Something New

Vad? Kenya McQueen (Sanaa Lathan) trodde hon hade allt - en framgångsrik karriär, goda vänner och bra kontakt med sin familj. Det var bara en sak hon inte hade ordning på: sitt kärleksliv. Allt förändras när hon möter den vite och livfulle Brian Kelly (Simon Baker). Men när en idealisk och till synes perfekt man (Blair Underwood) dyker upp i hennes liv måste Kenya välja mellan äktenskapet alla förväntar sig och romansen som ingen kunnat drömma om.

Jag? Ännu en film som i mina ögon faller in under genren "rom-kom" trots att IMDB verkar kalla det en drama. Kändes inledningevis litegrann som ett Sex and the city för afroamerikaner, men blev ju längre in i filmen man kom mer och mer som an rätt så vanlig och typisk film i sin genre. Eftersom jag under de senaste 10 åren, min tid med kära fru E, har vant mig vid den här typen av filmer har jag inga problem med att uppskatta även denna film. En okej rulle. Inte mer, inte mindre. Dock inget jag kommer att springa runt och rekommendera andra att se. 

Och? Kan det verkligen vara så förbaskat svårt för en svart att dejta en vit och vice versa? Jag har tyvärr(?) ingen egen erfarenhet i ämnet, men jag tycker att det borde vara betydligt mer accepterat än vad det verkar vara i den här filkmen. Nu misstänker jag att det är betydligt tuffare i USA än vad det är i Sverige när det gäller förhållanden över rasgränserna, men allvarligt!? Kan det vara så illa som i den här filmen? Visst fasiken lever vi på 2000-talet?

Omslag:

Heavy Petting

Vad? När Charlie (Brendan Hines) faller pladask för superkexet Daphne (Malin Akerman), förbereder han sig på att det kan bli svårt att få ha henne ifred. Men han förväntar sig inte att den största rivalen - är en hund! Babydoll är Daphnes bortskämda vovve som gör allt för att sätta käppar i hjulet för Charlie. I kampen om ensamrätten till Daphnes kärlek - sker något oväntat: Charlie blir upp över öronen förtjust i hunden och plötsligt är tringeldramat helt upp och nervänt. För att Charlie ska få leka och mysa med Babydoll - måste han hålla grytan varm med Daphne. Det blir en tuff balansgång där han riskerar att förlora både hunden och flickvännen.

Jag? Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte har sett typ sisådär hundratusen filmer i ungefär samma stil och med samma utgång. Lite roligt, lite romantiskt, mycket förutsägbart och mycket klisché. Inget nytt med andra ord. Lättsmält och en film som kommer att glömmas bort relativt snabbt. Det som höll upp det hela var att jag såg en del likheter mellan min syster och Daphne. Allra mest i filmens absolut sista klipp vilket liksom blev pricken över i:et. Soffipropp upp i dagen! Om du blir nyfiken får du helt enkelt se filmen... Jag skvallrar inte.

Och? Det är bra länge sedan jag skrev ett nytt Vad? Jag? Och? - inlägg. Sen Stella föddes har jag inte gjort ett enda. Tro nu inte att det beror på att vi inte har hunnit se några filmer. Åh, nej. Vi har sett massor av filmer och planen är att jag ska skriva om dem alla. Fram till och med idag har vi sedan den 28/6 (dagen vi kom från BB) sett 17 filmer. Det blir i snitt ungefär 2,5 film i veckan. Ganska nice filmtempo skulle jag vilja påstå.

Tyvärr fanns det ingen trailer man kunde klippa in från Youtube, men här ser ni omslagsbilden på den svenska versionen av filmen. Tydligen har de i Sverige valt att döpa om filmen till Heartbreak girl. Anledningen till detta, som så många gånger förr, katastrofala namnbytet vette kanelbullen. Jag misstänker att det är så patetiskt att de försöker anspela på den tidigare filmen Heartbreak Kid där den nya svenska "superstjärnan" Malin Åkerman spelar mot Ben Stiller. Vad tror ni?

Then she found me

Vad? En lärare från Philadelphia (Helen Hunt) hamnar i en medelålderskris när allting i hennes liv verkar gå fel. Hennes man (Matthew Broderick) lämnar henne, hennes adoptivmor går bort och hennes biologiska mor (Bette Midler) dyker upp som excentrisk programledare för en talk show på TV. Till råga på allt verkar en av hennes elevers pappor (Colin Firth) stöta på henne.

Jag? Både Helen Hunt och Colin Firth tycker jag är riktigt okej skådespelare. Den sistnämnda är väl mest känd för sina insatser som Mr.Darcy. Han spelar väl delvis en ungefärligt liknande roll även i denna. Kanske. Det kan vara så att jag helt enkelt bara förknippar honom så starkt med Mr.Darcy att jag liksom tror att han är honom även i denna rulle. Typ. Filmen i sig är som fru E uttryckte det - ingen "high speed-rulle". Det är ett ganska lugnt och delvis segdraget tempo. Storyn är dock skön och personligen såg jag en del ljusglimtar. Det är ingen film som jag kommer att komma ihåg speciellt länge, men inte heller något som känns onödigt att ha sett.

Och? Bette Midler är idag 63 år gammal. Då är man ganska gammal. Eller hur? Borde man inte se äldre ut än vad lilla Bette gör? MMm... mest troligen. Botox är väl mer eller mindre ett vardagsingrepp för de äldre damerna i Hollywood, men hur fixar man snygga ben? I en scen visar Bette upp sina ben, som hon säkert är mäkta stolt över, och man kan inte annat än undra om det är trickfilmat eller om sminkteamet gjort underverk med den gamla damens korta spiror. De ser nämligen ut som vilka "ungsnygga" ben som helst. Inga skrupler alls. På en 63-åring. Troligt?

Trailer:

Americanizing Shelley

Vad? "Americanizing Shelley" är en söt, currydoftande komedi med ett stänk Pygmalion. Den enkla flickan, Shalini Singh (Namrata Singh Gujral), från Himalaya reser till USA för att gifta sig med sin, i väldigt tidig ålder, trolovade Niel Brar (Phillip Rhys). Niel lämnade tidigt Indien och arbetar nu som agent åt filmstjärnor i Los Angeles. Istället för giftermål blir Shalini föremål för ett vad - ett vad som går ut på att skapa en Hollywoodkändis och amerikansk drömtjej av en fullständigt alldaglig flicka. Niel Brars assistent, Rob Shorwell (Brad Raider), antar vadet och förvandlar Shalini till Shelley.

Jag? Den här typen av filmer går i stort sett alltid hem i radhuset på Dalgatan. Man kan inte säga att de är jättebra och jag ska kanske inte superrekommendera den för alla som läser detta, men hos oss fungerar det. Det finns liksom en härlig känsla över den här typen av filmer. Man har sett det ungefär tiotusen gånger förrut. En ful tjej blir snygg och går från att vara en loser till att vara den som ALLA vill känna. Egentligen borde det med andra ord kännas ganska meningslöst att se detta scenario utspela sig ännu en gång. Men, nej. Det går alldeles utmärkt.

Och? Filmen bjuder, förutom på lite romantik och leenden, även på en del typiska Bollywood-inslag (Indiens filmindustri) som sång och dans. Kul. Visste ni att det finns andra "-woods" än de två mest kända Hollywood och Bollywood? Det finns faktiskt följande: Dollywood (Bangladeshs filmindustri), Nollywood (Nigerias filmindustri), Tollywood (telugiska och bengaliska filmindustrin) och Trollywood (norra Älvsborgs Hollywood i Trollhättan). Och vem, vet - Det kanske finns ännu fler?

Trailer:

Gracie

Vad? 15-åriga Gracie Bowen (Carly Schroeder) bor i South Orange, New Jersey och är den enda flickan i en familj med tre bröder. Familjens liv kretsar nästan totalt runt fotboll: hennes pappa (Dermot Mulroney) och bröder är besatta av sporten och tränar på bakgården varenda dag från morgon till kväll. Tragedin slår dock till när Gracies storebror, Johnny, stjärnan i skolans fotbollslag och Gracies enda allierade dör i en bilolycka. Gracie bestämmer sig i all sin sorg för att försöka ta broderna plats i pojkarnas fotbollslag.

Jag? Okej. Den här filmen bygger tydligen på en någorlunda sann berättelse. Trots detta måste jag vara helt ärlig och erkänna att den här filmen var aningen för förutsägbar, amerikansk, i den mening att det blir ett så typiskt och välanpassat amerikanskt händelseförlopp, och snudd på lite väl mycket antifeminismpropagandaaktig för att jag ska kunna säga att den var bra. Annars gillar jag vanligtvis sportfilmer riktigt mycket. Jag gillar att underdogs ska kämpa för att lyckas och så vidare. Jag gör verkligen det. Här blir det dock inte något storslaget. Tyvärr inte ens i närheten.

Och? Skådespelerskan Elisabeth Shue, som för övrigt ser mer eller mindre exakt likadan ut som hon gjorde 1984 i Karate Kid, gör en relativt liten roll som mamma i fotbollsfamiljen. Det känns dock litegrann som att hela den här filmen är en familjen Shue-grej. Hennes bror, Andrew Shue, tidigare fotbollsspelare och skådespelare (Billy i Melrose Place), medverkar givetvis som skådis, men har även skrivit manus till filmen. Till sin hjälp hade han Davis Guggenheim. Elisabeth's make som även regisserade det hela. Sist, men inte minst dedikeras filmen till William Shue som i ung ålder omkom i en dykningsolycka. En Shue-grej som sagt.

Trailer:

King of California

Vad? Charlie (Michael Douglas) har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och uppsöker sin dotter Miranda (Evan Rachel Wood). Dottern har hoppat av skolan och tjänar sitt uppehälle genom att vända hamburgare på McDonalds. Charlie, som tror att han är frisk, får med sig sin motvilliga dotter att leta efter en stor skatt med gulddubloner från 1600-talet. Charlie är övertygad om att skatten ligger nedgrävd under ett köpcenter.

Jag? Det är verkligen skönt att se filmer helt utan förväntningar. Speciellt om det faktiskt visar sig att filmen i fråga faktiskt är riktigt bra. Den här filmen faller inom ramen för den kategorin. Det enda som egentligen tilltalade mig på förväg var namnet. Om ni inte redan vet det har både jag och min kära fru E en förkärlek till Kalifornien. Filmen handlar väl egentligen inte det minsta om Kalifornien, men den tilltalade mig trots detta väldigt mycket. Charlie är verkligen inte fullt frisk om man säger så. Det blir smått galet ibland. På ett kul och skönt sätt. Och som tittare kan man inte annat än gilla både far och dotter och att hoppas att de ska lyckas finna skatten.

Och? Michael Douglas är en skådespelare som jag känner att jag måste passa på och hylla litegrann. Jag skulle nog aldrig ha plockat ut honom som en av mina favoritskådespelare, men när jag tänker efter har han varit mer eller mindre lysande i flertalet filmer jag har sett. Han är verkligen bra i den här rullen och i exempelvis "The Game" är han också riktigt bra. Och det finns fler filmer väl värda att nämna: "Falling Down", "Farlig förbindelse", "Den vilda jakten på stenen/juvelen", "A chorus line" och "Wall Street". Heja Michael, you go boy!

Trailer:

Resurrecting The Champ

Vad? I filmen, som är baserad på verkliga händelser, får vi följa en ung sportjournalist (Josh Harnett) som misstänker att en hemlös man i trakterna som kallar sig "Champ" (Samuel L Jackson) kan vara en före detta boxningsmästare. Reportern blir vän med den hemlöse mannen och försöker övertyga honom att återvända till rampljuset. Sportjournalisten hoppas att detta kan ge honom en story som sätter hans namn på kartan.

Jag? Jag gillar verkligen filmer som bygger på verkliga händelser. Det ger liksom en dimension extra att kunna tro att det nästan är helt sant det man ser. I själva verket kanske det inte ens är det minsta likt verkligheten utan mer bara inspirerat av någon ytterst snarlik händelse back in the days. I vilket fall som helst tilltalar det mig. Den här filmen blir absolut inget undantag. Storyn byggs upp mycket på det sättet att den gamla boxaren berättar om händelser i sitt gamla liv samtidigt som man ser hur journalistens nuvarnde liv påverkas av berättandet. I like. För alla er där ute som vill se en bra film kan jag verkligen rekommendera denna.

Och? Boxaren som filmen handlar om heter Bob "Bombardier" Satterfield och ett som är säkert är att han iallafall har funnits på riktigt. Tydligen var det en riktig tuffing vad gäller att leverera tunga slag, men samtidigt en riktig vekling vad gällde att ta mot tuffa slag. En glaskäke med ett sjuhelsikkes knock-out-slag. Typ. Enligt erkända boxningsmagasinet "The Ring" rankas han som den 58:e bästa boxaren genom tiderna. Här kan man se honom fightas mot Bob Baker.

Trailer:

21

Vad? Ett drama som handlar om 6 studenter på Massachusetts Institute of Technology (M.I.T.) som rekryteras utav en av sina lärare (Kevin Spacey) för att ingå i en specialgrupp som ska tränas att räkna kort i Blackjack. Kunskaperna använder studenterna för att ta hem storvinster på Las Vegas kasinon. Filmen är baserad på boken "Bringing Down the House: The Inside Story of Six M.I.T Students Who Took Vegas for Millions" skriven av Ben Mezrich vilken i sin tur är baserad på verkliga händelser.

Jag? Själva spelet blackjack har aldrig riktigt lockat mig, men snabba, enkla pengar och briljanta hjärnor har dock alltid fascinerat mig. I den här filmen får man mycket av båda packat i ett spännade och stundtals nervkittlande paket. Nice. Det faktum att det dessutom är en lärare och hans elever som är med i hetluften gör inte heller saken sämre. Det ger liksom en känsla av att vi lärare också kan leva spännande och rika liv. Även fru E, som är mattelärare, uppskattade denna rulle mycket.

Och? Det finns många som på ett eller annat sätt har försökt "lura" systemet och vinna enkla pengar. Min kära morfar är en av alla dessa. Under väldigtväldigt lång tid ansträngde han sig och la ner makalöst med tid för att räkna ut "slumpen". Genom att kväll efter kväll träget snurra en kula flertalet gånger i ett eget roulettebord och sedan föra statistik på resultaten försökte han hitta mönster som återkom. Delvis tyckte han att han lyckats och enligt egen utsago gick det också delvis hem. Någon storvinst blev det dock aldrig. Och på senare dag har han sagt att "En sak är helt säker. Man kan ALDRIG räkna ut slumpen!" 

Trailer:

Loveless in Los Angeles

Vad? För sju år sedan var Dave Randall (Dash Mihok) en fantastisk person. Sedan flyttade han till Los Angeles, blev producent för ett dejtingprogram på tv och förvandlades till en första en första klassens tölp. När han stöter ihop med sin gamla kärlek från college, Kelly (Brittany Daniel), inser han att hans festande och promiskuösa livsstil inte är speciellt tillfredställande. För att återigen bli den trevliga killen han en gång var, vänder han sig till den en kvinna han någonsin älskat för att få hjälp.

Jag? Okej, redan innan jag slog igång den här filmen kändes det som en ganska given flopp. Huvudrollsinnehavaren Dash Mihok var för mig helt okänd och den kvinnliga huvudrollsinnehavarens största roll är från tv-serien "Sweet Valley High". Jag hoppades dock att man kanske skulle bjudas på lite finfin Los Angeles-feeling. Att jag och fru E liksom skulle kunna drömma oss bort till soliga och glamorösa L.A. Tyvärr kan jag väl inte direkt påstå att det blev riktigt så. Menmen, visst log jag någon gång då och då. Inte speciellt mycket och inte heller speciellt ofta, men ändå. Filmen uppplevdes dock lång trots att den endast var strax över 90 minuter. Inget bra tecken direkt.

Och? Tvillingskådespelerskan, Brittany Daniel, är som jag redan nämnt, kanske mest känd för sina insatser som Jessica Wakefield i tv-serien " Sweet Valley High". Utöver detta har hon dykt upp med kortare gästinhopp i lite andra tv-serier som exempelvis farlig flickvän till mannen med fluff-frillan i "Dawson's Creek". Det lustiga med henne är att hon ser mer eller mindre precis likadan ut nu som den första gången jag såg henne. Hon verkar liksom inte ha åldrats alls under de senaste 10åren. Man kan ju inte annat än undra hur hon har lyckats med det...

Trailer:

Hard Candy

Vad? 14-åriga Haley (Ellen Page) kommunicerar med den 32-åriga fotografen Jeff (Patrick Wilson) i ett chatforum på internet. Efter en stunds chattande bestämmer dom sig för att träffas på riktigt. De träffas på ett café och Haley verkar balanserad, oskyldigt flörtig och går med på att följa Jeff hem till hans hus upp i Hollywood Hills. Väl där tar sig mötet en helt ny vändning.

Jag? Den här filmen ingår i en väldigt ovanlig genre för herr och fru Ejrevi då den ligger under drama/thriller. Jag sprang på den när jag höll på att kolla upp skådespelerskan, Ellen Page, från en tidigare bloggad film, "Juno". I en recension nämndes hennes otroliga insats i den här filmen och jag blev givetvis nyfiken. Även storyn känns intressant i dagens samhälle. Och helt klart är det en bra film. Spännande och annorlunda. Jag brukar inte direkt bita på naglarna, men det gjorde jag faktiskt. Helt ärligt. Det måste väl betyda något?

Och? Det är onekligen så att Internet är en livsfarlig fälla för människor som är blåögda, tror gott om andra och som inte ifrågasätter vad källor eller andra personer på Internet hävdar. Frågan jag ställer mig är om det kommer att gå att skydda sig själv och sina barn ifrån detta oerhörda media som är mer eller mindre konstant tillgängligt för alla i ens omgivning. Hur kan jag vara säker på vad min fru, mina barn eller min granne pysslar med ute bland alla ettor och nollor? Kanske är dom och tjuvläser någon hemsk blogg, beställer hem lagliga droger eller chattar med någon som de inte alls borde chatta med? Mina barn, Sander och det i kärlekens mage, är än så länge för unga för att jag ska behöva oroa mig. Tack och lov.

Trailer:

My Mom's new boyfriend

Vad? Henry Durand (Colin Hanks) är en FBI-agent som återvänder hem med sin nya fästmö Emily (Selma Blair) och upptäcker att hans mamma, Marty Durand, (Meg Ryan) genomgått en fullständig förändring från vad han kommer ihåg. Hans problem att hantera situationen blir bara större när han får reda på att hennes nya kärleksintresse är en internationellt efterspanad konsttjuv (Antonio Banderas) som Henry får uppdraget att spionera på.

Jag? Redan innan vi slog igång filmen var jag lite sådär halvskeptisk eftersom jag aldrig riktigt sett Antonio Banderas som en skådespelare som behärskar komedigenren. Nu skulle det i och för sig vara en actionkomedi som han skulle skådespela i, men detta gjorde inte direkt saken bättre. Visst, jag skrattade, eller smålog är nog mer riktigt, någon gång under filmens gång, men så mycket mer var det inte. Och Action? Nja, det kan jag väl inte alls påstå att jag såg någonstans i filmen. Tyvärr. Men, men... En halvsen och regnig sommarnatt duger den att halvse alternativt att sova till.  

Och? Meg Ryan var tidigare en av mina absoluta drömtjejer. Söt, ja rent av vacker, naturlig, fräsch och på något underligt sätt hade hon gett en sken av att vara klok, medveten och jordnära. Detta var i alla fall min bild av henne. I dag är läget annorlunda. Gamla goda Meg har opererat sönder sig till den grad att jag faktiskt har svårt att se filmer med henne längre. Tidigare var det mer eller mindre en självklarhet för mig att jag skulle uppskatta en film där fröken Ryan hade en ledande roll. Nu blir jag liksom mest besviken. Lite äcklad och ledsen.

Trailer:

Juno

Vad? 16-åriga Juno MacGuff (Ellen Page) är gravid. Det blev hon av misstag med sin bästa vän Paulie Bleeker (Michael Cera). Juno bestämmer sig för att det klokaste beslutet är att lämna bort barnet för adoption till den "perfekta" familjen båstående av Vanessa (Jennifer Garner) och Mark Loring (Jason Batesman). Detta visar sig dock vara svårare än väntat...

Jag? Tidigt fick jag tips om att det här var en film väl värd att se. Fru E och lekparksmaffians kvinnliga inslag planerade snabbt att de skulle se den tillsammans, men tydligen skulle även jag rymmas i filmsoffan. Detta blev dock aldrig av och filmen fick ligga och vänta länge på att bli sedd. Till sist bokade vi en filmdejt med familjen Hedman/Carlstedt och tillsammans med trevligt sällskap fick jag sedan se en efterlängtad och riktigt riktigt bra film. Lite tänkvärd. Mycket rolig. Och med en inte alltför väntad utgång. Kul. Riktigt kul till och med. Avslutningsvis måste jag påpeka den fullkomligt underbart överarbetade dialogen. Allt som sägs känns helt naturligt onaturligt och precis hur coolt som helst. I like.

Och? Karaktären Juno är fullkomligt underbar och Ellen Page gör onekligen en fantastisk prestation när hon spelar denna gravida 16-åring. Personligen gillar jag faktiskt karaktären så pass mycket att jag i ärlighetens namn undrar om inte namnet, Juno, skulle kunna komma att hamna på en lista över potentiella namn på en eventuell flickbaby som kanske kanske kommer att dimpa ner i vår familj any day now. Vad tycker Du? Skulle det kunna funka?

Trailer:

Be Kind Rewind

Vad? Jerry (Jack Black) jobbar på ett skrotupplag. Utöver detta försöker han sabotera kraftstationen han bor intill eftersom att han misstänker att den orsakar hans huvudvärk. I ett sabotageförsök blir hans hjärna olyckligtvis magnetiserad, vilket i sin tur leder till att alla filmer i hans vän Mikes (Mos Def) videobutik blir förstörda. I ett försök att behålla butikens enda trogna och dementa kund börjar vännerna att återskapa alla dessa förstörda filmer innan dess att chefen, Elroy Fletcher (Danny Glover), kommer tillbaka.

Jag? Jag, tillsammans med fru E, är ett stort fan av Jack Black och gillar mer eller mindre allt han medverkat i. Förutsättningarna var med andra ord goda inför denna rulle. Själva storyn i sig känns också väldigt intressant där amatörfilmandet glorifieras. Alla, nåja de flesta iallafall, har väl någon gång under sitt liv försökt sig på att knåpa ihop en eller annan film i hopp om att den ska bli riktigt megabra. Tyvärr brukar de flesta bli lagom pinsamt dåliga. Mina blev iallafall det, men trots detta ändå underhållande. Jag hade gärna sett någon av dem idag. "Be Kind Rewind" levde väl inte riktigt upp till förväntningarna och var inte lika tokrolig som vi kanske hade hoppats på. Vi gillar ju Jack Black som mest när han är galen. Visst, han är galen även i den här filmen, men det blir ingen galen film om man säger så. Scenerna när Jerry och Mike "swedar" filmer är riktigt roliga, men slutet blir aningens segt när man försöker trycka in en slags påtvingad sensmoral. Det hade jag gärna varit utan. Summa summarum en sevärd film.

Och? Verbet "Sweding" innebär att du, med en extremt låg budget och vanlig videokamera, spelar in en egen förenklad sammanfattning av en redan befintlig film. Anledningen till att detta kallas just "sweding" är att de i ovan nämnda film påstår att nyinspelningarna de gjort kommer just från Sverige. På nätet kan man komma åt massvis av olika filmer som blivit "sweded" bland annat genom att söka på "sweded movies" på Youtube. Man kan även besöka hemsidorna swededfilms.com och swededmovies.org

Trailer:

What happens in Vegas

Vad? Jack Fuller (Ashton Kutcher) och Joy McNally (Cameron Diaz) har aldrig träffats förr men vaknar upp efter en blöt kväll i Las Vegas och upptäcker att de gått och gift sig. När de talar ut inser de att de inte tål varandra men i samma veva råkar de vinna jackpoten på en enarmad bandit. Den ena fantasifulla jävligheten följer nu på den andra då de båda försöker komma ur äktenskapet och samtidigt få pengarna för sig själva.

Jag? Eftersom den här filmen ingår i en genre, romantisk komedi, som vanligtvis går hem på Dalgatan 8b kändes det redan på förhand som att den här filmen skulle bli omtyckt. Skådespelarna Diaz och Kutcher känns dessutom som skådespelade som väl behärskar just nämnda genre. Precis som jag förutspådde uppskattade vi filmen väldigt mycket. Den bjöd på en hel del skratt, lite suck och stön och även lite snuttegull. Summa summarum en bra och underhållande film.

Och? Innan ni rusar till butiken eller biografen för att avnjuta denna film ber jag er tänka över följande fakta. Vi i familjen Ejrevi är mer eller mindre miljöskadade vad gäller romantiska komedier och kan i stort sett se vad som helst utan att vi tycker att det är riktigt dåligt. På IMDB ges filmen det blygsamma betyget 5,4 av 10 möjliga. Många kommenterar filmen med att säga att det är den mest förutsägbara film de någonsin sett. Andra skriver att de aldrig skrattade och att det knappt ens ryckte i mungiporna under filmens 99 minuter. Jag tycker dock fortfarande att den var helt okej. Inte speciellt mycket mer, men inte heller det minsta mindre.

The hottie and the Nottie

Vad? Nate (Joel David Moore) flyttar till Los Angeles för att hitta Cristabel (Paris Hilton), kvinnan han varit förälskad i sedan de båda var barn. Det visar sig att det största hindret för att fånga kärleken är hennes bästa vän, den betydligt mindre attraktiva June (Christine Lakin). Problemen ökar när Nate inser att han börjar få känslor för June.

Jag? Egentligen har den här filmen ingenting alls att komma med. Storyn är pinsam och alldeles på tok för ytlig och enkel. Jag underhålls dock under 90 minuter tack vare att jag kan se charmen i Paris Hiltons skådespeleri. Man kan liksom inte räkna med att det ska bli mycket mer film än vad det faktiskt blir. Att hävda att det är en B-rulle känns faktiskt taskigt mot alla andra B-rullar så jag säger istället att det är en "Paris-rulle".

Och? Enligt betygsättningen på IMDB återfinns filmen på fjärde plats över de 100 sämsta filmerna fram till och med dagens datum. Trevligt. Efter lite efterforskning har jag upptäckt att vår kära Paris har ytterligare en film bland de 100 sämst rankade. På en trettonde plats hamnar nämligen "Pledge This!" där Paris spelar en vacker ordförande för en kvinnlig förening på South Beach University. Spännande. Ni kan räkna med att den inom en snar framtid finns kommenterad här på bloggen.

Trailer:

Big Nothing

Vad? Big Nothing är en underhållande svart komedi om Charlie Wood (David Schwimmer, Vänner) som är en frustrerad arbetslös lärare. För att dra in pengar till hemmet tar han jobb på ett dataföretag. På arbetet möter han Gus (Simon Pegg, Shaun of the Dead) som har en idé om hur de snabbt kan tjäna stora pengar. Han har fått tag i smutsig information om en präst och föreslår för Charlie att de skall satsa på utpressning. Allt kompliceras när den före detta skönhetsdrottningen och tillika Gus före detta flickvän Josie (Alice Eve) vill vara med. Men, Josie är inte den hon utger sig för att vara, Gus är inte så smart som han tror och Charlie är inte mycket till brottsling. Det som först verkade vara en idiotsäker plan går snart käpprätt åt helvete.

Jag? David Schwimmer, som kanske är den mest tydliga av "Vänner"-skaran med att bygga humorn kring mimik och kroppsspråk, får stor användning för det även här. Han är onekligen skicklig på det och han har också en tendens att kunna se riktigt tapig ut, vilket passar perfekt in i rollen som Charlie. Simon Pegg, som på ganska kort tid nått kultstatus i komedigenren, gör ingen besviken och samspelet med Schwimmer är fläckfritt. Det finns en komisk kemi som genomsyrar och lyfter filmen.

Och? Om galna komedier där precis vad som helst kan hända är något du uppskattar rekommenderar jag denna rulle varmt. En bit in i filmen är det ett parti som är fullständigt sanslöst och jag skrattade högt vid flertalet tillfällen under dessa minuter. Ja, under fler minuter än just dessa faktiskt. Se själv.

Run Fat Boy Run

Vad? Den älskvärda, men överviktige Dennis (Simon Pegg) lämnar sin gravida fästmö Libby (Thandie Newton) samma dag de ska gifta sig. Fem år senare inser han att hon faktiskt fortfarande är den enda han älskar. När Libby presenterar sin nya pojkvän (Hank Azaria) som är framgångsrik, snygg och springer maraton säger Dennis förstås "jag med", varpå han måste tokträna inför maratonloppet tre veckor senare. Till sin hjälp får han exets kusin (Dylan Moran, Shaun of the Dead) och sin indiska hyresvärd.

Jag? Detta var helt klart en film i min smak. En liten del tanke, ännu mer hjärta och allra mest humor med både smyg- och tokroliga scener där Simon Pegg briljerar. Man kan väl inte direkt påstå att det är något nyskapande och revolutionerande direkt, men det behöver det ju inte alltid vara heller. Det var iallafall helt klart mycket god underhållning som jag rekommenderar till samtliga bloggläsare.

Och? Något oväntat är filmen regisserad av David Schwimmer - yes, mera känd som Ross från Vänner - som tidigare också spelade ihop med Simon Pegg i filmen Big Nothing. Simon Pegg är för övrigt den som skrivit manuset. Vilket helt klart märks då humorn liknar den i Shaun of the Dead och Hot Fuzz.

I-See-You.com

Vad? Familjen Bellingers styvson Colby har installerat en webbkamera i sin läckra styvsysters rum och sänder hennes aktiviteter live på Internet. Ett skämt som snart blir till en lönsam affär, vilket får Colby att utöka och förse varenda rum i huset med kameror. Helt plötsligt är familjen ovetande stjärnor i världens första realityshow på nätet. De inser att det finns pengar att tjäna så de fortsätter sända, men går ett steg längre, vilket inbegriper makeovers och en ny läcker italiensk inneboende.

Jag? Hade inga som helst förväntningar och ej heller några större förhoppningar om den här filmen. Tack vare detta gick den att se utan större bekymmer. En högst medelmåttig film som behandlar ett ämne som är fasansfullt aktuellt i dagens samhälle. Tyvärr ges det inte det minsta utrymme till att fundera kring ämnet och dess faror utan det drivs istället friskt med att visa upp sig på nätet när man bajsar, leker med "love-bunnies" eller försöker förföra utbytesstudenten. Synd.

Just My Luck

Vad? Ashley (Lindsay Lohan) lever ett äckligt tursamt liv. Ösregnar det när hon går utanför dörren blir det solsken direkt, och skulle hon råka skrapa en skraplott är det naturligtvis vinst på den. Hon har ett glassigt jobb i New York och livet går som på räls. Hennes motpol är den ständigt otursförföljde förloraren Jake (Chris Pine), och när deras vägar korsas och läppar möts på en maskeradbal förändras deras liv totalt. Det verkar som om kyssen gjorde att turen istället hoppade över till Jake och tvärtom.

Jag? Precis som fru E somnade jag faktiskt innan filmen var slut och det säger väl egentligen en hel del om filmen i stort. Det känns lite som att Lindsey Lohan har gett sig in på att göra filmer i samma genre och klass som tvillingarna Olsen och Hilary Duff. Eventuellt fungerar det bättre på den yngre publiken mellan typ 12-15 år. Kanske. Vad jag vill ha sagt är att det blir lite Disney-feeling. Lite High School Musical. Inte riktigt min kopp av te.