Idag valde mitt arbetslag att vi skulle ta och arbeta hemifrån. Oh so lovely. För min del blev det en ledig dag tillsammans med familjen. Själva arbetsdelen av dagen lär stökas undan några sena nätter istället. Eller, ska sanningen fram är de nog redan avklarade redan på förhand. Vårt arbetslag jobbar hårt. Hårdare än många andra faktiskt. Med andra ord behöver jag inte känna det minsta dåligt samvete över den lediga dagen. En av våra elever var för övrigt i lokalblaskan idag. (Hittar tyvärr inte reportaget just nu, men återkommer med länk om det dyker upp)

Dagen med familjen var wunderbar och jag skulle mer än gärna alltid ha det just precis så. Ledighet är fantastisk, men tyvärr inte till vilket pris som helst. Utan lön skulle det bli svårt att leva. En valfri 15 miljonerkronors vinst mottages dock med öppna armar. Chansen finns faktiskt eftersom jag har spelat på Lotto och Joker nu i helgen. Håll gärna tummarna för vår skull.

Dagen i sin helhet har varit mycket trevlig. En del mindre roliga inslag av krig med en trotsig treåring, främst från fru E's sida, har det som vanligt blivit, men i det stora hela trevlans värre. Först blev det sovmorgon för min del innan det bjöds på nybakta Noisettefyllda croissanter till frukost. Yummi. Efter lite slappande vandrade vi hem till syster Sofia och såg hur fint de fått till det i lägenheten. Riktigt ljust och fint!

Trots att min kära syster var rädd för såväl kylan som avståndet lyckades vi ändå locka med henne att följa oss till JT:s Elservice. Väl där var alla nöjda. Ojoj. Massor av finfina lampor som man skulle vilja kidnappa och ta med sig hem.  Tyvärr är alldeles för många av dem i en prisklass så att man känner att just en kidnappning känns som enda möjligheten. Just nu iallafall...

Fika på mysiga Kanel fick avsluta dagen med systeryster. God Latté, ännu godare fetaostmackor och goaste personalen. Det finns en onekligen gullig kvinna som arbetar på Kanel och förra fredagen när jag var där med min lillebror Jonas, som den dagen fyllde 18 år, möttes vi av ett glatt utrop "Grattis på 18-årsdagen Jonas!" och med sin kycklingmacka fick Jonas även en liten födelsedagsbakelse som present på den stora dagen. Verkligen snyggt. Och vad händer idag? Jo. Kvinnan skickar med sonen en extra chokladboll hem i en alldeles egen liten påse eftersom att han var en sån söt storebror till lilla Stella. SnyggtSnyggtSnyggt. Vi kommer att komma tillbaka. Ofta.

Som pricken över i:et avslutades kvällen med en storseger för Skellefteå AIK. Och inte vilken seger som helst. Inte nog med att de regerande svenska mästarna stod för motståndet, men vinsten betydde också det enorma faktum att AIK för första gången på 26 år intog serieledningen i Elitserien. Stabilt. Imponerande. Otroligt. Sant.

Vad har du gjort idag?

Som vi alla vet är våra barns värld en helt annan än den värld vi växte upp i. Kan ni tänka er att det inte ens är tjugo år sedan som Internet först började smyga sig in i våra liv? Jag minns mycket väl hur Internet så smått började intressera mig i slutet av högstadiet för att intresset sedan skulle accelerera under i stort sett hela gymnasietiden. Hemma hade jag ännu inget Internet trots att vår familj varit tidig med det allra mesta. Tack och lov fanns Internet delvis på skolan och även på Ursviksskolan där mamma ibland lät mig tillbringa mina kvällar surfandes runt bland det då, i jämförelse med idag,  mycket skrala utbudet på World Wide Web. Spännande värre. Det var faktiskt så spännande att jag tog mig mod att gå med i Datorklubben på E4:an trots den givna nördstämpel detta innebar. Jag var inte där sådär jätteofta, men då och då smög man sig dit och lärde sig en hel del matnyttigt. Men det var då det. Nu är nu och Internet finns överallt. Just nu sitter jag exempelvis på ett fik och surfar gratis på SkellefteOpens nät. Gratis. Tillgängligt. För alla. Alla med en dator iallafall.

Enligt en undersökning genomförd av World Internet institute kallad - Svenskarna och internet 2008 - har barns användning av Internet ökat i enorm hastighet de senaste åren. No shit Sherlock? Sanningen är väl egentligen att alla människors användande av Internet och datorer i allmänhet har ökat. Eftersom datorerna numera har blivit en  naturlig ingrediens i hemmet är det givetvis helt naturligt att det är på detta vis. Men hur enormt mycket barnen använde Internet var för mig en nyhet. Kolla.

Barns användning av Internet

98% av barn mellan 11-12 år
94% av barn mellan 9-10 år
78% av barn som är 8 år
74% av barn som är 7 år
76% av barn som är 6 år
52% av barn som är 5 år
25% av barn som är 4 år
21% av barn som är 3 år

Ganska galet. I know. Eller vad tänker du om dessa siffror? Jag började tänka på min treåring till son och hans vanor gällande Internet. Han sitter ju inte direkt vid datorn och surfar själv, men Internet som funktion använder han i stor utsträckning. Youtube-klipp spelas, om inte dagligen så åtminstone väldigt ofta. Varje vecka någon gång då och då. Musikvideos, barnprogram osv. Google används ofta för att titta på bilder. Sonen vill kanske se olika apor och snabbt och enkelt googlar man fram en hel armé med apor. Lätt som en plätt. Sen vill sonen se Bolibompa. "Inte på TV pappa, på datorn", säger han och visst. No problem. Pang boom så ser vi på världens bästa kör om och om igen. Vi tar en paus och pausar givetvis programmet och tar lite mellanmål mellan klippen. Hur enkelt som helst. Min son är alltså en av de 21% treåringar som använder Internet. Kanske har han i och med detta ett försprång mot andra treåringar. Eller begränsas han. Jag vet inte.

Hur är det med era barn?

...för det är min lillebrors födelsedag, hurra, hurra, HURRA!

Tro det eller ej, men idag fyller min lillebror Jonas 18 år. 18 år och myndig. Vuxen på riktigt. Otroligt. Tiden har verkligen rusat fram och även om jag har upplevt honom "vuxen" ganska länge nu minns jag klart och tydligt mycket från hans barndom. Jonas var redan som liten en mycket glad krabat med spring i benen. På tal om spring i benen så var det faktiskt så tokigt och osannolikt att pojken började gå redan efter 6-7 månader. Ingen kunde tro detta, men lillskiten var hela tiden på språng. Jag minns ett evenemang på Kanotudden där han fick hela folksamlingens ögon på sig då han, som liten bebis, stod och dansade till musiken på scenen.

Jag minns också det otäcka fallet nerför trappen. Jonas lyckades ställa sig upp mot grinden och också öppna den. Jag stod en bit ifrån och hann inte reagera. Jonas snurrade runtrunt och kastades mellan trappstegen hela vägen ner till bottenvåningen där hans fall stoppades upp i en stor duns mot golvet. Först var det knäpptyst. I sisådär två, högst tre, evighetslånga sekunder var det tyst. Knäpptyst. Jag tror knappt att jag andades. Magen knöt sig och jag rusade nerför trappen med mamma tätt i hälarna. Då kom skriket. Det, iallafall just i detta tillfälle, så efterlängtade skriket. Jag plockade upp min skrikande och tårögda lillebror och kramade honom hårthårt. I tydligt minne minns jag hur vår kära mamma tog Jonas ur mina armar och sa "Skrik du, skrik du bara. Åh, vad underbart att höra dig skrika." Ett otroligt hemskt ögonblick som verkligen kunde ha gått så illa. Usch.

När jag var hemma hos mamma och pappa nu senast fick jag se en bild när Jonas var ungefär lika gammal som min son Sander är idag. De är onekligen väldigt lika varandra. På bilden håller jag Jonas i mina armar och vi pussas. Jag skulle i stort sett kunna ta en ganska så likadan bild idag med Sander i mina armar. Jag såg nämligen vuxen ut på kortet. Jag skulle tro att jag var ungefär 18 år när kortet togs. Vuxen och myndig precis som min lillebror blir idag. Under de 15 år som har passerat sedan dess har det givetvis hänt massor även i mitt liv, men i jämförelse med vad som har hänt i Jonas liv finns det ingenting alls spännande att berätta förutom  ankomsten av mina två barn. Jag var ju  redan vuxen där på bilden. Och jag är fortfarande inte mer än vuxen. Jonas har däremot gått från att vara det lilla barnet som han var på bilden och som Sander är idag till att bli en vuxen man. Det känns som ett helt liv. Från liten pojke på en knapp meter till stor pojke på närmare två meter. Fascinerande.

Under stora delar av min lillebrors uppväxt har jag tyvärr bott hemifrån. Jag bodde hemma ganska länge, men med tanke på att jag flyttade hemifrån för typ 10 år sedan inser man ganska snabbt att jag inte varit hemma under i stort sett hela lillebrors skoltid. Med andra ord har jag inte haft äran att följa hans utveckling på riktigt nära håll. Tyvärr.

Jag tycker trots det att vi är nära. Jag älskar, beundrar och är stolt över min lillebror. Över den person han är, hans fina gåvor, mjuka sätt, tokiga idéer och underbara närvaro. Han är helt enkelt fantastisk.

GRATTIS JONAS!

Tillsammans med mina kollegor L och M har jag under veckan haft en livlig och ingående diskussion kring chips. Dessa spröda, lövtunna, ljuvliga potatissnacks. Vi har mer eller mindre diskuterat allt man kan tänka sig. Smak, form, färg, historia, märken, minnen och behov. Vi kunde ganska omedelbart komma fram till att vi samtliga sedan långt tillbaka i våra liv är stora chipsnjutare. Ungefär lika snabbt kunde vi också inse att den enda idag aktiva utövaren av chipsnjutningen är L. Vi andra hade liksom inte ätit chips på länge. En anledning kan kanske vara att han är den yngste av oss. En annan anledning kanske är att han inte har några barn. Anledningen till att jag inte äter chips är fru E. Hon gillar inte chips. Hon gillar mest glass och med tanke på att jag gillar allt har allt chipsätande byts ut mot glassätande. Ganska okej egentligen, men i veckan har jag efter våra samtal insett att det finns en behov. En sorts chipsabstinens. Kollegorna såg till att stilla sitt begär redan i tisdags genom att införskaffa sig varsin chipspåse och avnjuta denna i tv-soffan framför Champions League. När jag insåg detta blev jag nästan avundsjuk.

Därför blev det en sväng förbi ICA idag efter jobbet. Efter en snabb genomgång av utbudet föll valet på ett oprövat kort. Sourcream and Pepper. Beskrivningen på OLW's hemsida lyder "Hela anrättningen avrundas med svartpeppar, en aning vitlök och syrlig smak av gräddfil. Klassiska Sourcreamchips med en twist av peppar! " I love de klassiska Sourcreamchipsen och har dessutom en stor kärlek till pepparchips. Det kan helt enkelt inte bli fel. Lovely.



Tanken är att jag ska avnjuta dessa chips i tv-soffan framför hockeymatchen mellan Rögle och mitt kära AIK. Perfekt utgångsläge för chipsnjutning. Förhoppningsvis blir det en trevlig match och tre pinnar till de svartgula. Enda orosmolnet på chipshimlen skulle kanske kunna vara att jag har skickat fru E på vip-kväll på MQ med efterföljande fika med tjejerna. Därmed har jag både son och dotter hemma. Jag räknar med att sonen kanske kan tänkas somna efter den första perioden och först då invigs påsen. Inget annat skulle accepteras. Dottern lär dock vara vaken under hela tiden, men med tanke på hur makalöst snäll hon är känns det ganska lugnt.

Nu lät det kanske litelite elakt mot fantastiske son S, men alla ni som har en treåring hemma förstår kanske hur jag tänker?

Har du någonsin tänkt på hur många människor som varit i farten för att ge dig något så enkelt som en tidning på morgonen, en kopp kaffe, en bussresa till jobbet, en banan till mellanmål? Det påstås att 1 miljon människor är i farten (visst låter det roligt att läsa "i farten"?) varje dag för att försörja Manhattan, med ungefär 1,5 miljoner invånare, med mat. 1miljon. Enbart för mat. Tänk då alla tidningar, tv-program och allt annat vi tar för givet i livet. Fullkomligt galet när man tänker på det egentligen. Eller hur?

Jag undrar hur många som på ett eller annat sätt är i farten för att ge just mig allt det jag gladeligen brukar, förbrukar, nyttjar och utnyttjar dag ut och dag in. Med största säkerhet kan jag i alla fall vara säker på att det är mångamånga som svettas och gnuggar sina geniknölar för min lyxkonsumtion. Till alla dessa, och känn dig gärna träffad om du läser detta, vill jag härmed säga TACK!

Har du någon du vill tacka?

Som så många gånger förr länkar jag till my first bloggpartner in crime Soof. Denna gång är anledningen den att hon skickat en utmaning min väg. Precis som hon förutspådde hoppar jag högt över detta och svarar givetvis på denna nu right away omedelbums.

Tre saker jag går igång på:
Hockey. Ledighet. Mina barn. Kanske inte precis i den ordningen.

Tre saker jag inte kan vara utan:
Sander, Stella och Erika. Inte riktigt saker kanske, men dock livsnödvändiga.

Tre saker jag ångrar:
Att jag inte åkte över till Kanada och spelade hockey när jag hade chansen. Mina sena sovtider. Att jag är riktigt kass på att höra av mig till mina kompisar. Kanske allra främst till min käre vän Kekke, men också till i stort sett alla andra. Sorry. I ain't got nothing but love for you all.

Tre saker som gör mig glad:
Kunskap. Familjen. Glada människor.

Tre saker som gör mig arg:
Idioter. Ett stökigt radhus. Dåliga domare.

Tre människor jag beundrar:
Min morfar som mer eller mindre alltid varit min största idol. Min farfar som under min svåra sjukdomstid, som jag antar är nyheter för väldigt många av er läsare, kom och tog hand om mig lunchrast efter lunchrast från arbetet på Rönnskärsverken. Tack Rune, vi ses i Nangijala. Sist, men för den delen inte minst, min fru E. Inte för att hon står ut med mig om någon nu trodde att det var anledningen. Utan helt enkelt eftersom att hon är precis den hon är. Beundransvärd.

Tre saker jag skulle vilja göra:
Jobba mindre. Betydligt mindre. Helst inget.  Resa massor. Umgås mer med familjen.

Tre maträtter eller ingredienser i köket jag gillar:
Erikas lasagne, Grekisk sallad, Quesadillas

Tre TV-program jag ser:
Oj, bara tre? Svårt att välja. Hockeykväll. Heroes. Entourage.

Tre saker jag har med mig i livet:
Kärlek. Fantasi. Pennor.

Tre saker på önskelistan:
Lotterivinst på sisådär 15 miljoner. Mer konstnärliga skills. Hushållsnära tjänster i form av städhjälp.

Tre bloggar jag inte kan vara utan:
Min egen. Jamie Luca (som dock är privat eftersom vissa klienter delvis hängs ut) och Norrans hockeyblogg

Tre bloggar jag utmanar:
För att skaka lite liv i några för stunden förlamade bloggar väljer jag att utmana min syster, Magnus och min lillebror.

En helt underbar reklam från Röda Korset i ett försök att få den yngre generation att hjälpa de behövande. Som det Nintendo-freak jag är kan jag inte säga annat än I like. Do you?

Jag har delvis bloggat lite lätt om detta ämne tidigare då jag bland annat har avslöjat att jag varit på olika intervjuer och också att jag har genomfört personlighetstester och annat i liknande stil. Varför jag har intervjuats och testats har jag dock aldrig riktigt avslöjat förrän nu. Anledningen är den att jag strax efter att höstterminen hade startat ansökte till något som kallas VILJA-programmet. Nu i helgen fick jag ett väldigt positiv besked på min ansökan.

Som den yngste bland de rekordmånga sökande har jag nämligen efter en hel del utgallring genom personliga brev, CV, referenser, intervjuer, personlighetstester, analys av personlighetstester och fler intervjuer blivit en av dem som antagits till Skellefteå Kommuns chefsförsörjningsprogram - VILJA-programmet. Lovely. Alla som känner mig har härmed rätten att känna sig både lite glada och lite stolta. ;D

Vad VILJA-programmet sedan kommer att leda till in the long run vet man aldrig, men det känns onekligen intressant att erbjudas denna möjlighet. Bakgrunden till programmets existens ligger i det faktum att Skellefteå kommun behöver rekrytera många nya chefer inom de närmaste tio åren då många av dess nuvarande ledare går i pension. Därför har Skellefteå kommun utarbetat ett chefsförsörjningsprogram som syftar till att säkra en god framtida chefsförsörjning. Just VILJA-programmet, som är en del av det stora programmet, har till syfte att;

* identifiera tänkbara ledare och förbereda dessa för eventuella rollbyten och karriärsteg

* bidra till individuell utveckling och ge en realistisk syn på vad ledaruppdrag innebär och på hur din kompetens svarar mot kommunens förväntningar på ledare

* du genom personlig utvärdering och feedback får inblick i dina egna styrkor och utvecklingsområden

Programmet sträcker sig över åtta månader och består av fem block på två dagar vardera. Första blocket genomförs redan i november. Jag längtar. Varje deltagare ska dessutom genomföra två veckors praktik hos kommunala chefer. Spännande. Jag undrar just var och med vem man kan hamna. Skulle gissa att man kan påverka detta rätt mycket själv också. Onekligen spännande. Oavsett var och med vem jag hamnar räknar jag med att erfarenheten av VILJA-programmet kommer att ge mig oerhört mycket i mitt framtida yrkesutövande. Vilket yrke jag nu än kan tänkas utöva.

Spännande. Spännande. Exciting rent ut sagt.

Just nu. Fru E är på väg mot Station 8 för att svänga sina lurviga ben för första gången sedan dottern S kom in i våra liv. Hur mycket på väg hon är låter jag dock vara osagt. Klassfest med den gamla högstadieklassen står på schemat. heaven and hell med andra ord. I templet, aka Skellefteå Kraft Arena, spelar AIK en het derbymatch mot Luleå. Inför sista perioden känns det riktigt bra. Ledning 2-0. I en lägenhet på Moröhöjden sitter sonen S och myser i soffan med godispåsen i högsta hugg. I ett radhus på Dalgatan sitter herr E och myser med dottern. Nyss hemkommen från en mycket central lägenhet tillhörande herr E's föräldrar.Tack vare hyfsad spiltvision och en simultanförmåga ovanligt bra för någon av manligt kön lyckas herr E samtidigt att följa den spännande hockeyn, smygblogga en aning och också skicka lugnande sms till fru E om att allt är lugnt på flaskmatningsfronten.

Allt som saknas just nu är nog en BJ. Vad gör (gjorde?) du en lördag som denna?

... dryck: Ett glas vatten.
... resa: Förutom de dagliga resorna till jobbet en trip till Luleå.
... upptäckt: Det är inte mer än 10 veckor kvar till jul.
... tv-program: Entourage
... färdmedel: Saab 9-5
... telefonsamtalet: Kanske lite oväntat med Cissi Holmberg.
... sms:et: Från en gammal mentorselev som har det lite trassligt just nu.
... kramen: Från underbaraste sonen när han skulle gå och sova.
... onyttiga: Marabou Premium Dark Pistachio
... aha-upplevelsen: Erikas nya tandtråd är faktiskt helt okej.
... känslan: Kissnödig
... radiokanal: Det finns bara P3
... bok: Flickan under gatan - Roslund & Hellström
... film: The Bucket List
... tanke: Skit också, nu är klockan över tolv igen.

Helt utan att egentligen bli utmanad antog jag ändå en sorts utmaning från fröken Soof och svarade på dessa frågor. Enjoy!

Idag damp det ner en trevlig bonuscheck från ICA i brevlådan och med denna fanns det även något alldeles nytt. Nu får man nämligen som stamkund lägre pris på just de varor man själv brukar köpa. ICA är tydligen först i världen att testa detta med personliga erbjudanden och försöket går under namnet "Mina varor". Spännande. Kanske, kanske kan man känna en liten "Big Brother-feeling" över deras kontroll på vad familjen E brukar handla, men jag väljer att inte tänka så och tänker istället att det känns både bra, kul och vettigt att jag i framtiden kommer att få mer riktade erbjudanden.

Min fantastiska fru E var mer eller mindre lyrisk över våra erbjudanden, iallafall över ett speciellt erbjudande, och kom i samma veva på att det här kanske skulle kunna fungera som en utmaning på min förträffligt rosa blogg. Hennes tanke var lika genial som enkel att jag skulle blogga om de varor familjen E fick lägre pris på och samtidigt utmana andra att avslöja vad de och deras hushåll fick lägre pris på? Givetvis nappade jag genast på detta. Bara chansen att själv starta en utmaning kändes spännande.

Mina varor:
Blöjor Pampers
Grönsakskonserver Wok ICA Asia
Rökt Salami Pärsons
Snabbnudlar Nissin
Naturell Fil, Norrmejerier
Matlagningsgrädde, Norrmejerier
Morötter, ICA
Quinoa Frebaco
Häagen Dazs, Premiumglass (Oh, ja detta var favoriten!)

Vilka är dina varor - Sofia, Soof, Pia, Anna, Hea, Jenny, m a r i a, Maria, Linda och alla andra som har ICA-kort och känner sig sugna på att snappa upp en liten utmaning. Har du ingen egen blogg kan du ju alltid lämna en kommentar med dina varor.

Ponera att man bara har ett liv, har man då haft turen att födas på den globala marknaden, klart som katten att man vill uppleva, pröva, utforska och konsumera. Men det finns ju så mycket att välja bland, vad ska man egentligen välja? Tänk om jag väljer fel och ångrar mig sen? Förr i tiden var det antagligen betydligt mycket enklare att leva.

I det svenska bondesamhället var livet givet, bjöd knappast på några överraskningar, annat än obehagliga sådana, typ missväxt och sjukdomar. Och i industrisamhället gjorde de flesta som Svensson, och skillnaderna mellan överklass och medelklass var marginell. Alla satt framför teven och ingen var egentligen avundsjuk på de rikas lyxkonsumtion. Det var nämligen inte mycket de rika kunde göra som inte Svensson kunde göra också. Hur annorlunda är inte livet idag i marknadssamhället. Plötsligt gör pengarna en verklig skillnad.

Samhället har liksom blivit ett enda stort cocktailparty. När som helst kan tillfället dyka upp och då gäller det att vara beredd. Du utbildar dig till något, men det är knappast troligt att du kommer att jobba med det. Du träffar en partner, men när som helst kan det dyka upp en bättre. Livet bjuder på så många chanser och du vill verkligen inte missa dem.

Grannen kommer in och säger att han och familjen ska åka till Mexico, bara en vecka och lite hastigt påkommet. Jag köpte lite Boliden, säger han, och de fördubblades på 10 dagar, och så sålde jag. Så nu drar vi till Mexico för vinsten. Köpte du några Boliden? Jag mumlar något obestämt och förbannar min tröghet. Varför tog inte jag chansen? Och förresten, varför bytte jag inte jobb? Hade jag inte haft det bättre då? Nu är det för sent. Allting är för sent, och ingenting blev som jag hade velat. Om jag ändå kunde vara nöjd med det jag har.

Nå, känner du igen dig?

De nya avsnitten i "V: The Second Generation", som nyproduktionen heter, har skrivits av "The 4400"-producenten Scott Peters och med tanke på att jag gillar både "V" och "The 4400" kan det liksom inte bli annat än en succé dör herr E. De nya avsnitten kommer i första hand att sändas i tv-kanalen ABC, men jag räknar med att någon svensk kanal köper in serien inom kort. Allt annat känns otänkbart.

Handlingen ska kretsa kring en agent vars son dras till utomjordingarna när de anländer på jorden. Liksom i 80-talsserien, kommer det första avsnittet i klassisk stil inledas med att en armada av rymdskepp sveper in över världens storstäder. Onekligen nice.

För min del känns det lite extra kul eftersom jag använder mig faktiskt av tv-serien i min undervisning. Eleverna ville se något där de pratade engelska och eftersom de har sett i stoprt sett allt och mer därtill var jag tvungen att gräva en del efter något som de inte kände igen. "V" fungerade. Riktigt bra dessutom.

Tydligen ska Robert ENglund, som spelade den snälla ödlan "Wille", medverka i nyproduktionen. För min del känns han väl sisådär halverst ointressant. För egen del hade jag nog tyckt att det varit trevligare om den vackra skräcködlan Diana eller söta doktor Juliett Parrish återfanns i rollistan. Även coole reporten Mike Donovan hade varit cool att återse.

Minns du "V"?

Den 12 november släpps dessutom en greatest hits-box som ska innehålla alla bandets hits, de klassiska remixarna från singlarna, 17 musikvideor samt två nya inspelningar. Wow! Där kom de så äntligen de där efterlängtade NYA inspelningarna. Två stycken dessutom. Spännande.

Bandet, som en gång i tiden faktiskt var ett av mina absoluta favoritband efter Iron Maiden, utlovar också en större turné under 2009. Om de kommer till en scen nära mig, vilket dock känns högst osannolikt, kan ni räkna med att jag återfinns i publikhavet. Fram tills dess får vi njuta av den gamla versionen av "Wheel of fortune" - Old school Style!



Källa: Aftonbladet

...här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen.

Han bakar stora, han bakar små, han bakar några med socker på.

Och i hans fönster hänga julgranssaker och hästar, grisar och pepparkakor.

Och är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå!

Nu är premiären avklarad och familjerna E och H/C följde denna med spänning i så stor utsträckning som möjligt med två hyfsat trotsiga treåringar. Storkillen Hedman höll sig cool och valde bort isdansen mot att istället följa Lilla Melodifestivalen på tv:n nere i källaren. Han var riktigt nöjd ända tills dess att han insåg att helt fel låt vann. Tyvärr.

Vi andra försökte som sagt var följa isdansarna och om jag ska ge mig på att skapa någon sorts sammanfattning över detta spektakel tror jag nog att jag måste inleda med att beklaga mig över programmets längd. Varför i hela friden måste det ta en sån förskräcklig massa tid att dansa, rösta, sammanställa röster och sedan skicka hem de sämsta? Och att de två par som placerar sig sist ska dansa om för att det sedan ska genomföras ytterligare en röstning känns segare än den segaste knäcken du kan tänka dig. Nä, usch. Mer action. Mer fart. Annars kommer det nog inte bli så många fler stjärnor på is för min del.

Isdansen i sig kändes dock ganska underhållande trots att jag missade Tony Irvings framträdande och att den omtalade kattdräkten inte syntes till fick jag ju iallafall se en rätt så skaplig vurpa när Lars Frölander hastigt och lustigt försökte dyka ner i det frusna vattnet. På bilderna såg det ganska snällt ut, men det efterföljande blödandet skvallrar iallafall om lite ajaj.  Även Rafael Edholm gjorde tydligen en vurpa, denna missade jag tyvärr.



Eftersom våra kära treåringar hade en hel del känslor att ge utlopp för lyckades jag, som ni säkert redan förstått,  inte alltid foka på programmet så kanske har jag missat någon suverän isdansare, men utifrån det jag såg känns Markus Fagervall som en het segerkandidat. Han såg faktiskt riktigt vass ut och passade dessutom utseendemässigt som hand i handske ihop med sin partner. Honom kommer jag helt klart att heja lite extra på. Även sockersöta Josefin Sundström kommer givetvis att få lite extra hejarop från mig. Inte för att hon var speciellt duktigt kanske, men hon verkar vara en vänlig och god människa och jag gillar verkligen den typen av människor. Sen kanske min uppfattning är helt fel, men efter hennes insatser i Voxpop och Combo känns det faktiskt som att hon inte kan vara mycket annat än ganska reko. Även faktumet att hennes tv-karriär startade som Bingo-Berra känns också det ganska jordnära.

En sista detalj som jag känner att jag måste kommentera ifrån dagens premiäravsnitt är Carolina Gynning. Först och främst vill jag poängtera att jag på något underligt vis gillar denna tjej trots att jag samtidigt kan fundera litegrann hur det egentligen kan komma sig att en så pass amatörsmässig programledare får vara delaktig i en stor produktion som detta. Väldigt ofta känns det stelt, uppläst och osäkert, men med någon underlig charm går det liksom ändå hem hos det svenska folket. Och även hos mig.

Det som dock störde mig elefantiskt mycket var fröken Gynnings konstanta tjat om hur sexig en viss Rafael Edholm var och hennes utlägg om dennes ben, bringa, rumpa och gud vet allt. Dessa oerhört sexistiska kommentarer blir liksom accepterade enbart eftersom det är  kvinnor som säger dem om män. Tänk er om det hade varit två manliga programledare som kommenterat de kvinnliga deltagarna på samma sätt. Hur hade det sett ut?



Ponera att Filip och Fredrik eller kanske Idol-Jidhe vid flertalet tillfällen uttryckt hur sexig exempelvis Marie Sernholt sett ut i den kroppsnära dräkten, eller vilka enormt sexiga ben maratonlöperskan Ewerlöf Krepp visade upp, eller att de vid flertalet tillfällen kommentera någons bröst och heta urringning, och snygga rumpa också för den delen. Det skulle väl inte kännas direkt okej eller hur? Mest troligen skulle det bli ett stort pådrag om detta i media och feminister skulle antagligen skrika rakt ut att mansgrisarna och svinen måste bort. Helst utrotas. Typ.

En del kanske tycker att det är bra att två starka kvinnor, läs Gynning och Berg, på detta vis försöker objektifiera männen. För min del tror jag snarare att det blir en än större objektifiering av en person som Gynning. I min värld undviker jag helst all typ av objektifiering. Vi män och kvinnor har, as far as I know, både en utsida och en insida. Vi har känslor, åsikter, drömmar, värderingar, funderingar och fabuleringar. Vi är inga objekt, vi är vad vi heter. Människor.  

När jag vaknade var det en helt vanlig dag som inte skulle bjuda på speciellt mycket speciellt. Detta skulle dock komma att ändras. Som vanligt inleddes dagen med att göra sig redo för jobbet och fram till lunch var det full fokus på mitt fantastiska kneg som gällde. Efter lunch fick jag dock ett samtal som upplyste mig om att min käre son Sander hoppat omkring i den "blå ringen" på förskolan och det hela slutade givetvis med stort "AJ, AJ, AJ!" och krokodiltårar i floder. Som den väldigt omtänksamma och omhändertagande pappa jag är lämnade jag givetvis arbetet omedelbums och åkte för att plocka upp honom. Tanken var att vi skulle åka upp på akuten, men när jag var framme var krokodiltårarna liksom borta och trots ett tydligt haltande verkade sonen kännas ganska fit for fight. Vi åkte hem och kontaktade istället vårdcentralen som lovade att ta emot oss klockan tre. Innan klockan var tre hann foten givetvis bli ännu bättre och vi valde till sist att avboka tiden. Sonen är nog rädd för läkare som det är, så alla besök man kan undvika får man tacka för.

Kvällen skulle spenderas hemma med min mysiga familj i tv-soffan framför hockeymatchen AIK-Färjestad. Sanningen blev dock en helt annan. Hockeymatchen fick jag se, men det blev inte sittandes i soffan på hemmaplan utan uppe i en loge med fri öl. Trevligttrevligt. Innan hockeymatchen, ja redan klockan fyra faktiskt, inbjöds jag först till vinprovning och middag. Oerhört fancy vill jag lova. Hela grejen var ett liksom ett försäljartrick för min gode vän Nils vars företag funderar på att byta leverantör så ni kan ju ana att det var ganska så medgörliga människor runt omkring oss som passade opp. Onekligen trevligt! Den ursprungliga tanken var givetvis att Nils skulle ha tagit med sig sin fru, men när de hade problem med att ordna barnvakt till deras lille charmtroll till son gick möjligheten över till mig istället. Och jag klagar inte för det. Om någon skulle klaga var det nog eventuellt fru E som blev hemma ensam med barnen. Som tur var dök svärmor upp och avlastade.

Utöver allt trevligt som vinet, sällskapet, logen, maten och den fria ölen njöds vi dessutom på en riktigt bra ishockeymatch. Åtminstone sett med svartgula ögon. AIK spelade tätt, taktiskt och totalt sett tokigt bra helt enkelt. Färjestad tilläts skapa ytterst lite och de få chanser de skapade klarade "Pumba" med glans. Det är oerhört kul att se hur tät och stabil Niklas Dahlberg är just nu. Jag misstänker att det känns ganska tungt för vår nye båsöppnare Hadelöv right about now. Man får hoppas att han tar detta på rätt sätt och knyter näven i plockhandsken och kommer igen - bättre än någonsin.

Slutresultatet skrevs till 3-0 efter att Koskenkorva, McDonell och Jimmie hängt in varsin puck i Färjestadskassen. Nice nice oh so nice! Ännu mer nice är det att läsa i tabellen där AIK för tillfället återfinns på plats nummer fyra. För min del får de gärna stanna kvar där hela säsongen! Vore onekligen lovely!

Vad gjorde du igår?