som tatueringen hade kostat. Snyggt. Men Paulina är förkrossad och vill ta bort tatueringen med hjälp av laser - en behandling som kommer att kosta mellan 20 000 och 30 000 kronor. Hon kräver att tatueraren ska betala den summan. Tatueraren beklagar att kunden är missnöjd, men menar att ansvaret för felstavningen ligger hos dem båda. Vanligtvis ber han alltid kunden att skriva ner texten på ett papper - i det här fallet var det ett tillägg som gjordes i sista minuten.

Paulina Wahlqvist tänker anmäla tatueraren till Allmänna reklamationsnämnden, ARN. Personligen tror jag inte att hon har en skugga av en chans att lyckas få igenom detta. Det känns dock oerhört intressant att följa detta äventyr och jag hoppas verkligen att Aftonbladet ger oss lite återkoppling när något beslut är fattat.

Tatueraren som tatuerade mig råkade för övrigt, iallafall enligt rykten, ut för att stava fel han också en gång när han tatuerade en skinnskalle. Tydligen ska han ha stavat Sverige fel - SVERGE. Om det är sant eller inte vette katten, men om det är sant är det onekligen en hyfsad miss. Min tatuering innehöll dock inga bokstäver så den fixade han utan problem. Tack och lov.

Then she found me

Vad? En lärare från Philadelphia (Helen Hunt) hamnar i en medelålderskris när allting i hennes liv verkar gå fel. Hennes man (Matthew Broderick) lämnar henne, hennes adoptivmor går bort och hennes biologiska mor (Bette Midler) dyker upp som excentrisk programledare för en talk show på TV. Till råga på allt verkar en av hennes elevers pappor (Colin Firth) stöta på henne.

Jag? Både Helen Hunt och Colin Firth tycker jag är riktigt okej skådespelare. Den sistnämnda är väl mest känd för sina insatser som Mr.Darcy. Han spelar väl delvis en ungefärligt liknande roll även i denna. Kanske. Det kan vara så att jag helt enkelt bara förknippar honom så starkt med Mr.Darcy att jag liksom tror att han är honom även i denna rulle. Typ. Filmen i sig är som fru E uttryckte det - ingen "high speed-rulle". Det är ett ganska lugnt och delvis segdraget tempo. Storyn är dock skön och personligen såg jag en del ljusglimtar. Det är ingen film som jag kommer att komma ihåg speciellt länge, men inte heller något som känns onödigt att ha sett.

Och? Bette Midler är idag 63 år gammal. Då är man ganska gammal. Eller hur? Borde man inte se äldre ut än vad lilla Bette gör? MMm... mest troligen. Botox är väl mer eller mindre ett vardagsingrepp för de äldre damerna i Hollywood, men hur fixar man snygga ben? I en scen visar Bette upp sina ben, som hon säkert är mäkta stolt över, och man kan inte annat än undra om det är trickfilmat eller om sminkteamet gjort underverk med den gamla damens korta spiror. De ser nämligen ut som vilka "ungsnygga" ben som helst. Inga skrupler alls. På en 63-åring. Troligt?

Trailer:

Jag misstänker att en del av er som läser det här ibland brukar vara in och läsa på bloggen detvaintejagdetvasossarna, men till alla ni som inte brukar göra det kan jag inte annat än rekommendera denna syrliga läsning. Jag hittade dit efter att ha blivit tipsad av Soof och fastnade relativt omgående. Ofta, ofta skrivs det härliga inlägg fyllda med svordomar, ironi, avsky, självdistans, arrogans och tänkvärda vardagsanalyser. Väl värt att kika till lite nu och då.

Igår hade "Unguilty", tjejen bakom bloggen, skrivit om hennes polisarbetande man som istället för att komma hem och fika "pensionärsfika", som de gör i den familjen med smör, bröd, ost, kaviar, skinka, leverpastej, rökt lax, gurka, tomater och litervis med te, var han ute och jagade "småkukade töntjävlar" som valt att genomföra ett rån.

Jag led med stackars "Unguilty" som satt där hemma ensam med sina tända ljus och uppdukat mastadontfika samtidigt som hennes kille var ute och satte sitt liv i fara för att upprätthålla någon slags ordning och rättvisa i ett annars så laglöst samhälle. För att visa mitt medlidande skrev jag ett inlägg. Dock ett aningens provokativt. Var lite nyfiken på om det eventuellt skulle bli någon reaktion. Det blev det.

" Unguilty" förklarade, och inte med en liten kommentar utan med ett eget inlägg, att hennes karl "är ett sånt där stolpskott som förstör för sig och andra". Hon förklarade det på ett väldigt ironiskt och bitvis ilsket sätt. Roligt. Jag log genomgående stort och skrattade gott åt avslutningen om mina laxrosa sängkläder. Ännu mer skrattade jag åt det faktum att min blogg i efterföljande kommentar, på ett ironiskt sätt, kallades "manlig och vuxen". Det var dock inte bloggerskan själv som skrev detta, utan en bloggläsare vid namn Jeanette. Kul. Alltid lika roligt att höra att det rosa sticker i ögonen på folk. Fröken Jeanette har för övrigt en egen liten ilsken blogg där hon är arg på saker. Ganska kul den också.

Sist, men långt ifrån minst vill jag be om fröken "Unguilty" om ursäkt om hon kände sig felaktigt behandlad eller något ens i närheten av detta. Det var absolut inte min mening. Sorry, men jag har bara stött på så många idioter inom poliskåren på sistone och det kändes som att det kanske lämpade sig att skriva just där och då för att se hur du skulle reagera. Det finns ju idioter i poliskåren precis som bland lärarkåren, läkarkåren, affärsmännen, snabbmatskassörskorna, dagisfröknarna, vaktmästarna och sopgubbarna. Och inom alla andra yrkesgrupper.

Jag trodde dock och ville inte att det skulle reta så mycket gallfeber på dig att du skulle behöva skriva ett helt inlägg om det. Kanske var det att min tajming var fruktansvärt off som bidrog en del? Oavsett vilket, sorry. No hard feelings?

Americanizing Shelley

Vad? "Americanizing Shelley" är en söt, currydoftande komedi med ett stänk Pygmalion. Den enkla flickan, Shalini Singh (Namrata Singh Gujral), från Himalaya reser till USA för att gifta sig med sin, i väldigt tidig ålder, trolovade Niel Brar (Phillip Rhys). Niel lämnade tidigt Indien och arbetar nu som agent åt filmstjärnor i Los Angeles. Istället för giftermål blir Shalini föremål för ett vad - ett vad som går ut på att skapa en Hollywoodkändis och amerikansk drömtjej av en fullständigt alldaglig flicka. Niel Brars assistent, Rob Shorwell (Brad Raider), antar vadet och förvandlar Shalini till Shelley.

Jag? Den här typen av filmer går i stort sett alltid hem i radhuset på Dalgatan. Man kan inte säga att de är jättebra och jag ska kanske inte superrekommendera den för alla som läser detta, men hos oss fungerar det. Det finns liksom en härlig känsla över den här typen av filmer. Man har sett det ungefär tiotusen gånger förrut. En ful tjej blir snygg och går från att vara en loser till att vara den som ALLA vill känna. Egentligen borde det med andra ord kännas ganska meningslöst att se detta scenario utspela sig ännu en gång. Men, nej. Det går alldeles utmärkt.

Och? Filmen bjuder, förutom på lite romantik och leenden, även på en del typiska Bollywood-inslag (Indiens filmindustri) som sång och dans. Kul. Visste ni att det finns andra "-woods" än de två mest kända Hollywood och Bollywood? Det finns faktiskt följande: Dollywood (Bangladeshs filmindustri), Nollywood (Nigerias filmindustri), Tollywood (telugiska och bengaliska filmindustrin) och Trollywood (norra Älvsborgs Hollywood i Trollhättan). Och vem, vet - Det kanske finns ännu fler?

Trailer:

Det stod en något kryptisk annons i Norran om att Myckle IK skulle hålla en Konkursutförsäljning av Bosakers kvarvarande saker. Vi fyndgalna människor på Älvsbacka visste inte riktigt vad vi skulle tro om detta och misstänkte att det var något helt annat än det "Bosaker" som vi tänkte på. Döm till vår förvåning då vi av en ren slump spontanåkte dit och kikade. Det VAR faktiskt saker från just affären Bosaker som vi tänkte på som slumpades bort. Konkursutförsäljningen hade börjat klockan 10.00. Vi kom dit strax efter klockan 17. Shit. Vi hade givetvis gått miste om alla fina fynd. Men, näe. Vi fick se en lista på vad som hade sålts och det var i ärlighetens namn ingenting som lockade. Skönt.

Själv gjorde jag dock ett fynd i det väldigt glesa sortimentet. Iallafall med mina ögon sett. Till priset av ynka 200kr inhandlade jag en barpall, Kartell, "Charles Ghost" i ljusorangefärgad polycarbonate. Design Philippe Starck. På design & inredningsshoppen rum21 går den loss på 1,710kr. Jag kan med andra ord inte se det som annat än ett kap. Nice. Jag hade dock allra helst haft en ljusgrön. Men, men... den ljusorangea gör sig riktigt bra här hemma den också.

Det fanns även ett litet bord (40x40x40 cm) att fynda. Kartell - Jolly i samma färg och till samma pris. Design Paolo Rizzatto. Tyvärr var det lite väl repigt för att jag skulle köpa det utan att tänka. Pallen hade jag liksom redan funnit en plats för. Bordet kändes lite mer svårplacerat. Iallafall just då. I efterhand känns det som att man hade kunnat placera det lite var som helst. Varför inte i sonens rum? Prismässigt var det dock inte riktigt samma fynd. På rum21 kan man inhandla ett repfritt bord i valfri färg för 990kr. Och skulle man verkligen vilja ha ett Jollybord skulle jag nog ha beställt ett nytt.

Gracie

Vad? 15-åriga Gracie Bowen (Carly Schroeder) bor i South Orange, New Jersey och är den enda flickan i en familj med tre bröder. Familjens liv kretsar nästan totalt runt fotboll: hennes pappa (Dermot Mulroney) och bröder är besatta av sporten och tränar på bakgården varenda dag från morgon till kväll. Tragedin slår dock till när Gracies storebror, Johnny, stjärnan i skolans fotbollslag och Gracies enda allierade dör i en bilolycka. Gracie bestämmer sig i all sin sorg för att försöka ta broderna plats i pojkarnas fotbollslag.

Jag? Okej. Den här filmen bygger tydligen på en någorlunda sann berättelse. Trots detta måste jag vara helt ärlig och erkänna att den här filmen var aningen för förutsägbar, amerikansk, i den mening att det blir ett så typiskt och välanpassat amerikanskt händelseförlopp, och snudd på lite väl mycket antifeminismpropagandaaktig för att jag ska kunna säga att den var bra. Annars gillar jag vanligtvis sportfilmer riktigt mycket. Jag gillar att underdogs ska kämpa för att lyckas och så vidare. Jag gör verkligen det. Här blir det dock inte något storslaget. Tyvärr inte ens i närheten.

Och? Skådespelerskan Elisabeth Shue, som för övrigt ser mer eller mindre exakt likadan ut som hon gjorde 1984 i Karate Kid, gör en relativt liten roll som mamma i fotbollsfamiljen. Det känns dock litegrann som att hela den här filmen är en familjen Shue-grej. Hennes bror, Andrew Shue, tidigare fotbollsspelare och skådespelare (Billy i Melrose Place), medverkar givetvis som skådis, men har även skrivit manus till filmen. Till sin hjälp hade han Davis Guggenheim. Elisabeth's make som även regisserade det hela. Sist, men inte minst dedikeras filmen till William Shue som i ung ålder omkom i en dykningsolycka. En Shue-grej som sagt.

Trailer:

King of California

Vad? Charlie (Michael Douglas) har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och uppsöker sin dotter Miranda (Evan Rachel Wood). Dottern har hoppat av skolan och tjänar sitt uppehälle genom att vända hamburgare på McDonalds. Charlie, som tror att han är frisk, får med sig sin motvilliga dotter att leta efter en stor skatt med gulddubloner från 1600-talet. Charlie är övertygad om att skatten ligger nedgrävd under ett köpcenter.

Jag? Det är verkligen skönt att se filmer helt utan förväntningar. Speciellt om det faktiskt visar sig att filmen i fråga faktiskt är riktigt bra. Den här filmen faller inom ramen för den kategorin. Det enda som egentligen tilltalade mig på förväg var namnet. Om ni inte redan vet det har både jag och min kära fru E en förkärlek till Kalifornien. Filmen handlar väl egentligen inte det minsta om Kalifornien, men den tilltalade mig trots detta väldigt mycket. Charlie är verkligen inte fullt frisk om man säger så. Det blir smått galet ibland. På ett kul och skönt sätt. Och som tittare kan man inte annat än gilla både far och dotter och att hoppas att de ska lyckas finna skatten.

Och? Michael Douglas är en skådespelare som jag känner att jag måste passa på och hylla litegrann. Jag skulle nog aldrig ha plockat ut honom som en av mina favoritskådespelare, men när jag tänker efter har han varit mer eller mindre lysande i flertalet filmer jag har sett. Han är verkligen bra i den här rullen och i exempelvis "The Game" är han också riktigt bra. Och det finns fler filmer väl värda att nämna: "Falling Down", "Farlig förbindelse", "Den vilda jakten på stenen/juvelen", "A chorus line" och "Wall Street". Heja Michael, you go boy!

Trailer:

...jag är en snål, sniken, gnidig och girig liten figur. Vill egentligen inte tro på det själv, men det är nog så ändå. Tyvärr. Nu kanske ni undrar varför jag erkänner till detta? Jo, det är faktiskt så att jag igår, mer eller mindre, fick det bevisat för mig. Svart på vitt. Nästan brutalt faktiskt.

I fredagens "Norran" kunde man läsa om MIO Möbelhusets kommande realisation. Reastarten gick av stapeln söndagen den 22/6 klockan 11.00. So far so good. I annonsen kunde man, givetvis som sig bör, läsa om en rad olika objekt som skulle reas ut. Såklart! Ett av objekten var ett matbord, Pluto, med medföljande stolar.  Uppsättningen fanns i två olika paket. Ett större bord med 6 stolar eller ett mindre bord med 4 stolar. Riktigt nice. Det ordinarie, och relativt avskräckande, priset på den stora gruppen var 11,900kr och skulle nu med reans intåg förvandlas till blygsamma 2,950:-. A bargain så att säga. Jag som under relativt lång tid varit mer eller mindre helless vårt ekbord kände givetvis ett starkt sug efter att göra ett reafynd. Och för mig skulle det inte ens kännas som ett riktigt impulsfynd eftersom jag faktiskt kikat på just detta bord vid ett tidigare tillfälle och tyckt om det. Det kändes dock dyrt då och med tanke på att vårt befintliga ekbord faktiskt är fullt funktionellt var liksom ett köp av ett nytt bord aldrig ens på tapeten. Tyvärr. Nu kändes det dock som guldläge. Får man ett bord med stolar såhär billigt är det ju bara att slå till. Eller hur?

Nu tycker ni kanske inte att det här med att köpa bord eller andra saker på rea inte är speciellt snålt och sniket. Näe, det kan jag hålla med om att det inte är. Det jag dock valde att göra, SOM FAKTISKT KÄNNS BÅDE SNÅLT OCH SNIKET, var att tro, tänka och fabulera om att jag behövde se till att vara på plats i god tid. Skratta er nu inte harmynta, men i god tid ansåg jag vara ungefär klockan 09.00. Minns ni att jag skrev att rean startade först klockan 11.00? Mmmm... just det.  Lovely. Det här med reor är en ganska ny grej för mig och jag hade liksom fått för mig att Skelleftebor var fullkomligt galna i att fynda saker till makalöst låga priser. I min minnesbank tog jag fram bilder där folk köade som galningar till Bosakers utförsäljning. Tänk OM det skulle se ut så utanför Mio, tänkte jag. Hur fasiken ska jag då få mig ett nytt matbord? Svaret var lika enkelt som förnedrande. Jag såg helt enkelt till att vara på plats i tid. I god tid dessutom.

Klockan 09.15 svängde jag in på en fullkomligt öde parkering utanför Mio. Inte en själ så långt ögat kunde se. Jag var ensam. Fullkomligt ensam.  En timme senare och tre "FamilyLiving" senare var jag fortfarande lika ensam. Då kommer det plötsligt en bil in på parkeringen. Oj, nu händer det, tänkte jag och hoppade raskt ut ur bilen för att säkerhetsställa min plats som först i kön. Den andra bilen körde fram till mig och vevade ner rutan. Mannen bakom ratten ställde en fråga lika generande som avslöjande. "Läste du också i tidningen att de skulle öppna klockan 10.00?". Jag stod helt tagen och kunde inte ens förmå mig att ljuga om att jag läst fel. "Nej, jag läste kockan 11.00. Tyvärr." var det enda jag fick fram. Mannen bakom ratten svarade kort och gott "Okej" och vevade upp rutan och lämnade parkeringen. Jag stod kvar. Först. Och ensam. Jag undrar just vad mannen bakom ratten tänkte. Vette katten om jag vill veta.

Strax efter att bilen lämnat parkeringen kom dock några andra bilar. En av dem var min mamma som jag bett komma och joina mig i kampen om bordet. Hon skrattade hjärtligt och länge över den oerhört skrattretande situationen. Jag skrattade också. Nu var det dock hög tid att ta plats vid entrédörrarna. Det skulle ju vara riktigt illa om jag nu missade att få mitt bord som jag så träget väntat att lägga rabarber på. Vi stod först. Såklart. Ju närmare klockan kom 11.00 droppade det in fler och fler. Nu kändes det ganska okej att stå där först. När dörrarna öppnades var det omkring ett 50-tal som trängdes för att bli insläppta och fynda bland de röda prislapparna. Jag knep omedelbart en försäljare och påpekade att jag ville ha ett bord. 5 minuter senare var det beställt. Jo, just det. BESTÄLLT! Jag trodde ju någonstans i min enfald att det kanske var några få, kanske ett endaste, exemplar vi skulle behöva fajtas om. Åh nej, borden beställdes hem. Det fanns säkerligen hur många som helst. Grattis Mikke. Bra kämpat.

Nåväl, det jag kom för att köpa var nu säkrat och det kändes bra. Nu när målet var uppnåt strosade jag runt en stund i butiken tillsammans med min mamma. Hon skrattade fortfarande. När vi kom fram till det utställda Plutobordet insåg vi att jag borde köpa till några stolar eftersom det lätt skulle rymmas sisådär 8-9 stycken utan större problem. Stolarna var dock inte på rea och ville man köpa extra stolar fick man betala ordinarie pris  950kr/stolen. Det kändes väl ganska okej at first, men sen insåg jag att två stolar skulle alltså kosta 1900kr. Då var det ju mer värt att köpa ett litet bord med 4 stolar till priset av 1,950kr. Smart. Tänkt och gjort. Klockan 11.15 hade jag inhandlat 2 bord och 10 stolar. Galet, jag vet. Borden och stolarna kommer om sisådär en och en halv vecka. Det enda jag fick med mig hem direkt var tre vaser. Tribeca i orange. Blir finfina till den nya tapeten. Och på det nya bordet. Eller ska jag skriva bordEN?

Resurrecting The Champ

Vad? I filmen, som är baserad på verkliga händelser, får vi följa en ung sportjournalist (Josh Harnett) som misstänker att en hemlös man i trakterna som kallar sig "Champ" (Samuel L Jackson) kan vara en före detta boxningsmästare. Reportern blir vän med den hemlöse mannen och försöker övertyga honom att återvända till rampljuset. Sportjournalisten hoppas att detta kan ge honom en story som sätter hans namn på kartan.

Jag? Jag gillar verkligen filmer som bygger på verkliga händelser. Det ger liksom en dimension extra att kunna tro att det nästan är helt sant det man ser. I själva verket kanske det inte ens är det minsta likt verkligheten utan mer bara inspirerat av någon ytterst snarlik händelse back in the days. I vilket fall som helst tilltalar det mig. Den här filmen blir absolut inget undantag. Storyn byggs upp mycket på det sättet att den gamla boxaren berättar om händelser i sitt gamla liv samtidigt som man ser hur journalistens nuvarnde liv påverkas av berättandet. I like. För alla er där ute som vill se en bra film kan jag verkligen rekommendera denna.

Och? Boxaren som filmen handlar om heter Bob "Bombardier" Satterfield och ett som är säkert är att han iallafall har funnits på riktigt. Tydligen var det en riktig tuffing vad gäller att leverera tunga slag, men samtidigt en riktig vekling vad gällde att ta mot tuffa slag. En glaskäke med ett sjuhelsikkes knock-out-slag. Typ. Enligt erkända boxningsmagasinet "The Ring" rankas han som den 58:e bästa boxaren genom tiderna. Här kan man se honom fightas mot Bob Baker.

Trailer:

21

Vad? Ett drama som handlar om 6 studenter på Massachusetts Institute of Technology (M.I.T.) som rekryteras utav en av sina lärare (Kevin Spacey) för att ingå i en specialgrupp som ska tränas att räkna kort i Blackjack. Kunskaperna använder studenterna för att ta hem storvinster på Las Vegas kasinon. Filmen är baserad på boken "Bringing Down the House: The Inside Story of Six M.I.T Students Who Took Vegas for Millions" skriven av Ben Mezrich vilken i sin tur är baserad på verkliga händelser.

Jag? Själva spelet blackjack har aldrig riktigt lockat mig, men snabba, enkla pengar och briljanta hjärnor har dock alltid fascinerat mig. I den här filmen får man mycket av båda packat i ett spännade och stundtals nervkittlande paket. Nice. Det faktum att det dessutom är en lärare och hans elever som är med i hetluften gör inte heller saken sämre. Det ger liksom en känsla av att vi lärare också kan leva spännande och rika liv. Även fru E, som är mattelärare, uppskattade denna rulle mycket.

Och? Det finns många som på ett eller annat sätt har försökt "lura" systemet och vinna enkla pengar. Min kära morfar är en av alla dessa. Under väldigtväldigt lång tid ansträngde han sig och la ner makalöst med tid för att räkna ut "slumpen". Genom att kväll efter kväll träget snurra en kula flertalet gånger i ett eget roulettebord och sedan föra statistik på resultaten försökte han hitta mönster som återkom. Delvis tyckte han att han lyckats och enligt egen utsago gick det också delvis hem. Någon storvinst blev det dock aldrig. Och på senare dag har han sagt att "En sak är helt säker. Man kan ALDRIG räkna ut slumpen!" 

Trailer:

Reglerna är tydligen att alla som läser det här ska bli utmanade att göra precis samma sak som jag precis har gjort. Alltså att svara på alla frågor och sen utmana alla som läser detta. Jag väljer dock att strunta i reglerna och säger istället som så att alla ni som känner er manade härmed är UTmanade.

Frågor om:

DIG:
1. Hur lång är du? 198cm
2. Vad vill du bli när du bli stor? Lycklig
3. Vad pluggar du? Livets hårda skola
4. Har du långt hår? Näe
5. Vilken hårfärg har du? Svart
6. Sminkar du dig? Nope
7. Har du haft sex senaste månaden? Nope
8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu? Vit
9. Har du kysst någon idag? Nope, har dock pussats

FAMILJEN:
1. Bor dina föräldrar ihop? Yes
2. Vem är bäst, mamma eller pappa? Båda två är lika bäst, men på olika sätt
3. Hur många syskon har du? Tre, två bröder (en äldre och en yngre) och en yngre syster
4. Vad är det senaste du sa till din mamma? Jag frågade om hon kunde hjälpa mig att inhandla ett bord
5. Hur många ställen har du bott på? Ganska många, men egentligen är det väl i huvudsak 4 städer som jag har bott i - Karlstad, Skellefteå, Luleå och Stockholm.
6. Vem i din familj stör du dig mest på? Det måste nog vara mig själv
7. Vilken familjemedlem är snällast? Det är nog också jag ;D
8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon? Beror ju på hur man ser på det, men jag hjälpte min syster med hennes blogg idag

KOMPISAR:
1. När var du senast med någon kompis? För ungefär en vecka sedan var vi och såg film hos några kompisar
2. Vem sov du hos senast av dina kompisar? Det vette katten. Henke och Bonkers kanske?
3. Har du kysst någon kompis? Det har jag säkert
5. Vem har du varit kompis med längst? Nordde
6. Vem känner dig bäst? Jag
7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det? Kanske. Har dock svårt att se mig hata en tröja.
8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar? Nope

VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar? Ja, men vill inte
2. Klä dig annorlunda? Jo, men kan väl inte påstå att jag gör det så värst mycket
3. Vara dig själv? Väldigt ofta iallafall
4. Visa dig i bikini/badbyxor? Just barely
5. Fisa inför din pojk/flickvän? Lätt
6. Pierca dig? Nog skulle jag våga om jag hade velat
7. Ha sex på offentlig plats? I dagsläget är jag onekligen skeptisk
8. Vara omogen? Självklart
9. Äta småkryp? Nja

DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast? Idag
2. När var du på semester senast? Stockholmstrip tidigare i år
3. Vilken färg är det på din tandborste? Vit och grön
4. Är ditt hår tråkigt? Det ser iallafall ganska roligt ut när jag stiger upp på morgonen
5. Vem såg dig naken senast? Sander
6. Hur ofta duschar du? Helst varje dag
7. När ska du gå och lägga dig ikväll? Mest troligen på tok försent

Edit:

Det gick liksom åt skogen att embedda filmklippen som jag önskade... Tyvärr...

Jag bifogar istället två länkar, en och två, till filmklippen jag hyllar så enormt i texten ovan.

Jag känner att jag som dagens outfit idag vill passa på och tipsa om min lillebrors först släppta tryck. En mycket snygg design som passar som hand i handske vad gäller min käre lillebrors livsfilosofi. "A Colorful Piece of Peace" helt enkelt. En tygkasse kostar 99kr + frakt och en skön t-shirt går loss på 199kr + frakt. Snyggt, billigt och väldigt eget. Både t-shirt och kasse är handnumrerade och ges ut i liten upplaga. Väldigt limited edition med andra ord. Kontakta designern själv om något faller dig i smaken och om du känner att du vill göra affär.

Idag är det inte jag som står för dagens outfit. Istället är det den betydligt mycket sötare sonen som får visa sin finfina tröja från Rädda Barnen. På framsidan står det lite sådär lagom kaxigt "Rock n' Roll" och på baksidan står det "Alla barn har rätt till lek, vila och fritid - Artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter". Mycket nice på flera sätt och vis. Jag rekommenderar alla att kika in på Rädda barnens webshop och inhandla sina barn ett eget exemplar. Det finns givetvis andra tröjor att välja bland också. Sander fick en till, men den kanske dyker upp som dagens outfit en annan dag.

Loveless in Los Angeles

Vad? För sju år sedan var Dave Randall (Dash Mihok) en fantastisk person. Sedan flyttade han till Los Angeles, blev producent för ett dejtingprogram på tv och förvandlades till en första en första klassens tölp. När han stöter ihop med sin gamla kärlek från college, Kelly (Brittany Daniel), inser han att hans festande och promiskuösa livsstil inte är speciellt tillfredställande. För att återigen bli den trevliga killen han en gång var, vänder han sig till den en kvinna han någonsin älskat för att få hjälp.

Jag? Okej, redan innan jag slog igång den här filmen kändes det som en ganska given flopp. Huvudrollsinnehavaren Dash Mihok var för mig helt okänd och den kvinnliga huvudrollsinnehavarens största roll är från tv-serien "Sweet Valley High". Jag hoppades dock att man kanske skulle bjudas på lite finfin Los Angeles-feeling. Att jag och fru E liksom skulle kunna drömma oss bort till soliga och glamorösa L.A. Tyvärr kan jag väl inte direkt påstå att det blev riktigt så. Menmen, visst log jag någon gång då och då. Inte speciellt mycket och inte heller speciellt ofta, men ändå. Filmen uppplevdes dock lång trots att den endast var strax över 90 minuter. Inget bra tecken direkt.

Och? Tvillingskådespelerskan, Brittany Daniel, är som jag redan nämnt, kanske mest känd för sina insatser som Jessica Wakefield i tv-serien " Sweet Valley High". Utöver detta har hon dykt upp med kortare gästinhopp i lite andra tv-serier som exempelvis farlig flickvän till mannen med fluff-frillan i "Dawson's Creek". Det lustiga med henne är att hon ser mer eller mindre precis likadan ut nu som den första gången jag såg henne. Hon verkar liksom inte ha åldrats alls under de senaste 10åren. Man kan ju inte annat än undra hur hon har lyckats med det...

Trailer:

Hard Candy

Vad? 14-åriga Haley (Ellen Page) kommunicerar med den 32-åriga fotografen Jeff (Patrick Wilson) i ett chatforum på internet. Efter en stunds chattande bestämmer dom sig för att träffas på riktigt. De träffas på ett café och Haley verkar balanserad, oskyldigt flörtig och går med på att följa Jeff hem till hans hus upp i Hollywood Hills. Väl där tar sig mötet en helt ny vändning.

Jag? Den här filmen ingår i en väldigt ovanlig genre för herr och fru Ejrevi då den ligger under drama/thriller. Jag sprang på den när jag höll på att kolla upp skådespelerskan, Ellen Page, från en tidigare bloggad film, "Juno". I en recension nämndes hennes otroliga insats i den här filmen och jag blev givetvis nyfiken. Även storyn känns intressant i dagens samhälle. Och helt klart är det en bra film. Spännande och annorlunda. Jag brukar inte direkt bita på naglarna, men det gjorde jag faktiskt. Helt ärligt. Det måste väl betyda något?

Och? Det är onekligen så att Internet är en livsfarlig fälla för människor som är blåögda, tror gott om andra och som inte ifrågasätter vad källor eller andra personer på Internet hävdar. Frågan jag ställer mig är om det kommer att gå att skydda sig själv och sina barn ifrån detta oerhörda media som är mer eller mindre konstant tillgängligt för alla i ens omgivning. Hur kan jag vara säker på vad min fru, mina barn eller min granne pysslar med ute bland alla ettor och nollor? Kanske är dom och tjuvläser någon hemsk blogg, beställer hem lagliga droger eller chattar med någon som de inte alls borde chatta med? Mina barn, Sander och det i kärlekens mage, är än så länge för unga för att jag ska behöva oroa mig. Tack och lov.

Trailer:

Jaha, det blev alltså ett ja till FRA?
Det var i och för sig inte direkt oväntat att utfallet skulle bli som det blev. Riksdagen röstade givetvis för den nya FRA-lagen. Det blev dock relativt benhårt trots allt. 143 ledamöter röstade ja, 138 nej. Folkpartisten Birgitta Ohlsson avstod från att rösta. Hon var ensam om att avstå sin röst och motiverade det med att det var en medelväg som kunde fungera. Birgitta förklarade vidare att avlyssning utan brottsmisstanke strider mot en av hennes grundvärderingar. Man kan väl undra varför hon inte röstade nej isåfall? Utöver nämnda politiker var 67 politiker frånvarande. Rent fysiskt alltså. Hur många som var det mentalt är fortfarande oklart.

Vad innebär då den nya FRA-lagen? Ja, om man läser Aftonbladet handlar det om följande punkter.

• Försvarets radioanstalt (FRA) får rätt att spana i radiotrafik och kabeltrafik, det vill säga internet och telefonledningar.
• Spaning i kabel får bara ske när trafiken går över Sveriges gräns. 
• Signalspaning får ske för att kartlägga "yttre hot" mot landet.
• Signalspaning sker efter inriktningsbeslut från regeringen. 
• Spaningen sker genom sökbegrepp, till exempel organisationsnamn eller kodord. 
• Sökning på personer får bara ske om det är av "synnerlig vikt". 
• En ny "domstolsliknande" nämnd ska ge tillstånd till spaning med sökord. 
• Spaningen är automatiserad och tillstånd ges för högst sex månader i taget. 
• Regeringen ska senast i höst meddela närmare föreskrifter om tillämpning av tillståndsgivningen. 
• Regeringen ska tillsätta en kommitté som ska följa FRA:s verksamhet ur ett integritetsskyddsperspektiv. 
• Kommittén ska utse ett integritetsombud som ska närvara vid tillståndsprövning. 
• Ett integritetsskyddsråd inrättas inom FRA. 
• Datainspektionen får i uppdrag att följa FRA:s verksamhet ur ett integritetsperspektiv. 
• Lagen träder i kraft 1 januari 2009.

Jaja, man kan ju undra vad det innebär att sökning bara får ske på personer om det är av "synnerlig vikt"? Personligen känns det som väldigt mycket storebror över hela grejen. Det här finns ju redan i andra länder och ska väl egentligen ses som ett sorts skydd för oss medborgare i landet Sverige. Kanske är vi som är kritiska till detta lite väl paranoida som tror att detta kommer att missbrukas. Eller?

Vad tycker Du om FRA?

My Mom's new boyfriend

Vad? Henry Durand (Colin Hanks) är en FBI-agent som återvänder hem med sin nya fästmö Emily (Selma Blair) och upptäcker att hans mamma, Marty Durand, (Meg Ryan) genomgått en fullständig förändring från vad han kommer ihåg. Hans problem att hantera situationen blir bara större när han får reda på att hennes nya kärleksintresse är en internationellt efterspanad konsttjuv (Antonio Banderas) som Henry får uppdraget att spionera på.

Jag? Redan innan vi slog igång filmen var jag lite sådär halvskeptisk eftersom jag aldrig riktigt sett Antonio Banderas som en skådespelare som behärskar komedigenren. Nu skulle det i och för sig vara en actionkomedi som han skulle skådespela i, men detta gjorde inte direkt saken bättre. Visst, jag skrattade, eller smålog är nog mer riktigt, någon gång under filmens gång, men så mycket mer var det inte. Och Action? Nja, det kan jag väl inte alls påstå att jag såg någonstans i filmen. Tyvärr. Men, men... En halvsen och regnig sommarnatt duger den att halvse alternativt att sova till.  

Och? Meg Ryan var tidigare en av mina absoluta drömtjejer. Söt, ja rent av vacker, naturlig, fräsch och på något underligt sätt hade hon gett en sken av att vara klok, medveten och jordnära. Detta var i alla fall min bild av henne. I dag är läget annorlunda. Gamla goda Meg har opererat sönder sig till den grad att jag faktiskt har svårt att se filmer med henne längre. Tidigare var det mer eller mindre en självklarhet för mig att jag skulle uppskatta en film där fröken Ryan hade en ledande roll. Nu blir jag liksom mest besviken. Lite äcklad och ledsen.

Trailer:

Målvakt: Andreas Isaksson

Backlinje: Fredrik Stoor - Petter Hansson - Olof Mellberg - Mikael Nilsson

Mittfält: Johan Elmander - Daniel Andersson - Anders Svensson - Fredrik Ljungberg

Anfall: Henrik Larsson - Zlatan Ibrahimovic

Inga konstigheter med det. Kanske kanske hade jag hellre sett Sebastian Larsson på kanten istället för Elmander, men eftersom det rör sig om samma kant som en annan orutinerad herre, läs Stoor, kanske det är vettigt att ha en aningen mer rutinerat spelare på mittfältet. Who knows?

Ryssland känns i mina ögon väldigt underskattade. Jag tycker att de har sett riktigt bra ut i de matcher smo de spelat. De har ett oerhört aggressivt arbetande mittfält och spelar med en enormt hög press över i stort sett hela planen. Jag hoppas verkligen att Svenskarna kan utnyttja detta och få öppna ytor genom att spela bollen snabbt inom laget. Jag är dock lite lätt oroad över att våra backer är lite sisådär när det gäller bollsäkerheten. Jag hoppas att Stoor blir den som kan snabbt få bollen fram till mittfältet. På mittfältet är det sen makalöst viktigt att Daniel Andersson fortsätter att prestera över hans förmåga. Det är nämligen just det han har gjort i de två första matcherna. Iallafall i mina ögon. Jag har kanske helt fel? Är det kanske dags för skånepågens stora genombrott? ...tveksamt!

Nåväl, nu är det hög tid att dra på sig matchtröjan och bänka sig framför dumburk nummer två.

FORZA SVERIGE!!

(ps. Mitt tips, direkt från hjärtat, är att det slutar 1-1 och att Sverige i och med detta går vidare!)

Juno

Vad? 16-åriga Juno MacGuff (Ellen Page) är gravid. Det blev hon av misstag med sin bästa vän Paulie Bleeker (Michael Cera). Juno bestämmer sig för att det klokaste beslutet är att lämna bort barnet för adoption till den "perfekta" familjen båstående av Vanessa (Jennifer Garner) och Mark Loring (Jason Batesman). Detta visar sig dock vara svårare än väntat...

Jag? Tidigt fick jag tips om att det här var en film väl värd att se. Fru E och lekparksmaffians kvinnliga inslag planerade snabbt att de skulle se den tillsammans, men tydligen skulle även jag rymmas i filmsoffan. Detta blev dock aldrig av och filmen fick ligga och vänta länge på att bli sedd. Till sist bokade vi en filmdejt med familjen Hedman/Carlstedt och tillsammans med trevligt sällskap fick jag sedan se en efterlängtad och riktigt riktigt bra film. Lite tänkvärd. Mycket rolig. Och med en inte alltför väntad utgång. Kul. Riktigt kul till och med. Avslutningsvis måste jag påpeka den fullkomligt underbart överarbetade dialogen. Allt som sägs känns helt naturligt onaturligt och precis hur coolt som helst. I like.

Och? Karaktären Juno är fullkomligt underbar och Ellen Page gör onekligen en fantastisk prestation när hon spelar denna gravida 16-åring. Personligen gillar jag faktiskt karaktären så pass mycket att jag i ärlighetens namn undrar om inte namnet, Juno, skulle kunna komma att hamna på en lista över potentiella namn på en eventuell flickbaby som kanske kanske kommer att dimpa ner i vår familj any day now. Vad tycker Du? Skulle det kunna funka?

Trailer:

Nu börjar fru E verkligen att få smått panik över att "ALLA ANDRA SOM ÄR BERÄKNADE ATT FÖDA TYP EFTER OSS HAR REDAN FÅTT!". Själv vette katten om jag tycker att vi ska känna så värst mycket panik. Jag förstår i och för sig fruns rädsla för att barnet ska hinna växa sig alltför stor, men beräknad ankomstdag är ju trots allt inte förrän den 21:a. Det är ju hela tre dagar dit. Oj! Tre dagar. Det är ju inte mycket alls... Any day now... Helt klart... Nästan så att man kan skriva any minute now... any second...

Fast, tro nu inte att det har satt igång, för det har det absolut inte gjort. Jag tror att vi kommer att gå över två dagar och att barnet föds den 23/6. Varför jag tror just detta datum vette katten, men jag kan inte direkt påstå att det ligger någon längre och mer analyserande tankeverksamhet bakom denna gissning. Känslan säger dock den 23:e. Och just nu känns det faktiskt som att det blir en tjej. Underligt. Jag har hela tiden varit typ 100% säker på att det ska bli en kille.

När tror du att nummer två behagar att ploppa ut? Och vad tror du att det blir för kön?

Ni som har haft äran att vara hemma hos oss kanske dessutom har förärats med att få gå en snabb liten husesyn runt vår enkla boning. Om Du är en av dessa, väldigt få utvalda, har du med största sannolikhet sett vår dusch/ångbastu/space shuttle/badbalja som är proppmattad med alla möjliga tänkbara finesser och fåniga påhitt. Telefonfunktionen är mest troligen den funktion som känns mest meningslös. Vem vill prata i telefonen när man duschar? Ingen i familjen E i alla fall. En funktion som dock används flitigt är radiofunktionen. Mer eller mindre konstant kommer det toner från denna badrumskoloss när någon ur familjen E, oftast fru E, vistas på övervåningen. Mysigt, enkelt och trivsamt.

I veckan satt sonen och badade i rymdfarkosten samtidigt som P3 bjöd på finfin musik. Efter en stund började låten "Curly Sue" med gruppen Takida att spelas. Sonen sken genast upp när tonerna nådde hans små söta öron. Sekunderna efter följde följande konversation:

Sonen: Mamma, det här ju Anna och Antes gifta-sig-låt.

Mamman: Jaa, det är det ju faktiskt.

Sonen: När jag och Majken ska gifta oss ska vi ha "Blinka lilla stjärna" som vår gifta-sig-låt.

Mamman: Jaha?

Sonen: Kanske Anna ska sjunga den?

Mamman: Vilka ska komma på bröllopet då?

Sonen: Bara Anna och Ante.

Mamman: Ingen annan?

Sonen: Näe.

Mamman: Tror du inte att Olle vill komma?

Sonen: Okej. Alla får komma.

Nice. Till saken hör att moster Anna faktiskt har sagt till Sander att hon vill ha just "Curly Sue" på sitt bröllop. Att sonen faktiskt skulle komma ihåg detta kändes dock fullkomligt galet. Samtidigt väldigt sött.

På vårt, mitt och fru Es alltså, bröllop sjöngs det också finfina sånger. Funky Dan sjöng Ronan Keatings "When you say nothing at all" och Anneli och Magnus sjöng Niklas Strömstedt och Annelie Rydés duett "En kvinna och en man". Lysande. Fullkomligt.

Vad sjöngs eller kan tänkas sjungas på ditt bröllop?

Jo, man tackar. Idag fick man sig en finfin applåd i lokalblaskan Norra Västerbotten aka "Norran". Personerna bakom den finfina applåden var eleverna i 9BEEE på Björnåkersskolan. De skickade in det som ett tack för tre finfina år tillsammans med oss mentorer, Åsa, Mikke och André. För min del blev det ju i själva verket endast två år och för André inte mer än ett år egentligen. Åsa var den enda av oss som fick ha den underbara klassen samtliga tre år. Applåden tackade dock också för den fantastiska filmen vi gjort till eleverna och där kan jag mer eller mindre roffa åt mig hela äran, sånär som på halva omslaget. Framsidan på omslaget gjorde nämligen den fantastiska bildlärarinnan Åsa på ett alldeles utomordentligt sätt. Supernice.

Sist, men absolut inte minst vill jag också passa på att tacka mina mentorskollegor, framförallt Åsa som jag kamperade ihop med, men även André som med bravur tog över efter mig. Sen vill jag givetvis även tacka alla underbara elever i 9BEEE. Ni är fantastiska och det har varit en ära att få följa er under er högstadietid. Lycka till i framtiden mina vänner! Jag tror på er och är övertygad om att ni har de verktyg som behövs för att lyckas bra här i livet.

Så "Keep on rockin' in the free world!"

Jag föddes den 21 fabruari 1976 och är i och med det den näst äldsta i syskonskaran Rönnberg. Den enda som är äldre än mig är min storebor, Johan, som föddes den 21 mars 1973. De yngre syskonen heter sofia, som är den enda tjejen i den brokiga samlingen, och Jonas. Sofia är nummer tre i ålder och hon föddes även hon den 21 mars. Dock 8 år efter storebror Johan. Alltså 1981. Allas vår lillebror, Jonas, är en riktig eftersläntare som inte kom till jorden förrän den 24 oktober 1990.

Samtliga syskon, ja faktiskt inklusive mig själv, är fullkomligt underbara och jag älskar dem alla elefantiskt mycket. På många sätt är vi väldigt lika och på andra sätt fullkomligt olika. Det är med andra ord precis som det ska vara. När vi ses vet jag med säkerhet att jag kommer att ha roligt och jag vet också att jag kan vända mig till dem när jag behöver hjälp, stöd eller bara någon att fördriva tiden med. Det känns skönt. Jag hoppas och tror att de känner detsamma.

Storebror Johan och jag har under senare år flitigt spelat och dömt innebandy tillsammans och även kamperat ihop när AIK spelar ishockeymatcher i templet. Lillasyster Sofia och jag umgicks väldigt ofta innan hon flyttade söderut och vår favoritsysselsättning var nog mest att åka runt och se så många olika konserter vi kunde. Även kubbmatcher och filmkvällar ingick och uppskattades. Lillebror Jonas är väl den av syskonen som jag hängt minst med, men samtidigt nog den som är mest lik mig. Med andra ord borde vi nog hänga mer. Och det kommer vi givetvis att göra framöver eftersom lillebror nu fått smak på den finfina lattén som det bjuds på hemma hos oss på Dalgatan. ;P

Nu var det egentligen inte tänkt att det här skulle bli ett långt inlägg om mina syskon. De borde nämligen föräras med varsitt eget blogginlägg någon gång i framtiden. Jag har ett bloggprojekt på gång som går under arbetsnamnet "Människor i mitt liv" där bland annat mina syskon och givetvis även andra personer i mitt liv kommer att presenteras. Det återstår dock att se när, om och hur detta projekt sätts i verket i framtiden.

Detta inlägg skulle istället berätta att tre av de fyra syskonen bloggar. Och precis som ni misstänkte är det de tre yngre syskonen som bloggar. Det är ju inte alltid så lätt att lära gamla hundar att sitta. ;D Storebror, som faktiskt är IT-ansvarig på en högstadieskola inom Skellefteå Kommun, saknar i dagsläget en blogg, men istället tipsar jag om hans dotters blogg.

Animales.blogg.se - Lillasysters Sofias blogg om kärlek, respekt, djur och Mode. "Green is the new black".

redlightgreenlight.blogg.se - Lillebror Jonas blogg om allt skumt som händer i hans liv. Med andra ord "kommer det säkert någon gång något som är värt att läsa."

ibberonnberg.blogg.se - Storebror Johans dotter "Ibbe" får representera honom tills dess han drar igång sin egen blogg.

Idag kan man i DN läsa att den livsfarliga drogen DXM kommer narkotikaklassas mot slutet av sommaren. Min kommentar till detta blir kort och gott - Äntligen! Det är egentligen fullständigt bedrövligt att det ska behöva ta en så J@#¤$VLA lång tid innan det går att narkotikaklassa sån skit som DXM. Tragiskt tragiskt.

Drogen kommer säkerligen att gå att inhandla utan större problematik även i framtiden, men jag vet - JAG VET - att ungdomar tror att droger som inte är olagliga är mindre farliga. "Så farigt kan de väl inte vara? Det är ju inte ens olagligt!" är en klassisk kommentar från ungdomar kring ännu icke narkotikaklassade droger. Tyvärr.

Regeringen jobbar tydligen också på ett lagförslag för att förbjuda användning av preparat som kan misstänkas bli narkotikaklassade innan en fullständig utredning gjorts. Detta låter även det väldigt vettigt eftersom processen att narkotikaklassa ett preparat tar ju, som vi vet vid det här laget, en oerhörd tid. Det vore alltså väldigt bra om regringen kunde få fram ett lagförslag som sätter stopp även för detta. Forza regeringen. Kul att se att ni ibland också kan göra vettiga saker. Vad jag menar med detta lätt sarkastiska påstående låter jag vara osagt. For now.

Som de flesta av er vet vid det här laget går familjen E i väntans tider. Beräknat datum för födsel är redan den 21 juni. Med andra ord kan nummer två mer eller mindre välja att dyka upp när som helst. Om man frågar mamman hade hon nog helst sett att tvåan redan var ute, men som det har varit de senaste dagarna då treåringen varit sjuksjuk mest hela tiden kanske det är bra att vi inte har åkt in ännu.

Treåringens alla sjukhusvistelser under den senaste tiden har jag ju faktiskt nästan helt och hållet förträngt att blogga om. Tyvärr. Jag kanske eventuellt möjligtvis väljer att blogga om detta lite senare idag. OM det inte blir så att vi åker in på BB, eller om Sander blir mer sjuk, eller om jag och svärmor kanske kastar upp en ny tapet, eller om något annat kommer i min väg. Vi får se.

Andra saker som jag helt enkelt kommer att måsta blogga om inom kort är Sanders kalas, som var för evigheter sedan, och även den hemska branden på Ursviksskolan. Misstänkt mordbrand skrivs det. Huvva. Återkommer till detta inom en snar bloggframtid.

Detta inlägg ska dock tillägnas vår kommande BB-cd. Det är nämligen så att man vid förlossningen på Skellefteå lasarett ges möjligheten att lyssna på musik. Egenkomponerad musik dessutom. När det senast begav sig hade vi komponerat ihop en finfin samling av favoritlåtar. Framförallt fru E's favoritlåtar. Vilket känns fullt logiskt. Sander föddes för övrigt till en väldigt väldigt passande låttitel, nämligen Pearl Jams "Better man". Nice nice. Bifogar ett Youtube-klipp så att ni förstår vilken fantastiskt bra låt det är. Fru E ryser varje gång...

Till denna gång håller vi precis "as I type" på att komponera ihop en ny kompilation av finfina låtar att födas till. Nedan följer en lista på låtar som kommer att återfinnas på BB-cd vol.2. Jag misstänker att fru E hoppas på att tvåan föds till ännu en Pearl Jam-låt och då kanske helst denna. Även det en mycket bra låt som givetvis också den kan bli väldigt passande. Samtidigt väldigt opassande. ;D

Nåväl, här kommer låtlistan.

José González - heartbeats

José González - Crosses

Counting Crows - Mr Jones

Counting Crows - American Girls

Live - All Over You

Live - Selling The Drama

Pearl Jam - Daughter

Pearl Jam - Keep On Rockin' In The Free World

Jason Mraz - Geek in the Pink

Jason Mraz - Wordplay

Eskobar - On The Ground

Eskobar - Someone New (feat. Heather Nova)

Weezer - Beverly Hills

Weezer - El Scorcho

Incubus - Stellar

Incubus - Pardon Me

Som ni kanske märker dyker det oftast upp två låtar från varje artist/grupp och in det är någon medveten taktik med detta vette katten. Fru E har dock instruerat mig att blanda låtarna noga. 16 låtar har hittills plockats ut, men det verkar finnas utrymme för en och annan fler. Vilka dessa blir vet vi inte riktigt just nu, men tydligen ska jag som pappa ges lite utrymme att komma med förslag. De ovanstående är nämligen mer eller mindre mammans förslag till 99,5%. Det känns faktiskt skönt att hon har riktigt bra musiksmak.

Har du möjligtvis något bra låttips som kanske skulle kunna kvala in på vår BB-cd?

Sonen och faster "Ofia" ligger i sängen. Målsättningen är att faster "Ofia" ska få myspysa lite med sonen, men även att sonen ska somna inom en rimligt snar framtid. Det första målet uppfylls med råge, men att sonen skulle somna inom en rimlig framtid var blott en önskedröm... Munnen på treåringen gick i ett och en mängd olika ämnen diskuterades. Bland annat detta kring mamman och pappans arbeten kom fram efter att sonen, ännu en gång, förklarat att hans tjej Majken är hans elev:

Ofia: Men Sander, var jobbar din mamma då?

Sonen: På John Bauer.

Ofia: Jaha. Var jobbar pappa då?

Sonen: Han jobbar med innebandy och där man äter tårta.

Okej.

 I min sons ögon är jag tydligen ett tårtätande innebandyproffs. Nice.

Strax innan sonen valde att slå igen ögonlocken, som enligt honom denna gång behövdes sys igen, hann han även med att ställa den väldigt tänkvärda fråga, "Hur dricker fiskarna?". Faster "Ofia" hade inget riktigt bra svar på denna fråga och inte heller jag känner mig fullkomligt komfortabel till att ge ett vettigt svar. Även om det säkerligen går att Googla.

Har Du möjligtvis något klokt att komma med i denna fråga?

Be Kind Rewind

Vad? Jerry (Jack Black) jobbar på ett skrotupplag. Utöver detta försöker han sabotera kraftstationen han bor intill eftersom att han misstänker att den orsakar hans huvudvärk. I ett sabotageförsök blir hans hjärna olyckligtvis magnetiserad, vilket i sin tur leder till att alla filmer i hans vän Mikes (Mos Def) videobutik blir förstörda. I ett försök att behålla butikens enda trogna och dementa kund börjar vännerna att återskapa alla dessa förstörda filmer innan dess att chefen, Elroy Fletcher (Danny Glover), kommer tillbaka.

Jag? Jag, tillsammans med fru E, är ett stort fan av Jack Black och gillar mer eller mindre allt han medverkat i. Förutsättningarna var med andra ord goda inför denna rulle. Själva storyn i sig känns också väldigt intressant där amatörfilmandet glorifieras. Alla, nåja de flesta iallafall, har väl någon gång under sitt liv försökt sig på att knåpa ihop en eller annan film i hopp om att den ska bli riktigt megabra. Tyvärr brukar de flesta bli lagom pinsamt dåliga. Mina blev iallafall det, men trots detta ändå underhållande. Jag hade gärna sett någon av dem idag. "Be Kind Rewind" levde väl inte riktigt upp till förväntningarna och var inte lika tokrolig som vi kanske hade hoppats på. Vi gillar ju Jack Black som mest när han är galen. Visst, han är galen även i den här filmen, men det blir ingen galen film om man säger så. Scenerna när Jerry och Mike "swedar" filmer är riktigt roliga, men slutet blir aningens segt när man försöker trycka in en slags påtvingad sensmoral. Det hade jag gärna varit utan. Summa summarum en sevärd film.

Och? Verbet "Sweding" innebär att du, med en extremt låg budget och vanlig videokamera, spelar in en egen förenklad sammanfattning av en redan befintlig film. Anledningen till att detta kallas just "sweding" är att de i ovan nämnda film påstår att nyinspelningarna de gjort kommer just från Sverige. På nätet kan man komma åt massvis av olika filmer som blivit "sweded" bland annat genom att söka på "sweded movies" på Youtube. Man kan även besöka hemsidorna swededfilms.com och swededmovies.org

Trailer:

What happens in Vegas

Vad? Jack Fuller (Ashton Kutcher) och Joy McNally (Cameron Diaz) har aldrig träffats förr men vaknar upp efter en blöt kväll i Las Vegas och upptäcker att de gått och gift sig. När de talar ut inser de att de inte tål varandra men i samma veva råkar de vinna jackpoten på en enarmad bandit. Den ena fantasifulla jävligheten följer nu på den andra då de båda försöker komma ur äktenskapet och samtidigt få pengarna för sig själva.

Jag? Eftersom den här filmen ingår i en genre, romantisk komedi, som vanligtvis går hem på Dalgatan 8b kändes det redan på förhand som att den här filmen skulle bli omtyckt. Skådespelarna Diaz och Kutcher känns dessutom som skådespelade som väl behärskar just nämnda genre. Precis som jag förutspådde uppskattade vi filmen väldigt mycket. Den bjöd på en hel del skratt, lite suck och stön och även lite snuttegull. Summa summarum en bra och underhållande film.

Och? Innan ni rusar till butiken eller biografen för att avnjuta denna film ber jag er tänka över följande fakta. Vi i familjen Ejrevi är mer eller mindre miljöskadade vad gäller romantiska komedier och kan i stort sett se vad som helst utan att vi tycker att det är riktigt dåligt. På IMDB ges filmen det blygsamma betyget 5,4 av 10 möjliga. Många kommenterar filmen med att säga att det är den mest förutsägbara film de någonsin sett. Andra skriver att de aldrig skrattade och att det knappt ens ryckte i mungiporna under filmens 99 minuter. Jag tycker dock fortfarande att den var helt okej. Inte speciellt mycket mer, men inte heller det minsta mindre.

Vår kreative son har mer eller mindre alltid varit fascinerad av barnkonst och att skapa, rita eller dega. För en tid sedan när Sander var en snart treåring började han så smått att lämna klotterstadiet och istället börja rita finfina huvudfotingar. En av huvudfotingarna fick, som sig bör, en plats på kylskåpet. Visst är den fullständigt underbar? Eller som Sander skulle ha sagt:

"Det är nästan som graffiti!"

Min fru, som jag i sammanhanget bör påpeka är fullkomligt fantastisk och underbar, har under senare tid varit mer eller mindre förbannad på mig i stort sett tjugofyra-sju. Förhoppningsvis är den största anledningen till detta det övergående faktumet att hon är gravid så att det skriker om det. Om det inte beror på detta riskerar jag nog att leva ett långt och periodvis plågsamt liv tillsammans med en mycket söt, rolig, underbar, men stundtals väldigt arg fru.

Det som är lite extra lustigt med hennes ilska är att den kan blomma upp för i stort sett ingenting. Som exempelvis om jag skulle ha fyllt diskmaskinen med all husets disk så att den blivit proppfull, men sedan glömt att slå på den. Eller om jag har städat undan på mellanvåningen och kastat allt skräp i skräpkorgen som i sin tur av detta skräp blivit full, och efter att jag varit klar inte tagit ut soppåsen.

Eller som senast då jag bjöd mina kollegor på latté och sedan sköljde ur mjölkskummaren och rengjorde diskbänken och plockade undan disken, MEN avslutningsvis glömde att torka ur mjölkskummaren med den speciella mjölkskumstorkartrasan. Skit också. Jag glömde att torka ur mjölkskummaren och nu går världen i stort sett under. Och det är efter att min fru har påpekat detta som hon också säger det som får mig att fullkomligt tappa hakan. Det hon säger är helt otroligt. Hon säger...

"Varför gjorde du det inte?"

Det låter precis som om jag hade en anledning till att inte göra det. Att jag med andra ord gjort ett medvetet val att inte torka ur mjölkskummaren. Kan det inte vara så att jag helt enkelt är trög, dum, tapig eller runt utav en blandning av alla tre och att istället för att torka ur den ställde den åt sidan och fick ett litet hjärnsläpp och glömde bort den? Att jag kanske tappade fokus på mjölskummaren för en sekund eller två och istället fokuserade på mina gäster, det fina vädret och vilket spel vi eventuellt skulle spela på mitt Nintendo?

Det skulle jag kunna leva med. Det är ju mänskligt. Men nej, hon undrar VARFÖR jag inte gjorde det vilket också innebär att jag valde att inte göra det. Visst förstår ni hur mycket mer det får mig att framstå som en riktigt stor skitstövel?

Enligt henne verkar det som om jag har sköljt ur mjölkskummaren, plockat undan disken och torkat diskbänken och sedan när jag skulle torka ur mjölkskummaren stannat upp och tänkt något i stil med: "Äsch! Skit i henne, hon kan torka ur den här mjölkskummaren själv! Jag kan skölja ur den och förbereda den för att bli ren, men inte faen torkar jag ur den. Åh nej, inte här i mitt eget hus inte. Här är det jag som är mannen som bestämmer och hon kan glömma att jag torkar ur mjölkskummaren."

Varför skulle jag göra något sådant? Det vore ju helt och fullständigt vansinnigt. Eller hur?