Konsten att vara nöjd med något halvdant
Herr E är lite drygt 33 år gamm...eh.. ung(?) och trots denna relativt respektabla ålder är det, precis som det alltid har varit under alla år tidigare, fortfarande svårt för honom att vara helnöjd, eller ens nöjd, över något han gjort halvdant. Mediokert. Herr E vill gärna göra det perfekt. Roligt. Snyggt. Bra. Oväntat. Eget. Annorlunda. Top notch. Top of the line.
I och med detta kunde jag i min ungdom(?) spendera mängder av tid på minsta lilla grej. Presenter. Typ. Det kanske är värst. Gjorde exempelvis, i och för sig med stor hjälp av min kära mor, en docka av mig själv till fru Es examen som hon kunde hänga runt halsen. Natten innan examen bör tilläggas. Ett mycket bra, eget och uppskattat initiativ. Jag trivdes. Inte fasiken såg jag någon annan pojkvän komma med något så fint? Kanske en eller annan hade inhandlat något pluttigt gosedjur de hängde runt sin kärastas hals. Men jag hade en docka som föreställde mig. Typ 40 cm lång med ärr, snopp, leverfläck, kläder (de jag bar den dagen såklart!), glasögon. You name it. Ville ju vara bäst.
Det har blivit bättre. Mycket bättre faktiskt. Kanske speciellt i arbetslivet där herr E insett att man inte alltid behöver leverera något fullkomligt nyskapande och briljant precis varendaste gång. Delvis även i privatlivet. Åtminstone bland nära och kära. I andra större (och mindre) eller mer okända sammanhang finns dock känslan kvar. "Nu ska det faen bli bra!". Jag vill vara bra. Helst ännu bättre. Gärna bäst, men jag vet för mycket för att ens tro eller fantisera om att kunna vara det.
Nu har det varit lite fix och trix med en grej här de senaste dagarna. Det blev ett riktigt risigt resultat, men delvis var det väl det vi eftersträvade litegrann. I just detta projekt iallafall. Halvrisigt liksom. Det blev snudd på helrisigt. Men kul. Riktigt, riktigt kul. Den som lever kanske får veta mer inom en hyfsat snar framtid. Innan dess ska herr E dock åka till huvudstaden och lyxa med shopping, barnfritt, goda vänner och som grädden på moset ett härligt sensommarbröllop. Trevlans, trevlans.
Vill du också vara bäst?
Jag vill också vara i himlen
"Pappa, jag vill vara i himlen istället."
"Himlen? Varför vill du vara i himlen?"
"Jag tycker som att det är som läskigt i jorden. Vill du vara i jorden pappa?"
"Jag vill vara PÅ jorden, med dig och Stella och mamma."
"Ja, men jag menar ju när vi blir gamla. Vill du vara i jorden då?"
"Näe, jag vill också vara i himlen. Med dig."
"Bra pappa. Sov gott."
"Sov gott älskling."
Huvva. Ska man ens ha dessa funderingar som "odödlig" fyraåring? Som den blödige pappa jag är känns det inte det minsta kul att han redan nu funderar kring livet och döden på detta vis. Det gör ju nämligen att man själv också tvingas att tänka på detta.
You've got mail(box)
Det svarta radhuset har fått en ny, fin, vit och i nuläget lätt vinglig postlåda. Sonen diggar den. Jag också såklart, men det är onekligen så att jag på denna bild ändå diggar sonen några snäpp värre. Inte speciellt underligt antar jag?
Vi har dragit på att införskaffa en ny postlåda. Ville inte ha en som alla andra. Trots att den är makalöst fin. Letade med ljus och lykta efter andra snygga varianter, men se det finns fasiken inte några andra snygga lådor för post där ute. Obegripligt. Därför blev det en lite nyare variant av "densomallamedgodsmaktyphar". Den är fin i mina ögon. Jättefin till och med.
Vad har du för postlåda?
Gäsp... Är det kanske dags att vakna?
Nu är ledigheten över. Typ. Fru E är sedan någon vecka tillbaka åter i, oerhört efterlängtat, arbete. Hon trivs. För egen del kommer resterande delen av 2009 att vara ganska soft sett ur jobbsynvinkel. Tanken är att jag ska jobba varje måndag mellan 07.45 och 14.15 samt varannan tisdag mellan 14.30 och 16.30. Futtiga sju timmar i veckan. Med andra ord 20%. Resten av tiden ska jag vara pappaledig. För första gången! Det känns faktiskt elefantiskt fantastiskt att få tillbringa en massa tid med mina två underbara kottar. Vad jag dock kan känna är att det är hiskeligt surt att jag inte fick möjligheten att vara hemma med sonen. Just där och då var det dock helt omöjligt för oss att jag, som var den enda av oss med ett vikariat, skulle vara hemma. Tyvärr.
Men, det går inte att grämas länge över det som redan har varit. Nu är nu och nu är underbart.
Alldeles nyss slog det mig faktiskt att den rosa bloggen nu kanske kan kalla sig för en äkta pappablogg? Fast det kanske det har varit all along? Typ. Jag vette katten vad jag skulle kalla det. En everydaykindofdiarydaddydesignbullshitpieceofcrapwhateverkindablog kanske vore en mer lämplig benämning på det som skrivs i nästintill oläsligt vitt på det rosa fina? Kanske.
I vilket fall som helst är jag tillbaka och jag lovar och svär att det kommer ett eller annat vettigt inlägg under den absolut närmaste tiden. Om du inte tror mig, you just wait and see!
Suck, pust och stön...
Oroa er inte för bloggfrånvaron...
