Idag har varit en mycket bra dag. Åtminstone om man bortser från min delvis mördande ryggsmärta. Tidigt steg vi, killarna i familjen E, upp och gjorde oss redo för en uppfriskande promenad till Kanalskolans gymnastiksal. Vid vår sida vandrade grannen A med dotter M och son H glidandes på en snow racer efter sig. Väl framme stod fler morgonpigga och springhoppochleksugna och ivrigt väntade utanför porten. Trevligt. Efter lite labyrintvandrande kom vi slutligen in i gymnastikhallen, hoppade ur overaller och andra ytterkläder och sen sa det typ swosch och hela gympatimmen var över för denna gång. Tiden går onekligen fort när man har roligt. Sonen ville absolut inte sluta och godkände endast att gå hem om jag lovade att vi skulle kunna spela lite mer innebandy hemma i källaren. Jag känner redan nu att det här med morgongympa tillsammans med kidsen kommer att bli en elefantisk succé. Wunderbart.

Senare på dagen bar det av mot city och närmare bestämt familjen Rönnberg. Gottgott adventsfika stod på menyn. Även det wunderbart och herr E doppade nog i sig så mycket som 4-5 lussekatter faktiskt. Jag försökte dock undvika de andra godsakerna och även de arga blickarna från fru E. Hon gillar helt enkelt inte att jag gillar att fika lika mycket som jag gillar att fika. Om du hänger med hur jag menar? För egen del skulle jag nog kunna fika hur mycket som helst faktiskt. Ni som varit med när det varit fikabuffé på Stigs vet ju vad jag pratar om.

En annan wunderbar händelse som utspelade sig idag var att son och dotters moster flyttade hem från Luleå. Nu har de både moster och faster på hemmaplan. Äntligen. Dottern kanske inte funderar så värst mycket på det ännu, men sonen uppskattar det väldigt. Väldigtväldigt till och med. Moster hann dessutom svänga förbi en liten stund och kramas litegrann med sonen. Lycka.

Som en alldeles wunderbar avslutning på söndagen kom kära pappa Rönnberg och plockade upp mig för att sedan köra mig till Kaplanskolan där mitt lik till bil stod och såg ut som en frusen snöhög. Hasse, en man som jag hyser ett enormt förtroende för, på Hasses Bilservice var mer eller mindre 100% säker på att det var antingen tändkasetten eller så bränslepumpen. Pappa Rönnberg sa ispropp. Jag var inte direkt övertygad. "Hade du lite bensin i tanken?" undrade Pappa Rönnberg och jo, det var nog så att lampan hade börjat att lysa. "Det är en ispropp. Har man lite bensin i tanken får man lätt en ispropp när det blir kallt." Jahaja. Case closed enligt pappa Rönnberg, men jag var fortfarande skeptisk. Men sen blev det sådär ni vet som det lätt kan bli. Jag hade ju provat att starta min skruttiga Saab sisådär en halv miljard gånger på alla tänkbara möjliga vis utan den minsta framgång. Och vad händer? Jo. När vi anländer vid bilen ber pappa Rönnberg om nycklarna, låser upp dörrarna, sätter sig i förarstolen och startar bilen. "Jaha, det var ju inga problem det här." I det läget vet jag inte riktigt hur jag ska agera. Ska jag krama min fantastiske far som precis har åstadkommit ett mirakel eller ska jag snödränka den jäkeln för att han så retligt enkelt hade alldeles precis rätt med sitt tjat om isproppar och löste det hela genom att det blev plusgrader denna trevliga söndag? Min lösning blev något sorts mellanting. Det är inte första gången det blir like this för mig och min pappa just när det gäller bilgrejer. Just bilar kan jag faktiskt villigt erkänna att jag är rekordeligt bedrövlig på. Och då är det bra med en far som kan desto mer och som dessutom har finfina kontakter om han händelsevis inte skulle kunna. Wunderbart som sagt.

Hur skön var din söndag?

Nu är det hög tid att bege sig till Folkets Park där det klockan 13.00 drar igång med en massa kuligheter. För egen del laddar jag och sonen för fulla muggor och vår höjdpunkt blir lillebror/farbror J's Graffitiutställning / Workshop. Spännande. Vill det sig riktigt väl kommer sonen att spraya sina första alster redan idag. Man kan just undra hur en treårings tag skulle kunna se ut. Men, varför sitter du fortfrande kvar och läser detta? Hopp i väg nu, omedelbums!

Usch. Förlåt mig kära bloggläsare för jag har syndat. Jag har varit en dåligdålig bloggare denna vecka. Visst, bilden på semlorna var fin och den gamla bilden på mig ganska underhållande, men i övrigt har det varit ont om ljuspunkter bland de få ord jag kastat ur mig. Jag ber om ursäkt för det. Sorry. Ave Maria.

Nåväl. I veckan har det hänt och gjorts en del. Kanske inte speciellt mycket mer än vanligt, men ändå en del till filmen om familjen E. Måndagen har dock både jag och fru E förträngt, men det är väl okej? Det är ju faktiskt  jättelänge sedan den passerade revy. Det var nog en alldeles vanlig måndag om vi inte missminner oss alldeles. Tisdagen var fullkomligt galen. På jobbet har jag nog aldrig någonsin varit med om så mycket stök, bök och jobbigheter. Ni som läst bloggen tidigare vet att jag egentligen tycker om mitt jobb riktigt mycket, men just denna dag kändes det i ärlighetens namn ganska långt ifrån bra. Varken vill eller får berätta om vad som hände på detaljnivå, men man kan väl säga att det blev en del myndighetssamtal. Blodvite. Skrik. Svordomar. Jag tror att jag undervisade i ungefär 10 minuter sammanlagt under hela dagen. Lovely? Om dagen var tung var dock kvällen betydligt mycket trevligare. Ett oväntat telefonsamtal från en stark man som har stor makt över min framtida yrkeskarriär var liksom pricken över i:et. Han hade hört talas om mig, läst min CV, fått mer information från de som intervjuade mig och plockade ut mig till Vilja-programmet och slutligen gillat det han hört och läst. Därför kände han att han helt enkelt ville ringa mig och berätta detta. Trevligt initiativ och en oerhörd kick för egot. Nicenice. Tisdagen bjöd också på hockey och en finfin seger för AIK.

Onsdagen var det liksom "lugnet efter stormen" på jobbet med några ytterst små efterskalv. Inget jättestort. Kvällen spenderade fru E på Åhlens klubbkväll innan hon kom hem och bytte av herr E så att denne kunde åka och träna innebandy. Inga köp gjordes dock. Torsdag kväll dömde herr E en långlångjättelång innebandymatch som mer eller mindre aldrig verkade ta slut. Försenad matchstart. Många mål. En del utvisningar. Flera sargbyggen. Sudden Death. 350 kronor. Fantastiska fru E väntade dock uppe när jag kom hem. Alltid trevligt.

Och så fredagen... Idag alltså. Jobbet flöt på utan nämnvärd anmärkning, men när jag skyndat på för att få sluta lite tidigare kom första bakslaget. Bilen vägrade att starta. Hur jag än försökte gick det bara inte. Jag fick skjuts av min kollega för att tanka lite mer bensin eftersom tanken snart var slut. Detta hjälpte inte det minsta. Jag fick sedan skjuts hem och väl hemma insåg vi att dotter S mest troligen haft öroninflammation eftersom det hade runnit ut ena örat. När vi sedan tänkte oss tillbaka till nattens och gårdagsnattens skrikinslag och feber kände vi att ett samtal till vårdcentralen var befogat. Vi fick givetvis order att komma in på undersökning. Såklart. Utan bil och allt. Svärmor kom och plockade upp fru E och dotter. Strax efter att de lämnat Dalgatan fick jag tag på Hasse på Hasses bilservice och denne bad mig titta under huven på bilen som stod och fortfarande står på Kaplanskolans parkering. Om det luktade bränt skulle han kunna hjälpa mig att fixa problemet redan idag. Lovely. Nu var bara frågan hur fasiken jag skulle ta mig dit? Som tur är har vi vänner till grannar som har bil med barnstol på plats och som dessutom är så fantastiskt vänliga att de lånar ut den alldeles omedelbart på stört. Efter lite fönsterskrapande brummade jag iväg med den automatlådade lånebilen. När vi väl kom fram till SAAB:en (Sälj Aset Annars Byt) och öppnade huven luktade det givetvis inte det minsta bränt. Hur gärna jag än ville och hur jag än sniffade runt bland motorblockets komponenter fann jag ingen tillstymmelse till lukt av bränt. Bittert. Hasse meddelade att jag fick bogsera bilen till hans finfina bilservice så skulle han titta till den under veckan som kommer. Jippie. Ingen bil på ett tag med andra ord.

Tro inte att det gick bättre för fru E. Nejnej, dotter S hade, precis som storebror S, för mycket öronvax för att läkaren med säkerhet kunde säga om hon var i behov av penicillin. Hans lösning fick bli att han skrev ut ett recept på penicillin som vi sedan skulle ta ställning till om dottern behövde. Upplevde vi att det blev värre, hade hon feber och verkade ha ont i örat. Alltså. Hallå? Ska vi, lekmän på sin höjd, ställa vår egen diagnos om dottern behöver penicillin? Min gissning är att vi kanske smiter förbi akuten om hon inte känns friskare. Känns inte det lite vettigare än att medicinera lite hejvilt?

Sonen sover nu sött och fru E jobbar på att få vår nattuggla till dotter att göra detsamma. Vi har kämpat med det där att få henne att somna tidigare hela veckan och det har gått sådär. Ömsom vin ömsom vatten. Mest vatten. På den platta dumburken har vi, partymysfredag till ära, givetvis följt Idol. Som vanligt ignorerar vi att se vem som åker ut. Jag håller dock på killen från Malta. Han är faktiskt riktigt duktig. Jag gillar även Johan som jag tror skulle kunna göra musik som jag skulle kunna gilla. De övriga två är också okej. Tjejen, som jag har glömt namnet på just nu, har i mina ögon tappat en del. Tyvärr. Hon var ju riktigt magisk där i början. Nåväl. Idol ska inte få så mycket mer utrymme än såhär här på bloggen. Tror jag.

Sist, men långt ifrån minst. Mikael Renberg är klar för Skellefteå AIK. Trevligt. Långt ifrån oväntat. Jag misstänker att han kommer att klara det riktigt bra i den svartgula tröjan. Personligen tror jag att han kommer att vara oerhört viktig för AIK under slutskedet av seriespelet. Främst vad gäller ledaregenskaperna. Christoffer Norgen, som idag är lagkapten, känns i dagsläget tyvärr som en utfyllnadsspelare som inte alls inger den respekt, hos varken motståndare eller domare, som man kan önska av en lagkapten. Micke Renberg får dock den här respekten oavsett om han har ett C på tröjan eller ej. Viktigt.

Såja. Nu hoppas jag att mina synder är förlåtna. Nu är det helg. 

Välling. Mamma. Jag vill skriva mamma. Mamma. Olle. Bajs. (Med dessa fick han lite pekhjälp, men resten är på fri hand)

SANDER 854044                                                                                                                                                                                             20 µÄ :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_KJHHGTYUHJHYIYUNBMJMMBBNNNNNNSADAEED SWKUIOUILÖÄPOÖÄPÄÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅIOHVGFDFDSGADUIJHGYTYJ

En liten kattunge med två ansikten föddes på en veterinärklinik i Perth i västra Australien efter att kattmamman fått problem under födseln. Tyvärr blev den lilla sötnosen bara tre dagar gammal, men hann ändå bli världskändis.
 

Bilderna på det lilla livet med två ansikten kablades snabbt ut över världen och blev på kort tid rejält omskriven på olika bloggar och andra hemsidor. Kattungen, som aldrig hann få något namn, åt ur den ena munnen men kunde tydligen jama ur bägge. Dessutom kurrade den och tycktes må bra, men efter tre dagar dog den dock efter att ha drabbats av vätskebildning i lungorna.

Enligt statistiken föds en tvåhövdad katt på miljonen och om allt vill sig väl kan de faktiskt leva ett mer eller mindre fullt normalt kattliv. I mina ögon var den tvåhuvade kissekatten en riktig sötnos. Vad tycker du?

Alldeles nyss satt Lars G Nordström som gäst i TV4:s lördagsprogram och släppte då chocknyheten att han kommer att avstå pengarna inför en häpen programledare. Lars G säger att han inte gillar att det antyds att han är girig.

"- Jag gillar inte att det antyds att jag är girig, därför avstår jag från min lön under resten av min tid som vd för Posten. "

Nordström säger vidare i intervjun att han tycker att frågan om hans ersättning har fått för stort fokus och att det här är en ganska hopplös diskussion att föra. Därför har Lars G bestämt mig för, av hänsyn till Posten, medarbetarna i Posten, kunderna i Posten och sig själv, att avstå från lönen. All lön. Även den han hunnit få fram till och med i skrivande sekund och stund.

Innan intervjun avslutades lyckades programledaren Lasse Bengtsson i smått chocktillstånd flämta fram hur imponerad han var över det faktum att herr Nordström avslöjat detta scoop här live i tv-soffan. 

"- Oj där släppte du en rejäl nyhet, kommenterade programledaren Lasse Bengtsson. "

"- Ja men det var väl roligt, svarade vd:n och intervjun avslutas. "

I mina ögon är detta onekligen en fin gest av Lars G, men samtidigt kan jag inte undvika att börja fundera kring hur otäckt mycket pengar den här mannen redan måste ha i sin ägo. Att ge upp 900 000 kronor per månad? Då måste man väl onekligen ha en ganska redig buffert i bagaget. Eller vad tror du?

Källa: Aftonbladet

Sam, som var en blind Chinese Crested Dog, utnämdes någon gång i tiden tre år i rad till den märkliga titeln "världens fulaste hund". Detta medförde att Sam blev berömd världen över och när han, på grund av hjärtfel, avlivades den 18:e november 2005 var det stora rubriker på flera stora nyhetssajter. Ägarinnan Susie Lockheed tog hand om den lilla "fula" krabaten efter att han hade hittats och räddats till ett hundhem. I mina ögon var han inte det minsta ful utan faktiskt fullkomligt underbar och jag är också ganska så störtsäker på att Sam givit sin ägarinna massvis med kärlek och glädje under sin livstid.



Min kära syster S har även hon tagit hand om en liten ängel till hund, nämligen Laika. Denna sötnos kommer från Spanien och den spanska föreningen Julie Rescue of Animales De Andalucia som drivs av en kvinna vid namn Julie Lochbrunner. Julie förestår också föreningens hundhem som tar in hundar och försöker förmedla ut dem för adoption. Förutom hundarnas skötsel, veterinärresor, sökandet efter hundar som far illa, städning i hundgården, medicinering, badning m.m. verkar Julie också aktivt för att förändra hundarnas situation i Spanien rent lagligt. Som före detta advokat är hon mycket drivande i sina försök att få till stånd lagändringar som ska skydda hundarna. Julie är onekligen väl värd all respekt för den tid, kraft och energi hon lägger ner på detta arbete.

Vill du kanske lämna ett bidrag till verksamheten, tycker jag att du kan besöka deras hemsida eller ta kontakt via ett skickat mejl till [email protected]. Verksamheten är väldigt tacksamma för alla typer av bidrag, t.ex. koppel, selar och bäddar till hundarna i Spanien och Sverige. Även ekonomiska bidrag uppskattas givetvis.

Sist, men inte minst, känner jag att jag helt enkelt måste slänga in en lustig liten bild på familjen storebrors lilla vovve - Gandhi. Denna lilla rackare är onekligen ett charmtroll av högsta klass. Som synes. Fotot är stulet från Ibbe.



Vov och god natt!

Jag vet att jag även tidigare stolt har gapat på om hur bra mitt arbete och arbetslag är. Idag saknade vi tyvärr den fantastiske "hunden" L som på torsdagar och fredagar hänger på Balder, men vi övriga fick onekligen uppleva en finfin avslutning på dagen. Fyra av våra ambitiösa och duktiga elever, som jag här kallar F,S,L och H, hade bakat tårtor för att fira arbetskollegan Y's födelsedag så inför sista lektionen dukades det upp med både tårta och läsk. Trevligt och gott. När skoldagen sedan var över stannade flertalet elever kvar och hängde i personalrummet. De gillar tydligen oss. Jag och kollegan Y fick varsin elev som spelpartner och tog oss sedan an varandra i en match i sällskapsspelet Alias. Spännande, roligt och dessutom lärorikt. Andra elever hängde framför datorn, följde spelet och hjälpte till när det blev för svårt. I bakgrunden satt kollegan M och spelade och sjöng finfina sånger och skapade med detta en härligt skön IV-atmosfär. När det väl var dags att sluta kände vi oss alla glada och nöjda och såväl lärare som elev tyckte att detta var något vi gott och väl kunde göra till en fredagstradition. Låter nice va? Elever som mer eller mindre alltid har hatat skolan vill frivilligt stanna kvar efter skoltid och "mysa" med lärarna en fredag. Hur är det ens möjligt?

Hur var din arbetsdag en snöig fredag som denna?

Jag rotade alldeles precis nyligen runt bland mina gamla jobbansökningar och fick därmed läsa lite olika CV, personliga brev, elevkommentarer, rekommendationsbrev och annat smått och gott. Faktiskt en otrolig egokick att läsa just rekommendationsbrev och elevkommentarer. Höll nästan på att lägga ut lite elevkommentarer för att egoboosta litegrann, men inte denna gång. Istället bjussar jag på "Min pedagogiska vision" som jag komponerade ihop för snart två år sedan. Jag tycker nog fortfarande att den känns rätt så supernice och gångbar faktiskt.Vad tycker du?

"Tillsammans är och skapar vi en god arbetsmiljö med ett demokratiskt förhållingssätt där alla blir respekterade och sedda. Genom att utgå utifrån barnets perspektiv väcks nyfikenhet och kreativitet som ligger till grund för ett livslångt och lustfyllt lärande. Vårt mål är att varje elev på bästa möjliga sätt ska förberedas för att leva och verka i såväl vårt nuvarande, som i det framtida, samhället."

Kanske inte sådär supervärst konkret eller nyskapande i sin sammanfattning, men betänk att detta endast är en sammanfattning. Min pedagogiska vision i sin helhet är på två sidor och elefantiskt nyskapande. Typ. Elefantiskt. ;)

Länge var Arne Weise lika självklar som julklappar och rim på julafton. Sedan blev det snarare tradition att SVT:s julvärd byttes ut från år till år. Lasse Kronér, som i vanliga fall håller i Doobidoo om fredagskvällarna, är den som ska hålla Kalle Anka och Karl-Bertil sällskap detta år.

Den blivande julvärden låg i en pool i Brasilien när telefonen ringde och han blev tillfrågad om han ville ställa upp som julvärd. När Lasse Kronér kom hem från sin resa frågade han sina barn vad de tyckte och de fick helt enkelt avgöra saken. Det blir första gången Lasse firar jul utan sina barn och det kostade tydligen ett par godispåsar och lite kexchoklad och så blev de utlovade en extra julafton. I år ska nämligen familjen Kronér fira julafton den 25e. Yeah, yeah.. whatever.

Hemlighetsmakeriet kring julvärden har varit massivt och när Lasse Kronér slutligen presenterades var det med buller och bång live i SVT kl 08.43 för att vara exakt. För egen del känns det lite sisådär. Är det här med vem som är julvärd verkligen en nyhet värd all denna uppmärksamhet? Nja, jag kanske måste säga ja till detta med tanke på att jag faktiskt tagit mig tid till att blogga om skiten. Eller? Fast mest ville jag nog vara lite halvkritisk mot detta. Undrar just om det framgick?

Som julvärd gör sig nog Lasse helt okej. För min egen del hade givetvis Arne fungerat allra bäst av nostalgiska skäl, men om sanningen ska fram har jag inte speciellt mycket tid över till att se på tv på julafton. Familjen E har nämligen avskaffat den hektiska julen där man flängde runt mellan olika hushåll för att hinna fira lite jul med var, varannan och varendaste en i stora tjocka släkten. Nu bjuds alla in till Dalgatan där det anordnas någon variant av knytkalas i julbordsform. I klassisk sällskapsmanér ala herr E bjuds det dessutom på väl genomarbetade lekar. Ifjol var det ett väldigt uppskattat och egeninspelat "På spåret" som var höjdpunkten och frågan är hur det ska överträffas i år. Det finns en del planer, men inget jag kan eller vill avslöja här.

Avslutningsvis, Vad tycker du om årets julvärd?

Lovely. Det känns onekligen som att jag har hamnat alldeles precis och fullkomligt rätt. Den första dagen var oerhört inspirerande och det var oundvikligt att känna framsyntheten och utvecklingsandan som spirade längst uppe i de finfina lokalerna som kallas Utsikten på Medlefors Folkhögskola.

Som en av de lyckligt antagna till denna utbildningkan man inte göra annat än att känna sig stolt. Det känns nämligen att det finns en oerhörd kompetens i denna omgivning och att uttagningsproceduren varit ohyggligt noggrant genomförd. Drygt ett 80-tal sökte och en efter en gallrades de sedan bort tills vi slutligen var 18 som stod kvar. Den ursprungliga tanken var att 15 stycken skulle antas, men kursledarna valde att ta bort ett moment (övernattning sista kursdagen) och antog ytterligare tre. Konkurrensen var så pass hård. Trevligt.

Idag fick vi en introduktion och lite spännande kurslitteratur. Jag ska genast skynda i säng och börja läsa nu alldeles strax omedelbums. Det kanske låter aningen fjantigt, men jag längtar. Jag älskar att läsa den här typen av litteratur och i sanningens namn lockar det mer än skönlitteratur. Underligt. Jo, I know.

Vi fick även veta litegrann om tidigare deltagare inom programmet och vad de gör idag. Utav de 13 personer som genomgick utbildningen förra rundan är sex stycken verksamma som chefer inom Skellefteå Kommun. En är chef inom Örnsköldsvik Kommun. Tre sitter på nyckelpositioner inom andra företag. Och tre, endast tre, arbetar idag kvar där de arbetade innan utbildningen. Med detta facit i hand kan man inte annat än bekräfta att detta är en enorm möjlighet.

Lovelylovelylovely.

Somliga bloggläsare har efterlyst fler familjebilder här på bloggen, men då herr och fru E i dagsläget känner sig allmänt dassiga får ni helt enkelt nöja er med familjens två vackraste medlemmar. Jag misstänker dock att det duger alldeles ypperligt?



Sent ikväll/natt dyker det upp en fulblogg. I promise.

Kvällen bjöd på en söt, men något sliten, son med nästintill 49 graders feber. Mumsiga Quesadillas. I paniken inringd Coca Cola Zero (tack Soof and the crew!). 90210. Värmeljus. Besök av finaste lillasystern S (som fick en ny bloggdesign på köpet) och Laika. Idol. Hetsätande av Jättenkex Choklad. Fredag hela veckan. Julsmaskigt Lussete. Doftljus Äpple/Kanel. Häagen-Dazs chocolate chip cookie dough (god, men ändå inte riktigt BJ-klass). En glad och mycket vaken nollåring (som älskar sitt babygym). Gossip Girl. En variant av en fulblogg.

Sist, men inte minst off to bed med den trevliga vetskapen att det är jag har sovmorgon imorgon.

Hur såg din fredag ut?

Det finns givetvis mängder av anledningar till att uppmärksamma och stödja kampanjen, men den viktigaste för mig är nog Miljöaspekten, som påvisar nödvändigheten av att vi lägger om våra konsumtionsvanor här i väst eftersom vi håller på att utarma naturen. Vi måste helt enkelt, för jordens och vår egen överlevnads skull, anpassa oss till en mer hållbar ekologisk utveckling.

Två andra oerhört viktiga anledningar är Rättviseaspekten och den etiska aspekten. Rättviseaspekten, om hur vi i västvärlden roffar åt oss en orimligt stor del av kakan på bekostnad av andra människor. Det går inte att försvara att 20% av jordens befolkning förbrukar 86% av jordens resurser. Det är ingenting annat än skamligt. Den etiska aspekten om hur vi, genom att stödja storföretagen, exploaterar tredje världen och fattiga människors billiga arbetskraft i "sweatshops" och stora fabriker med svältlöner och risiga arbetsförhållanden. Jag har sagt det tidigare. Skamligt.

Man kan också se till oss själva som individer och hur uppsnärjda vi är i det ekonomiska systemet; hur vi i samhället idag är reducerade till konsumenter snarare än medborgare, hur mycket av vår tillvaro och vistelse i det offentliga rummet som går ut på att få oss att konsumera, köpa saker. Vilka budskap som säljer varorna, lockande bilder och texter om hur mycket mer lyckade människor vi ska bli. Reklamen spelar på känslor av otillräcklighet och vi luras ständigt till att köpa mermermer. Vi blir om och om igen intalade av reklambudskapen och företagen att vi inte duger, vi behöver justeras med hjälp av fler produkter, fler varor i våra liv.

Men går verkligen lycka, gemenskap och tillfredsställelse att finna i en shoppingbag? Ibland känns det onekligen så. Fast i själva verket kanske det helt enkelt beror på det faktum att man redan är hjärntvättad till den grad att man inte vet bättre? Hur kan man veta om det egentligen är just precis så som är fallet? Det är ju omöjligt.

Här i Sverige och Europa firar vi En Köpfri Dag den sista lördagen i november, 29 november 2008, en knapp månad innan jul och dessutom en dag som brukar sammanfalla med att julkommersen kickar igång på allvar, vilket givetvis har en symbolisk innebörd eftersom julen är den högtid då köphysterin tar sina mest extrema uttryck. Under december månad handlar vi svenskar för inte mindre än 61 miljarder kronor. Jo, jag skrev rätt. Sextioen. Miljarder. Visst låter det fullkomligt absurt? Även andra månader på året konsumeras det rätt så skapligt flitigt. En genomsnittlig månad handlar vi i Sverige faktiskt för så mycket som 48 miljarder. Astronomiska summor. Jag undrar just hur mycket man själv bidrar med... Egentligen vill jag nog helst inte veta. Vad jag dock med säkerhet vet är att jag den 29 november säger "bye buy!"

Hur gör du?

Det finns en hel del teorier kring hur man vid relativt tidig ålder i ett barns liv kan räkna ut hur lång en person blir som vuxen. Nyfiken som jag är har jag givetvis gett mig an att räkna ut hur lång min, i dagsläget, lille son ska bli som fullvuxen.

Man kan givetvis inte förutse ett barns vuxenlängd på ett säkert sätt, men omkring 70 procent av barnen följer faktiskt sin kanal på tillväxtkurvan. Om ett barn växer enligt sitt arv och om mamma och pappa kom in i puberteten vid en genomsnittlig ålder kommer barnet troligen att följa sin kanal på tillväxtkurvan tills det är vuxet. Om barnet däremot kommer in i puberteten tidigare eller senare eller om pubertetsspurten inte får den omfattning man förväntat, kan barnets vuxenlängd bli helt annorlunda än den man gissat. För herr och fru e's del känns det som att vi var vid ganska genomsnittlig ålder när vi kom in i puberteten. Min egen pubertetsspurt var dock en ganska rejäl finish. Återstår att se hur det påverkar sonen. Skulle han dock vara bland de 70% som följer sin kurva visar nedanstående diagram en slutlängd på 189,5 cm.



Men det finns givetvis fler sätt att räkna ut sin blivande längd. Ett sätt är att räkna ut medelföräldralängden. Nio av tio barn får nämligen en längd som hamnar inom ±10 cm från den beräknade medelföräldralängden.

Enkelt kan ärftlighetslängden beräknas som: (Fars längd+mors längd)/2. Är barnet en pojke lägger man till 6,5 cm för att få den förväntade medelföräldralängden, är barnet en flicka dras istället 6,5 cm ifrån.För Sander innebär det alltså 198+168/2 = 183 cm + 6,5 cm = 189,5 cm. Precis samma som tillväxtkurvans diagram visar. Intressant.

En sista variant som används att förutspå sin kommande höjd över havsytan är att dubbla den längd man hade som tvåring. För Sander, som vid två års ålder var 94 cm lång, innebär den teorin alltså att han ska bli 188 cm lång.

Oavsett hur lång den lille mannen nu kan tänkas bli känns det onekligen som att förutsättningar för att han blir upp mot 190 cm lång känns väldigt stora. Kul. Själv har jag nog aldrig lidit av att vara stor utan snarare sett det som en fördel. Jag hoppas att sonen får uppleva något liknande.

Hur långa blir dina barn?

Ibland snubblar man över information som i grund och botten känns ack så viktig - så viktig, men i samma veva kanske kan upplevas som fullkomligt onödigt vetande. Idag informerades jag om följande oerhört bedrövliga fakta. Delvis visste jag väl redan att det låg till ungefär på detta skrämmande vis, men varje gång jag blir påmind kan jag inte annat än känna frustration.

När man under förra året, alltså 2007, undersökte Sveriges 500 största företag kom man fram till att 486 stycken av dessa företag hade manliga chefer. Endast 14 stycken styrdes av kvinnor. Färre än 3%. Detta i ett land som ofta och stolt kallar sig för världens mest jämställda land. Jag har sagt det förrut, men jag säger det nu igen och ni kan kallt räkna med att det dyker upp fler gånger i framtiden. Sverige är inte världens mest jämställda land. Sverige är världens minst ojämställda. Storstor skillnad i min bok.

Vidare informerades jag om att dubbelt så många företag har en chef som heter Göran än en kvinnlig chef vid rodret. Ett gammalt manligt namn konkurrerar helt enkelt ut ett helt kön. Och inte med någon liten knapp och futtig marginal direkt. Åh nej, det rör sig om en jordskredsseger. DUBBELT så många chefer heter alltså Göran än det finns kvinnor i ledarpositioner i Sveriges 500 största företag. Ibland får man väl nästan lov att skämmas över att vara man? ...eller människa kanske är bättre uttryckt?

En annan lustig sak väl värd att kommentera är det scenario som brukar utspela sig när en kvinnlig chef misslyckas med sitt ledarskap. I dessa fall utgår man väldigt sällan från individen utan vänder det mot hela gruppen. Könet. Kvinnorna. Det var inte Gudrun, Jenny eller Stina som individer som misslyckades utan det var det "kvinnliga ledarskapet" som var problemet. Vilket blahablaha. Man kan ju undra hur det ser ut när en chef som heter Göran misslyckas i sitt ledarskap. Givetvis är det då individen Göran som misslyckats och inget annat. Det "Göranska ledarskapet" nämns då garanterat inte.

Underligt. Inte sant?

Det norska längdskidlandslaget laddar upp inför säsongen genom att klä ut sig till ryska prostituerade, spela in en video och slutligen att lägga ut videon på Youtube. Varför? Jo, i ett försök att tvätta bort stämpeln som bara ett ätande, sovande och tränade landslag.

Längdskidåkaren Astrid Uhrenholdt Jacobsen var den drivande i projektet där hon tillsammans med lagkamraterna Kristin Stormer Steira och Therese Johaug dansar till rysk diskomusik iklädda tajta rosa dräkter och enligt VG Nett ska föreställa ryska prostituerade. Med en form av rysk brytning inleder Kristin Stomer Steira inslaget så här: "Det här är inte Kristin, det är Ljudmila. Jag kommer från Murmansk och ska till Skippagurra för att jobba."

Syftet ska tydligen vara att visa en roligare sida av landslaget. En roligare? Allvarligt Astrid, hur roligt är det egentligen med rysk prostitution? Nej just det, inte kul alls. Hur tänkte du nu?

Kanske bör jag denna gång skicka ut en sorts spoilervarning då delar av storyn avslöjas i nedanstående bokkommentar? Inte för att det stör mig det allra minsta, men det kanske finns någon stackare där ute som blir lite ledsen i ögat om de skulle få för sig att de genom att läsa detta tycker att de får veta lite för mycket. Kanske. Nu kör vi.

Min mamma säger:
"Jag gillar att läsa sanna berättelser om människor i bokform, men i den här boken blev det nästan för mycket. Vissa delar var jag tvungen att först hoppa över och sedan gå tillbaka och läsa en rad i taget.

Detta är en bok som handlar om killen Stuart och hans syskon och hans hemska och grymma styvpappa och hans mamma som knappast märktes. Hans styvpappa (som han länge trodde var hans pappa) var en skrotgubbe som började att uppvakta hans mamma. Han var slafsig och gick alltid i gummistövlar vilken tid på året det än var. De gifte sig och hemmet började fyllas med allt skrot som ingen annan ville ha.

Familjen var fattig, men många familjer var fattiga i det området så från början förstod barnen inte hur eländigt de hade det hemma. Att de inte blev tvättade lika ofta eller att de luktade illa märkte de inte heller. De bytte hus och mamman var tvungen att jobba mer än tidigare och allt mer var barnen ensamma med den grymme styvpappan. "Peta inte näsan! Klia inte benen! Rör dig inte! Du är en skitig liten jävel!" Pappan började trycka ihop Stuarts ansikte och slå honom i huvudet. Grymheterna blev bara värre och värre. Allt från brutala sexuella övergrepp till grov misshandel och förnedring som att dricka urin.

Plötsligt har en av systrarna fått nog och anmäler sin styvpappa som hamnar i fängelse.

Åren går och Stuart träffar en fantastisk kvinna som står vid hans sida även då han slår ihjäl sin styvpappa med en hammare under ett besök hos honom. Stuart sitter sina år i fängelse, men han dömdes till det lägsta straffet efter att alla i rättssalen fallit i gråt när de hörde hans berättelse.

Detta är en bra bok, men hemsk. Hemsk därför att det finns så grymma människor. Så grymma att jag absolut inte vill att det ska vara sant. Tyvärr utsätts barn dagligen av liknande våld och misshandel.

Läs boken! Bekämpa all slags av misshandel!

Denna gång blir det kanske mer politiskt än roligt. Men hur gärna jag än kanske skulle vilja så går det ju faktiskt inte att undvika att ställa grodkungen till svars för detta bedrövliga uttalande. Hans försök till försvar var att orden gick i humorns tecken. Personligen har jag svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Så, Silvio Berlusconi, hur tänkte du nu?

Att vakna tidigttidigt, fast man har sovmorgon, och passa på att killa en sovande och något lätt lättretlig mamma. Leka mamma-pappa-barn med samma lättretliga mamma och docksonen Rickard. Gå på låtsascirkus. Äta mormors jättegoda kycklinglunchsoppa. Se Lazy town. Gå på "Hopp och lek på bibliotek" med obligatoriskt fika därefter. Snubbla på asfalten följt av stora dinosaurietårar och spräcktatrumhinnorskrik. Middag i form av mumsiga quesadillas och nachoschips. Digitalt tårtbakande på pappas laptop. En biltur till ICA Moröhallen för partymysfredagsshopping. OLW's stjärnor och Byggare Bob-kex. Myspys i soffan framför Idol tillsammans med hela familjen E. Att slutligen få somna på soffan.

När sonen somnat fortsätter partymysfredagen för  Herr och fru E som avnjuter en finfin chokladkaka som lika finfina vännerna J&J spontant och uppskattat kommit över med. Det händer faktiskt lite nu och då att det levereras godsaker till familjen på 8B och även om det alltid uppskattas var det kanske lite extra uppskattat med chokladkaka just idag. Jag hade nämligen kort innan förbannat mig själv över att jag inte hade inhandlat någon choklad till ikväll då chokladsuget slog i taket. Bra tajming. Till den goda chokladskapelsen avnjöts ett avsnitt av Gossip girl. Jag vet att det kanske uppfattas töntigt och tjejigt, men i min bok är det inget annat än lovely.

Vad gjorde du en fredag som denna?  

Min mamma säger...

Detta är en riktigt spännande sann rysare. En rysare därför att det verkligen har hänt och jag inser att det inte är omöjligt att det händer igen och då fungerar samhället inte rättvist.

Gunillas man Martin försvann spårlöst den 1 februari 1991. Han lämnade efter sig sin fru Gunilla, deras son Max två år samt ett ännu ofött barn. Dessutom lämnade han skulder på ungefär två miljoner kronor som hans fru tvingades att ta över.

Från att ha levt med en man som Gunilla älskade men som ständigt arbetade massor på dels ett finansbolag och dels en finanstidning, så tvingas hon från en ekonomisk trygghet till att tvingas leva på socialbidrag.

Efter 10 år så dödförklaras hennes man och barnen får rätt till en efterlevnads pension och även Gunilla. Detta blev ett litet ljus i mörkret även om tveksamheter uppstår kring om hon ska få fortsatt skuldsanering eller inte i och med pensionen.

Efter tre år dimper det ner ett brev från skattemyndigheterna om att hon inte längre är änka utan skattemyndigheterna har fått reda på att mannen lever. Pensionerna dras omedelbart in. Men någon man har hon inte sett till. Det visar sig att han varit i Tyskland i över 10 år men återvänt utan att ta kontakt med sin familj.

Här kommer det orättvisa samhället in! Gunilla förutsätter att nu måste ju hälften av skulderna och den skuldsanering som hon har vara mannens...men icke....han har vistats tillräckligt länge utomlands så hans skulder har makulerats. Gunilla får fortsätta att leva på existensminimum några år till.

Detta är en bok som alla vuxna som lever i en parrelation bör läsa. Ibland vet man inte vem man lever med när en krissituation uppstår. Det tål att funderas på hur man kan skydda sig ekonomiskt ifall ena partnern drar.... Skriv äktenskapsförord eller samboavtal!

Min kommentar

Ojojoj. Man kan väl nästan undra om detta är en orolig uppmaning från min kära mor till lilla mig. Eller? Fast med tanke på att jag mer eller mindre har ensamrätt på familjen E's ekonomi kanske det är fru E som ska vara mer orolig? Fast, i ärlighetens namn tror jag faktiskt att vi båda kan känna oss lugna. Riktigt lugna. Boken låter dock intressant och problematiken känns skrämmande.

As I type skrivs historia. Och jag är inte det minsta opartisk. Forza!

Min kära brorsdotter Ibbe har skickat en utmaning min väg och jag tar mig givetvis an den med glädje.

Regler:
Sätt in dessa regler & länka gärna till den som utmanade dig. Berätta 8 saker om dig själv både alldagliga och knäppa.  Utmana 8 st i slutet av inlägget genom att skriva deras namn och länka till dom. Låt dom också få veta att dom är utmanade!

1.  Jag föddes den 21 februari 1976 i soliga Karlstad.
2.  Jag är sedan, hör och häpna, snart 15 år tillbaka vegetarian.
3.  Jag glömde först bort att skriva något vid punkt tre. (redigerat)
4.  Jag tjuvsitter ofta med den bärbara datorn när jag går på toa.
5.  Jag tycker att Gossip girl är ett alldeles utomordentligt bra tv-program.
6.  Jag är 198 centimeter lång och väger 0,1 ton. Faktiskt lite drygt.
7.  Jag färgar kontinuerligt håret svart.
8.  Jag har varit svensk mästare i innebandy.

Jag utmanar: Malin, Emma, Lovisa, Skilla, Shelob, Suss, Mange, Linda

Ny Legojätte har gett sig ut på en uppfriskande simtur. Den 7 augusti 2007 spolades en tre meter hög Legogubbe, den första kända, i land på stranden i holländska Zandvoort.  Nu har det hänt igen, men i Brighton England, där en likadan Legogubbe med blå tröja och texten "No real than you are" spolades upp på stranden alldeles nyligen. 



Ingen vet varifrån denna gigantiska Legofigur kommer, men inledande gissningar var givetvis att den rymt från Danmark och Legoland. En talesperson för Legoland dementerar dock detta och berättar att de är lika förbryllade som alla andra.

Lokala invånare har upptäckt en text på holländska på Legogubben och snacket har börjat gå att den den är från Holland och att den kanske har ramlat av ett fartyg eller en båt. Andra har teorier att det i själva verket handlar om en dansk version av den klassiska Trojanska hästen. Den terorin gillar jag skarpt och hoppas litegrann att den här Mega-Lego mannen är fylld med små Legokrigare redo att ta över världen. Tyvärr känns det mindre troligt att detta scenario ska spelas upp inom någon rimlig framtid och jag tror istället det ska ses som en riktigt kreativ marknadsföringsstrategi.

Vad tror du?