En av min lillebrors allra bästa vänner gick bort inatt.

Kanske är det fel att säga "en av hans bästa vänner". Det är nog mer korrekt att skriva att Palle var hans allra bästa vän. En vän som han delat allt med. Glädje, sorg, vänskap, historia, framtid, tak över huvudet och säng. Allt. Som vänner. Bästa vänner.

Att skriva att hon "gick bort" känns egentligen alldeles för enkelt. Hon dog. Hjärtat slår inte. Hon andas inte. Finns inte. Borta. Död.

När jag sent igår kväll fick veta vad som hade hänt visste jag inte hur jag skulle reagera. Min första tanke var att det hela kändes så overkligt. Kan det verkligen vara sant? Hur? Vad? Varför? Det ska inte få hända att ett så ungt liv ska få ta slut.

Palle var ofta hemma hos Jonas och mina föräldrar och jag fick äran träffa henne vid några tillfällen och intrycket av henne dessa gånger var väldigt gott. Hon verkade vara en bra tjej. Söt, smart, rolig och framförallt väldigt omtyckt av min älskade lillebror. Det sistnämnda väger tungt i min värdering av personer i hans omgivning. Jag älskar min lillebror som är en fantastiskt underbar människa. Tycker han om någon är den personen med säkerhet värd att tycka om.

Jag fick möjligheten att springa på min bror som hastigast idag när jag var med jobbet på "Våga vara egen-mässan" och det kändes oerhört skönt att kunna få ge honom en stor kram. Han hade bråttom och hade besök från Umeå som var på väg och pratade om att han hade fått jobb av E4:an. Han skulle måla en vägg.  I all stress och bland allt folk sa han plötsligt: Sjukt det som hände inatt alltså.... Jag nickade. Sen kom gästerna från Umeå och lillebror och hans crew drog vidare.

Han är stark, men har också en stor sorg. Jag delar den med dig broder.