Sorry, men det här kommer nog att bli ett alldeles för kort och tråkigt inlägg om dagens bravader med familjen E. Tyvärr. Till mitt försvar är klockan ytterst sen och det är min morgon att stiga upp med sonen imorgon. Och med tanke på de senaste dagarnas uppstigningstider gällande sonen borde jag nog ha sovit sedan ett par timmar tillbaka. Minst. Menmen har man trevligt främmande på besök  är det liksom värt det att sova lite mindre än vanligt. Fast i ärligetens namn vette katten om det blir så värst mycket mindre än vanligt. Jag förde en gång för inte alls så länge sedan en sömndagbok där jag kollade hur många timmar jag sov per natt. Bli inte rädda nu, men snittet var strax över 4 timmar... Underligt nog fungerar jag trots detta ganska bra. Eller?

Nåväl, åter till dagens äventyr. Idag var det inplanerat två saker. Det första var ett dop där våra vänner Larsson/Lundkvist skulle namnge sin lille son Måns. Detta skulle, enligt våra kalkyler, ske 13.00 i St Olovs kyrka. I vanlig ordning stressades det en hel del på Dalgatan 8 inför detta med att duscha, äta lunch, klä på, fixa och dona och annat stoj. Ett litet lätt allmänt kaos som så många gånger förr. 12.55 staplade vi in i kyrkan och såg genast att vi var helt ensamma. Inte en själ inom synhåll. Shit pommes.

Fel kyrka? Fel tid? Vad är på gång? En kyrkovaktmästare gav oss informationen att det inte var något dop i den här kyrkan förrän kl 15.00, men i Möröns bönhus hölls det ett dop med start 13.00. Oj! Vad skulle vi göra? Min slutsats var direkt att vi hamnat i fel kyrka, men fru E var stensäker på att det var hit vi skulle. Hon hade rätt. I sista sekunden-panik ringde jag till Herr Lundkvist som svarade med en lugn och avslappnad röst. Detta fick mig genast att inse att det inte alls var någon panik för oss att stressa någonstans. Dopet äger nämligen rum på måndag. Tiden 13.00 stämde precis som valet av kyrka alldeles utmärkt. Vi var "bara" två dagar för tidiga... Kul.

Ännu roligare hade det givetvis varit om vi snubblat in i sista stund och satt oss ner bland en massa okänt folk för att sedan inse att det var något helt annat barn som skulle döpas. Eller kanske ännu hellre att vi snubblat in på någon okänds vigsel!? Pricken över i:et hade i sånt fall varit att något gammalt ex hade gift sig. Humor på högsta nivå helt klart. Tyvärr(?) blev det inte så.

Efter denna tokighet blev det, till Sanders stora missnöje, istället en sväng på stan där ett fika tack och lov fick slut på sonens tjat: "Jag vill inte på stan. Jag vill på dop." Just det där med dop kan nog bli en underlig grej för Sander eftersom han var väldigt konfunderad efter att vi lämnat kyrkan 5 minuter efter att vi rusat dit och under den tiden hade egentligen inget hänt förutom att pappa hade pratat lite i mobilen. Hans första kommentar efter att vi lämnat kyrkan var nämligen följande underbara ord: "Mamma? Var det ett dop?". Hur underbar fråga är inte det? Wunderbar.

I den välbehövliga fikapausen, som för övrigt avnjöts med Matte B och till viss del även Funky D, skedde nästa roliga(?) incident. Sonen, som har en lätt fetish för AIK i allmänhet och hockeyspelare i synnerhet, fick nämligen syn på Niklas "Pumba" Dahlberg. Vad händer? Jo, Pumba kommer givetvis mot oss och passerar tillsammans med sin flickvän vårt bord. Vad gör sonen?

"Hej Pumba! Vad gör du Pumba? Ska du fika Pumba? Ska du fika här med oss Pumba? Heeeej Puuuuumba! Kom och fika med oss Pumba! DU KAN SITTA HÄR MED OSS PUMBA OCH FIKA!"

Vid det här laget har Pumba först glatt hälsat tillbaka och vinkat så sött till vår glada lilla filur till son och efter det också hunnit så smått börja skruva på sig lite obekvämt. Ska detta månne ta slut snart?

"Pumba? Vad gör du Pumba? Ska du fika här med oss?" fortsätter Sander ivrigt att rabbla och Pumba väljer att vandra en liten bit längre bort än det var tänkt från början. Ser det ut som iallafall. Fru E visar vid det här laget upp en lätt rodnad och själv fokuserar jag på att få sonen att koncentrera sig på något annat än det faktum att Pumba faktiskt finns i närheten. Det går sådär.

Slutligen försvinner Pumba ur synfältet och den värsta hysterien lägger sig. Vi fikar klart och åker sedan till ICA Maxi. Där ser vi tack och lov ingen hockeyspelare. Man kan undra hur han skulle reagera om han fick träffa sin allra största hockeyidol, Antos, när han nu blev som han blev när han såg Pumba. Förmodligen skulle det kunna bli väldigt galet. Och mest troligen kul.