Lördagen började tidigt tidigt med att Sander drömde mardrömmar. Detta medförde givetvis att en väldigt trött pappa Ejrevi fick krypa ner bredvid honom och kramas riktigt mycket. Tyvärr återkom den där rackarns mardrömmen så snart ögonlocken slagits igen på vår lilla jediriddare. Fler tårar och fler kramar. Ganska mysigt, men i ärlighetens namn ännu mer jobbigt. Åtminstone den tiden på dygnet. Klockan 05.27 var jag tillbaka i min egen säng.

06.30 ringde väckarklockan. Usch. I ett svagt ögonblick hade jag gått med på att döma en innebandyturnering för stadens damlag. Dessutom med dåligt arvode. Ajajaj. I dessa dagar av slösaktighet är dock alla arvoden välkomna. Kära fru E gnäller bland annat om senaste månadens inköp av 21 st ljuslyktor från Hemtrevnad. Som fru E passande nog sedan dess döpt om till min älsklingsaffär. Och visst erkänner jag att jag tycker om butiken, men älsklingsaffär? Nja... Kanske just nu, men vad skulle IKEA tycka och tänka om jag gick ut med något sådant? Planen är för övrigt att jag ska få göra min efterlängtade IKEA-trip inom kort. Återkommer till detta framöver.

Dömningen gick bra och jag och min bror dömde 4 matcher tillsammans. På raken givetvis med sisådär 5-10 minuters mellanrum. Lagom jobbigt. Men damer har en tendens att vara lite mer lättdömda. Åtminstone damer i högre divisioner. Så det kändes aldrig sådär jättejobbigt. I gästande laget Kalix återfanns också en gammal bekant. Min gamla spelare som jag tränade i division 1 med StiL, Pillan, gästspelade nämligen med norrbottningarna. Kul. Men enligt henne själv skulle det inte bli något innebandyspelande alls nästa säsong.

När man äntligen kom ut från Eddahallen var det strålande sol. Efter en snabb smörgåslunch gick familjen E ut och lekte och chitchattade med grannfamiljen E. Efter en stund kom även nyinflyttade grannen N och hälsade på med dotter och nyfödd son. Efter en stunds lek ute i det fina vädret var det dags för familjen E att lämna in sonen hos farmor och farfar. Jediriddaren Ejrevi skulle nämligen sova hos just nämnda farföräldrar. Fram till sovatajm misstänker jag att det mest handlade om att hendla guldpengar, leka med lego och skrika i polismegafonen. Det brukar nämligen vara Sanders favoritsysselsättning hos farmor och farfar.

Under tiden som jag överlämnade sonen och diverse söva-över-attiraljer inhandla fru E mat på Wok n´roll. Efter en snabb avlämning och upphämtning bar det av till Elmstreet och familjen HC. Där möttes vi i dörren av två hungriga som illa kvickt ville hitta sin Nasi Goreng och sina Sataykycklingspett. Som efterätt bjöds vi på te, kaffe, bullar och chokladbollar. Eller kaffe blev det faktiskt aldrig trots envisa försök från Herr Hedman. För herrarna i sällskapet blev det istället Miller Light som sköljde ner bullarna. En underlig, men ände helt okej kombination.

Efter det var det dags för Sälteaterns föreställning Var är alla?. När vi bokade biljetter till detta, givetvis samma dag som biljetterna släpptes, hade vi ingen aning om vad det var för en liten teater dat rörde sig om. Sälteatern brukar betyda humor, men denna gång bjöds vi på något helt annat. Pjäsen berör våldtäkt och allas ansvar i det som sker. Onekligen var det en ganska tung upplevelse och tystnaden var total bland publiken när pjäsen nått sitt slut. Jag kände litegrann samma känsla som jag kände när jag var och såg Lilja 4-ever på bio. Det var liksom olustigt. Då, precis som nu, var publiken tyst. Det man hade upplvet var bra. Eller? Det hade gjort ett intryck. Den saken var säker. Men betyder det att det med all säkerhet behöver vara bra? Oavsett vilket är jag glad över att jag gick och såg denna pjäs som jag för övrigt ska se ytterligare en gång tillsammans med mina elever. Jag tror att det kommer att bli väldigt nyttigt och lärorikt för dem...

Efter teatern snubblade vi in på Kåffein där det just denna kväll var inträde som kostade 40 kr. Den mycket vänlige "dörrvakten" förklarade att anledningen till detta var att det ikväll bjöds på livemusik. Trevligt. Den unge dörrvakten kunde dock inte riktigt berätta vad det var för typ av musik och ej heller vem, vad, vilka som skulle skapa musiken. Han hänvisade oss dock till en affisch där man kunde läsa att Subcomandante & KFK och Sealionz var kvällens musikakter. Namnen sa oss precis inte ett smack. Nada. Våra förväntningar var alltså noll och intet. Spontant kan jag iallafall säga att det var lätt värt 40 kr för inträdet. Hade jag vetat vad jag hade fått i förväg hade jag lätt kunnat betala det dubbla. Så bra, eller intressant är nog mer korrekt uttryckt, var det. Och då menar jag framförallt musikakterna med Sea Lionz i topp. Men även musikakternas fanbase främst bestående av en socinomklass innefattande allt i från 18 åringar som ser ut som 15 åringar till 40+are från Gärdsmark.

Min kära sister in blogg Soof har utmanat mig att sätta ord på denna underhållande upplevelse. Jag vette katten om jag kan. Jag vette katten inte ens om jag kan ge mig på att ens försöka hitta en vettig genre där musiken som spelades kan placeras. Jungle? House? Med andra ord blir det svårt att anta denna bloggutmaning. Men jag gör det givetvis likafullt. Till min hjälp finns nämligen filmbevis... men det är inte alls av hög kvalitet. Det är mörkt. Kameran på telefonen är en av de absolut sämsta som finns på marknaden. Filmningen sker bakom en högtalare. Socionomerna finns ingenstanns i närheten av kameralinsens omfång. Med andra ord känns det på förhand som att detta filmklipp inte alls blir någon direkt höjdarupplevelse. MEN, här kommer det ändå. Enjoy.

 

Efter lite research kan jag dessutom erbjuda er Sea Lionz monsterhit - Break Through The Ice.

 

Och avslutningsvis bjuder jag dessutom på ett vackert fotografi av Subcomandante!

Nå, kära Soof. Får jag godkänt?