Sonen, ni vet han den söte, fine, gode, lille parveln som ibland (ofta?) gapar, skriker, springer runt och stökar till det ligger så sött och lugnt i sin säng och lyssnar på Kalle Blomkvist. Samtidigt ligger jag i vårt sovrum några futtiga meter bort och surfar runt på Aftonbladet.se. Plötsligt ropar han till mig och följande dialog tar vid:

 "Pappa, jag vill vara i himlen istället."

"Himlen? Varför vill du vara i himlen?"

"Jag tycker som att det är som läskigt i jorden. Vill du vara i jorden pappa?"

"Jag vill vara PÅ jorden, med dig och Stella och mamma."

"Ja, men jag menar ju när vi blir gamla. Vill du vara i jorden då?"

"Näe, jag vill också vara i himlen. Med dig."

"Bra pappa. Sov gott."

"Sov gott älskling."

Huvva. Ska man ens ha dessa funderingar som "odödlig" fyraåring? Som den blödige pappa jag är känns det inte det minsta kul att han redan nu funderar kring livet och döden på detta vis. Det gör ju nämligen att man själv också tvingas att tänka på detta.