...för det är min lillebrors födelsedag, hurra, hurra, HURRA!

Tro det eller ej, men idag fyller min lillebror Jonas 18 år. 18 år och myndig. Vuxen på riktigt. Otroligt. Tiden har verkligen rusat fram och även om jag har upplevt honom "vuxen" ganska länge nu minns jag klart och tydligt mycket från hans barndom. Jonas var redan som liten en mycket glad krabat med spring i benen. På tal om spring i benen så var det faktiskt så tokigt och osannolikt att pojken började gå redan efter 6-7 månader. Ingen kunde tro detta, men lillskiten var hela tiden på språng. Jag minns ett evenemang på Kanotudden där han fick hela folksamlingens ögon på sig då han, som liten bebis, stod och dansade till musiken på scenen.

Jag minns också det otäcka fallet nerför trappen. Jonas lyckades ställa sig upp mot grinden och också öppna den. Jag stod en bit ifrån och hann inte reagera. Jonas snurrade runtrunt och kastades mellan trappstegen hela vägen ner till bottenvåningen där hans fall stoppades upp i en stor duns mot golvet. Först var det knäpptyst. I sisådär två, högst tre, evighetslånga sekunder var det tyst. Knäpptyst. Jag tror knappt att jag andades. Magen knöt sig och jag rusade nerför trappen med mamma tätt i hälarna. Då kom skriket. Det, iallafall just i detta tillfälle, så efterlängtade skriket. Jag plockade upp min skrikande och tårögda lillebror och kramade honom hårthårt. I tydligt minne minns jag hur vår kära mamma tog Jonas ur mina armar och sa "Skrik du, skrik du bara. Åh, vad underbart att höra dig skrika." Ett otroligt hemskt ögonblick som verkligen kunde ha gått så illa. Usch.

När jag var hemma hos mamma och pappa nu senast fick jag se en bild när Jonas var ungefär lika gammal som min son Sander är idag. De är onekligen väldigt lika varandra. På bilden håller jag Jonas i mina armar och vi pussas. Jag skulle i stort sett kunna ta en ganska så likadan bild idag med Sander i mina armar. Jag såg nämligen vuxen ut på kortet. Jag skulle tro att jag var ungefär 18 år när kortet togs. Vuxen och myndig precis som min lillebror blir idag. Under de 15 år som har passerat sedan dess har det givetvis hänt massor även i mitt liv, men i jämförelse med vad som har hänt i Jonas liv finns det ingenting alls spännande att berätta förutom  ankomsten av mina två barn. Jag var ju  redan vuxen där på bilden. Och jag är fortfarande inte mer än vuxen. Jonas har däremot gått från att vara det lilla barnet som han var på bilden och som Sander är idag till att bli en vuxen man. Det känns som ett helt liv. Från liten pojke på en knapp meter till stor pojke på närmare två meter. Fascinerande.

Under stora delar av min lillebrors uppväxt har jag tyvärr bott hemifrån. Jag bodde hemma ganska länge, men med tanke på att jag flyttade hemifrån för typ 10 år sedan inser man ganska snabbt att jag inte varit hemma under i stort sett hela lillebrors skoltid. Med andra ord har jag inte haft äran att följa hans utveckling på riktigt nära håll. Tyvärr.

Jag tycker trots det att vi är nära. Jag älskar, beundrar och är stolt över min lillebror. Över den person han är, hans fina gåvor, mjuka sätt, tokiga idéer och underbara närvaro. Han är helt enkelt fantastisk.

GRATTIS JONAS!