Först och främst vill jag be alla bloggläsare litegrann  om ursäkt för att jag fortfarande verkar ha snöat in på det här med kampen mot droger.  En anledning till detta är givetvis att jag ständigt och konstant blir påmind om att det finns i omlopp bland våra unga idag. Jag kan helt enkelt inte sluta prata om det då det hela tiden känns så oerhört aktuellt. Droger är bajs, skit, piss, blä, usch, dåligt och det dödar. Lagliga som olagliga!

På initiativ från FRIS-Balder, som varit speciellt drabbade i vår med två elever som omkommit i drogrelaterade händelser, har en kampanj mot droger dragits igång. Kampanjen startar verkligen i elfte timmen nu innan skolan slutar, men eftersom sommaren hägrar och med det också festandet och friheten för ungdomarna kändes det viktigt att komma igång innan skolan slutat. Med tanke på de händelser som varit under senare tid i Skellefteå så tycker jag att vi, DU och JAG, måste göra allt vi kan för att sprida kampanjen. Droger Dödar! - Lagliga som Olagliga!

Kampanjen består av några olika delar så här långt:

• Ett bildspel som riktar sig mot ungdomarna för att förklara varför kampanjen genomförs. (Bildspelet kan laddas ner här, men säger inte speciellt mycket utan föreläsning.)
• Tävling om att utforma symbol och slogan.
• En knapp (samma som trycket på tröjan) delas ut gratis till de som vill bära den.
• T-shirts kommer att finnas i begränsad upplaga och delas ut till vissa utvalda elever och personal.

Jag blev en av de utvalda lärarna och jag kommer att stolt bära min t-shirt de sista skoldagarna. Det är en tuff kamp att kämpa och den känns oerhört svår, men angelägen att vinna. Jag förstår att det är en utopi att få bort allt droganvändande, men om denna manifestation räddar ett ungt liv är den väl värd sin insats.

När jag var yngre hade jag en tendens att oftare drabbas av denna, enligt mig sataniska åkomma, än vad jag gjort på senare dagar. Nu har det dock hänt. Tyvärr. Jag har fått munsår. I sann Fucking Åmål anda kan jag inte säga annat än "Fucking-jävla-kuk-munsår"!

Munsår är nämligen pinsamt nog bland det absolut värsta jag vet. Jag blir mer eller mindre handikappad när denna pest drabbar arme mig. Ni som inte känner mig riktigt ordentligt kanske tror att jag överdriver detta, men åh nej. Det är snarare en litotes - en underdrift - av verkligheten. De som känner mig förstår vad jag menar. Eller hur Sofia, Funky, Mamma och kanske någon fler läsare där ute? Ni har ju varit med när vid några tillfällen då jag har lidit, dreglat, gapat, kläggat på smörja, plåstrat och försökt diverse andra tricks för att bli kvitt skiten snabbast möjligt. Ni vet ungefär vad jag  och min omgivningen går igenom just nu. Varför jag nämner min omgivning beror på det simpla faktum att jag när jag har munsår har en tendens att vara arg, lättretlig och smågrinig över minsta lilla sak. Som tur var är min gravida fru ganska likadan just nu så det jämnar liksom ut sig.

Till er andra som inte har någon erfarenhet av hur jag uppfattar munsår vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna beskriva för er hur överjävligt detta är. Nu finns det med säkerhet en hel del av er läsare som också lider av munsår. Det är ju nämligen oerhört vanligt. Tydligen är det ca 80 procent av den vuxna befolkningen som bär på viruset. 20 procent, bland annat jag, av dessa får återfall under hela sitt liv. Tragiskt.

Vi som befinner oss bland de 20 procenten har alltså viruset (HSV-1) vilande i kroppen och vid stress, intensiv sol eller efter en förkylning kan det, som det nu har gjort för mig, bryta ut. Anledningen till varför det har brutit ut för mig just nu vette katten, men kanske känner jag lite stress såhär i slutspurten av skolan. De sista arbetena ska färdigställas och rättas och efter det ska betygen sättas. En annan faktor kan vara det faktum att det blivit extremt lite sömn den senaste tiden. Sander har, precis som sin mor, haft svårt för att sova. Detta medför en något trött pappa. En sista given faktor misstänker jag är att vi snart ska föda vårt andra barn. Det är, galet nog, inte mer än 25 dagar kvar till beräknat födelsedatum och vi har massor som vi har ogjort. Stress.

De första tecknen dök upp redan på jobbet då det, i enlighet med standardsymtomen, började att pirra i läppen. Det är ingen underdrift att skriva att jag led rätt kraftigt över att jag inte kunde påbörja en behandling direkt på studs utan att jag istället fick vänta tills dess att vi hade slutat. Jag hade nämligen ingen

receptfri kräm typ Vectavir®, Zovirax®, Anti® eller någon annan från apoteket att tillgå. Så snart vi hade slutat bar det dock raskt iväg till Apoteket för att inhandla något vettigt botemedel. Mitt val föll på Compeed® munsårsplåster.

Enligt deras egen hemsida är "Compeed® Munsårsplåster ett banbrytande, osynligt plåster som innehåller den patentsökta komponenten ultra-tunn hydrokolloid-075 för behandling av munsår FRÅN BÖRJAN TILL SLUT."

Nåja, jag hoppas och önskar innerligt att den fungerar både snabbt och effektivt, men vet inte riktigt hur mycket man kan lita på att den gör det. Sen att plåstret ska uppfattas som osynligt för folk i ens omgivning känns som ren och skär lögn. Hur kan man tro att ett plåster med 1 centimeters diameter fastkletat på läppen ska kunna uppfattas som osynligt? Impossible.

Nu upplyser min fru mig vänligt, men bestämt om att det snart visas "Desperate" på TV så jag antar att det är dags att logga ut.

Munsårspuss.

[foto föreställande Nadia Plesner med sin "Simple Living" t-shirt, från NadiaPlesner.com]

Idag damp det ner en efterlängtad t-shirt i min postlåda. För en tid sedan läste jag nämligen i Aftonbladet om en ung dansk designer, Nadia Plesner, som hade tröttnat på mediernas val av nyheter. Det faktum att Kändisar fick för mycket utrymme och världsproblemen för lite fick henne att protestera.

"- Jag tänkte att om Paris Hilton får en massa uppmärksamhet för att bära omkring på designerväskor och små, fula hundar - då borde det väl fungera för barnen i Darfur också. "

Nadia Plesner valde att designa ett motiv att trycka på t-shirts för att uppmärksamma de svältande barnen i krisens Darfur.  Motivet på tröjan föreställer en liten, mager pojke med just designerväska och chihuahua. Ryktet om tröjan spred sig snabbt. Artiklar i danska och svenska tidningar gjorde att försäljningen av t-shirts med den lilla pojken snabbt sköt i höjden. Ganska snart fick designerförettaget Louis Vuitton nys om tröjorna och att väskan pojken bär på är väldigt lik deras design. Till följd av detta fick Nadia Plesner ett brev där de begärde att hon skulle dra in sin kampanj. Om inte skulle hon tvingas betala 5 000 euro i böter - per dag!

Nadia Plesner vägrade att lyda det multinationella företaget och publicerade istället brevet på sin hemsida. Efter detta svarade hon sedan med ett öppet brev tillbaka. Louis Vuitton svar på detta var att kräva ytterligare 5 000 euro om dagen. Den här gången med motiveringen att konstnären nämnde företagets namn på sin sajt. När de sedan insåg att deras brev också publicerats på hemsidan krävde de ytterligare 5 000 euro. Sammalagt blir det 15 000 euro (motsvarande 140 000 svenska kronor). Nadia Plesner vägrade dock ändå att avsluta sin kampanj och tog tre advokater till sin hjälp i kampen mot designerjätten.

Målsättningen blev att hinna sälja så många t-shirts som möjligt innan kampanjen stoppades. Och beställningarna har bokstavligen rasat in från alla världens hörn. Själv var jag snabb att beställa efter en egen tröja så snart jag hade fått reda om detta. Delvis för att jag gillar unga, modiga och kämpande designers som vågar trotsa designerjättarna, men framförallt för att hundra procent av intäkterna går till hjälporganisationen "Divest for Darfur".

Den 30 april åkte Nadia Plesner till Paris för att möta ansvariga för Louis Vuitton och där kom de överens om att hon skulle sluta att kommentera ärendet på sin hemsida och också att hon skulle upphöra med försäljningen av "Simple Living Products" under tiden som de arbetar för att komma till en lösning.

Min förhoppning är att Louis Vuitton inser sitt misstag att klanka ner på denna kampanj och att de i fortsättningen väljer att stödja Nadias initiativ. Men mest troligen blir det inte så. Jag misstänker att det i bästa fall kanske kan bli en liten slant som skänks från Louis Vuittons sida till hjälporganisationen "Divest for Darfur". Kanske. Fast samtidigt tror jag att de i samband med detta kräver att kampanjen avslutas. I värsta fall kan det nog tyvärr bli så att de istället  stämmer skjortan av Nadia Plesner och ser till att kampanjen stängs ner för all evighet.

Vilket scenario tror du är mest troligt?

...men det gick givetvis inte. Gårdagens inlägg har nämligen blivit ett hett ämne för många besökare att kommentera. Jag tackar för ert engagemang och alla era kommentarer. De flesta verkar tycka precis som jag att knark är bajs och det känns skönt att veta. Efter en rad inlägg följde således ett, eller egentligen två, kommentarer av signaturen "Erica". Kul att du läser Erica. För er som inte redan läst inläggen på kommentarsidan följer de nu i sin helhet.

--------------------------------------

Postat av: Erica

Hahahahha, "på väg in ett beroende" det var nästan kul.
Jag har tagit DXM två gånger. :)

Jag är 18 år, är journalist, har VG i alla ämnen utom matte, har egen lägenhet och bor i Göteborg. (Som svar på dina frågor.)
Min pappa var narkoman så JA, jag vet otroligt mycket om droger och dess påverkan.
Även min far, som vill motarbeta droger, är för en legalisering, för dagens drogpolitik i Sverige är idiotisk.

Och argumentet om att "tjejer är smartare är killar" tänker jag inte ens kommentera.
Jag står fast vid mina åsikter, och NEJ jag är inte beroende av någonting, jag tar droger några ggr om året och har gjort under en lång tid, och den drog JAG RÅKAT MEST ILLA UT AV är tveklöst alkohol.
Därför har jag slutat med alkohol.

Varför ska jag hoppa fällskärm eller bli förälskad?
Ge mig ett skäl. Jag trivs bra med mitt liv tack.

2008-maj-21 @ 19:28

Postat av: Erica

Kontentan av det jag skrev var i alla fall att så länge alkohol och tobak får vara lagligt, varför kriminalisera andra preparat?
Samt att jag har bra betyg, lever ett bra liv, har bra vänner och garanterat inte skulle tas för "Pundare" som nån person skrev att jag var.
Om du såg mig på stan, skulle du aldrig tro att det var jag. :)

Jag baserade min åsikt "folk som ska uttrycka sina åsikter utan att ha en aning om vad dom talar om" på att ditt inlägg var skrivet på ett sådant sätt.
När jag skrev att normaldos är 750 mg menar jag för en normalviktig person. Är man underviktig är det självklart mindre.

Jag har en stor del av mitt liv blivit nertryckt för att jag är för droger. Jag har alltid tagit dem med respekt, aldrig överdoserat, läst på massa om dem innan jag stoppat dem i munnen, aldrig låtit det gå ut över vänner och skolarbete osv.
Jag tar droger precis som jag förr i tiden drack alkohol - på lördagskvällar med vänner, för att få ett rus - av precis samma skäl som jag drack mig full.
Jag tycker att jag själv ska ha rättigheten att bestämma vad jag vill stoppa i min egen kropp.

Att du skriver mitt namn i varannan mening ser jag som en förolämpning. Så pratar med med småbarn. Titta själv på hur du skriver, det låter ungefär såhär: "jag förstår inte hur du tänker Erica, det är synd om dig Erica, stackars dig Erica, hoppas det går bra för dig i livet Erica" VARFÖR skriver du mitt namn var tredje sekund? Det låter som att du försöker prata med en förståndshandikappad.

Och tack till dig och alla som kommenterat, jag lever ett väldigt bra liv.
Kul att ni vill att jag ska göra det också.
Det kommer alltid finnas trångsynta människor som "hatar knark, men alkohol är bra!" men jag försöker bara ignorera dem.
Pusspuss!

--------------------------------------

Som ni förstår måste jag givetvis kommentera detta. Såklart. Och det blir givetvis ett inlägg väldigt riktat till dig Erica.

Först och främst vill jag verkligen be om ursäkt för att du känner dig förolämpad över att jag, i din verkligenhet, överanvände ditt namn i mitt senaste blogginlägg. Personligen tyckte och tycker jag fortfarande att de tre, det var ju faktiskt inte fler gånger än tre, gånger jag vände mig till dig personligen och använde ditt namn var en ganska lagom dos. Jag ville ju att du skulle känna att jag faktiskt vända mig till just dig. I det här läget spelade du ju faktiskt huvudrollen i min värld. Du kände dig dock förolämpad och det var verkligen tråkigt. Kan det kanske ha varit eftersom du kände dig träffad? Jag ser absolut inte ner på dig som människa och vill inte att du ska känna dig behandlad som ett litet barn. So for that I'm sorry.

Vidare har du och en del andra kommenterat mitt påstående om att tjejer är smartare än killar. Det var ett ganska onödigt inlägg av mig kan jag jag  tycka själv. I sanningens namn finns det inga större skillnader i intelligens mellan könen. De variationer forskarna funnit visar att män presterar något bättre på spatiala test medan kvinnor får bättre resultat när det gäller verbal förmåga. Det som brister hos oss män är att vi oftast har en övertro till våra kunskaper. Detta syns väldigt tydligt genom mer eller mindre hela utbildningssytemet. Eftersom pojkarna överskattar sin egen förmåga så pluggar de inte tillräckligt medan flickorna anstränger sig och därmed konkurrerar ut pojkarna. Flickor är således mer framgångsrika än pojkar på i stort sett alla områden i utbildningssystemet. Skillnaden är tydlig och den spelar roll. Många forskare hävdar därför att kvinnorna snart kommer att dominera totalt. Mitt resonemang var med andra ord inte helt ologiskt, men i sammanhanget relativt oviktigt. Det får vi helt enkelt diskutera en annan gång.

I din kommentar får jag känslan av att du försvarar ditt droganvändande genom att kasta skit på brukare av droger som alkohol och tobak. Anser du verkligen att detta resonemang håller? Är det okej att göra dumma saker bara för att andra gör andra typer av dumma saker? För att förtydliga detta tänkte jag ge dig en katastrofalt dålig liknelse om den icke kriminaliserade akten tidelag kontra pedofili, men jag kände att den helt enkelt blev för idiotisk. Med tanke på att du har VG i alla ämnen (utom matte) och dessutom är journalist, vilket tydligen enligt en del är omöjligt att vara vid 18 års ålder, antar jag dock att du kan räkna ut ungefär hur jag tänkte kring detta. Det blev, som du kanske förstår, liksom lite för makabert för mig att utveckla vidare. Angående ditt arbete som journalist misstänker jag att det är så att du skriver för en tidning och inte att du är utbildad journalist. Har jag rätt? Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för en tidning du skriver för. Vill du berätta?

Kul att läsa om din pappa som verkar ha kommit ut ur ett tidigare missbruk. Det skrämmer mig dock att han trots sin tid som narkoman ändå propagerar för att legalisera droger i vårt land. Det är nog i ärlighetens namn den första ex-narkomanen jag har hört vilja det. Och då har jag ändå träffat relativt många. Men alla är vi ju olika och alla har vi rätten till vår egen åsikt. Den kan ingen ta ifrån oss hur dum andra än må tycka att den är. Jag blir väldigt fundersam över vilka fördelar han/du/ni ser med att legalisera alla preparat. Skriva gärna och berätta hur ni tänker.

För din skull blir jag extra bekymrad över det faktum att du har en pappa som varit narkoman. Stefan Brené, docent och MR-forskare vid Karolinska Institutet, har forskat en hel del kring missbruk och riskerna att hamna i ett beroende. I sin forskning påpekar han att så mycket som 80 procent av allt missbruk anses ha ärftlig anknytning. Skrämmer det inte dig åtminstone lite? 80 procent är enormt höga siffror och eftersom du har det i generna skulle då iallafall jag vara orolig för konsekvenserna som kan följa.

Trots att du berättar att du alltid har tagit drogerna med respekt, aldrig överdoserat, läst på massa om dem innan du stoppat dem i munnen, kan du inte lyckas övertyga mig om att det är vettigt att använda dessa preparat. Precis som någon kommenterade är det allt som oftast väldigt varierande innehåll i de preparat som säljs över nätet. Eftersom innehållet varierar känns den pålästa kunskapen om drogen för mig fullkomligt värdelös. Det finns ju helt enkelt ingen garanti på att du egentligen vet vad det är du stoppar i munnen! Hur kan du då vara säker på att du inte överdoserar eller att den fakta du läst in dig på stämmer överens med verkligheten?

Du säger att dagens drogpolitik i Sverige är idiotisk. Jag håller med dig. Det borde givetvis gå betydligt snabbare att narkotikaklassa preparat som exempelvis DXM. Det är fullständigt bedrövligt att det ska behöva ta en sån förbannad tid att kriminalisera skiten. Underbetyg till svensk drogpolitik helt klart.

Erica. Nu ska jag försöka avsluta det här inlägget på ett snyggt sätt. Jag vet att du tycker att jag är löjlig, trångsynt och antagligen också rätt så jobbig. Det är okej. Det är som jag sagt tidigare helt fritt att ha sina egna åsikter. Min bestämda åsikt är som jag nu har sagt vid ett flertal tillfällen att droger, olagliga som lagliga, borde stoppas. Du behöver inte lyssna på mig om du inte vill. Vi lever ju i ett fritt land som sagt och DXM är lagligt att inhandla hur dumt det än må vara. Jag önskar bara att ingen kommer till skada. Varken du eller någon i din närhet. Sett utifrån min doxa anser jag att du behöver sluta med att ta droger för att detta ska uppfyllas. Helst utan att det ska behöva hända en olycka först.

Sköt om dig.

Är det verkligen värt att spela med sitt liv som insats för att uppnå de "positiva" effekterna:

• Skrattattacker
• Förbättrat humör, eufori 
• Separation av ens medvetande från kroppen (positivt om eftersökt)
• Kreativa drömliknande upplevelser
• Vissa känner empati, förlåtelse, varma känslor gentemot andra

• Kväljningar, kräkning
• Förvirring, yrsel
• Klåda, Rödfläckiga hudutslag, andra allergiska reaktioner.
• Diarré
• Feber
• Takykardi (hög puls)
• Kraftigt ökad eller minskad svettutsöndring
• Känsla av att vara avskärmad, isolerad ifrån andra
• Baksmälla/depression under följande 1-2 dagar
• Vissa beskriver en lång tids sänkning av inlärningskapaciteten efter ett högt och långvarigt intag av DXM.
• Andningsstillestånd
• Hjärnskador eller allvarliga störningar i kognitiva funktioner.

...eller nja, kanske inte riktigt alla. Alla vet kanske inte ens vilka Jupither är. Vet du? Nåväl, jag har iallafall tjatat om dem vid några tillfällen tidigare här på bloggen. Med all rätt. De låter nämligen bra i mina öron och jag skulle faktiskt tro att de låter helt okej även i dina. Ge dem gärna ett försök vettja!

Skivan släpps idag och finns att köpa här.

Idag var en mycket trevligt dag. Tillsammans med de andra i mitt arbetslag fick jag nämligen vara med och ge våra elever ordentligt med stryk. Riktigt tokmycket stryk faktiskt. Jag menar givetvis inte enligt den gamla hårda skolan. Smisk med linjaler eller något annat hemskt i den stilen. Näe, jag menar i innebandy. Såklart!

Idag var det den sista idrottslektionen för detta läsår och då passade vi på att utmana eleverna i innebandy. Eleverna var rätt så kaxiga inför matchen, men den kaxigheten blev snabbt bortblåst. Personalen tog nämligen ledningen ganska omgående och släppte den sedan aldrig. Efter första perioden var ställningen 3-0 till oss efter två mål av mig själv och ett av "Speilführer" Tage. En klar och betryggande ledning. Vår inhyrda målvakt, min storerbror Johan, hade knappt haft ett enda ingripande efter den första halvan av matchen. Det hade vi verkligen inte väntat oss.

I inledningen av den andra och sista perioden var eleverna övertygade om att de skulle komma igen. De öppnade också starkt och snurrade friskt runt i vår försvarszon. Några mål blev det dock inte. Istället kunde personallaget kontra effektivt och Lars utökade ledningen till 4, och ganska omgående efter det också till 5-0. Stabilt. Efter detta kändes eleverna som ett slaget lag. Eleverna hade några sporadiska anfall, men var endast riktigt nära vid ett enda tillfälle då en elev ryckte förbi, den annars så stabila backen, Ylva och avlossade ett rappt skott mot bortre krysset. En kvalificerad reflexräddning från Jojje såg dock till att nollan stod fast i protokollet. Nice.

Innan den feta damen hade sjungit för sista gången hade vi ökat på ledningen ytterligare och slutsiffrorna skrevs till överlägsna 7-0. Total förnedring. Siffrorna hade helt klart kunnat vara större om inte Emil storspelat i elevernas mål och om inte Micke A bränt så offantligt många lägen. Micke A såg dock ut som Björn Borg så hans insats kan man absolut inte klaga på. De två sista målen gjordes, om jag inte minns alldeles galet, av praktikant Jakob och av Lars. Eleverna var snabba med att be om en returmatch och de elever som inte hade varit med sa att de fasiken skulle vara med och slå oss om de fick en ny chans. Jaja. Hur det blir med den saken återstår att se. Fram tills dess kommer vi dock att vara innebandykungarna på IV.

Ganska precis klockan 01.58 inatt väcktes herr och fru E av ett hjärtskärande skrik innifrån sonens rum.Herr E, det vill säga jag, rusade kvickt, nåja det var onekligen en lätt hyperbol, dit för att bistå min bevisligen mycket ledsna son. Väl framme möts jag av en liten sötnos som sitter i sängen med stora krokodiltårar rullandes nedför kinderna. Mellan tårarna och de hjärtskärande skriken kunde jag lyckas urskilja följande beskrivning av vilken tragedi som ägt rum i sonens dröm.

"Svea tog min sten... Jag fick inte tillbaka den... Fast det var miiiiiiiiiiiin! Uuuuuauaaaäääääh!"

Som den omtänksamma pappa jag är gled jag snabbt och smidigt, lika bra att fortsätta att hyperbowla när jag lika börjat, ner bredvid min son och gav honom en riktig bamsekram. Sonen kramade hårthårt och längelänge. Efter en stunds kramande kunde han coola ner sig och åter lägga sig för att somna om. Skönt. Jag passade på att ljudlöst glida tillbaka till vår säng.

MEN, det varade inte direkt länge innan nästa hjärtskärande skrik ekade på Dalgatan 8b. Samma veva denna vända och sonen gav samma förklaring av vad som hade hänt. "Svea tog min steeeeeeen..." Otroligt vilken tragedi. Jag sa att pappa nu tog tillbaka stenen och att sonen i och med detta i lugn och ro kunde återgå till att sova. Det gick sådär. Det blev mer en variant av att somna. Vakna. Prata. Somna. Prata. Drömma. Vakna. Sova. Fråga. Somna om. Sparka omkring i sängen. Vakna igen. Somna igen.

Jag stannade kvar och sov bredvid honom i hopp om att han inte skulle behöva skrika något mer och om att han kanske kanske skulle sova någon timme extra på morgonen. Klockan hade ju nämligen hunnit rinna iväg en bra bit över 03.00 innan båda våra ögon la sig till ro för natten. En av mina förhoppningar slog in. Det blev inga fler hjärtskärande skrik. Det var skönt. Tyvärr vaknade dock sonen 05.50 och tyckte att det var dags att stiga upp. Jippie. Vinstlott för mitt lag. Inte helt oväntat har pappan varit ganska sliten i dag. Menmen. Sånt är livet.

Jag antar att de allra flesta där ute som har en egen blogg har ganska bra koll på statistiken över antalet unika besökare och träffar per dag. Jag har det nämligen själv. Statistik i alla dess former har iofs alltid fascinerat mig, men jag tror ändå att de flesta bloggskrivare vill veta hur många som är inne och tar del av ens alster.

För min del varierar det väldigt mycket. Vad man dock kan sägar är att det har varit en konstant uppåtgående kurva sedan starten. Kul. Det som kanske är lite trist att att antalet kommentarer inte alls motsvarar antalet besökare. Kommentarer är ju skitkul. Menmen, jag har helt klart hellre en tyst läsare än ingen läsare alls. Så fortsätt du att läsa och var tyst om du vill. Känn inget dåligt samvete - jag tycker om dig ändå.  

På den här sidan har man möjligheten att ta reda på hur mycket sin blogg eller hemsida är värd. Den räknar ut ett värde som utgår utifrån antalet träffar och besök den senaste tiden. Ganska kul, men egentligen helt meningslöst. Eller finns det möjligtvis någon därute som skulle vilja köpa min blogg för 28 323 kr? Näe, just det. Nåväl, får du några tusenlappar över och känner ett impulsfyllt sug efter att "äga" en blogg är det bara att höra av sig. Jag är till salu. ;D  

Summa summarum, min blogg är alltså värd 28 323 kr. Vad är din blogg värd?

Den 20 maj, alltså nu på tisdag, släpper Skellefteåbandet Jupither, eller JPTR som de verkar stava det nuförtiden, sitt nya album "React Destroy Repeat". Jag har redan fått tjuvlyssna en hel del på vad som komma skall och jag måste säga att det låter väldigt lovande. Den första singeln från skivan kom ut för ett tag sedan och heter "Last Forever". Videon till den låten har jag bloggat om tidigare. Den finns för övrigt även att inhandla på iTunes för er som är sugna.

En annan låt som är väldigt intressant på skivan är duetten "Self Salvation" där Funky Dan sjunger tillsammans med Helena Pettersson från bandet Soak the Sin. Det blir en väldigt väldigt fin kombo som gör sig bra i åtminstone mina trumhinnor. Enligt rykten kan man drabbas av "kohud" när man lyssnar på denna melodi. Jag misstänker att det egentligen skulle vara gåshud. Eller vad tror ni?

En annan låt som återfinns på skivan är "So Called Friends" som hängt med en längre tid och spelats på en hel del spelningar. Nu kommer den i en albumversion med en liten söt barnkör. Jag har lätt för att gilla barnkörer och tyckte faktiskt till och med om Kents låt med barnkörer som snurrade för en tid sedan. Riktigt mycket faktiskt. Då bör ni veta att jag inte är något Kent-fan . Not at all. Barnkörer gillar jag dock. Skarpt.

När skivan är släppt och återfinns i min ägo lovar jag att komma med en utförlig recension av låtarna. I dagsläget kan jag inte säga alltför mycket eftersom jag aldrig har hört dem i sitt slutgilltiga format. Låtar ska ju alltid mixas och mastras och trixas och donas med.  Jag har hört dem somewhere längs vägen liksom. Blir kul att höra slutprodukten.

En anna rolig sak med skivan är att det är konstnären och serietecknaren Thomas Olsson som ritat det roliga omslaget. Thomas Olsson är känd för sina serier om Rogert som publicerats i bland annat Rocky­magasinet, People och Pondus. Kul kul. För att ni ska få en bild av vilken typ av serie det är klipper jag såklart in en liten seriestrip. Det kan ju aldrig skada, eller hur?

Vår underbara son Sander har en tendens att vilja piffa till vårt hem med lite softa inredningsdetaljer. Här följer några designtricks han lämnat efter sig just idag. Ett ritblock på en tavelram (antagligen är han less på att den inte satts upp ännu), en stol tjusigt placerad mitt under ett bord, en stegräknare fräckt fastklickad på skafferidörren (är det en pik till mig måntro?), en välplacerad kavel i handtaget till en låda i köket, ett päron snyggt och varsamt nedborrat i sackosäcken och sist men inte minst två svärd elegant nedstoppade i soffan. Rätt nice va?

Åtta grannar runt Dalgatan med omnejd har samlats i ett projekt där målet har varit att kunna lägga ut en finfin brygga nedanför samfälligheten "Orren". Projektledare Eriksson styrde upp att ordna en vettig ritning samt inhandling av virke, skruv, tunnor och diverse annat smått och gott. Bra jobbat Eriksson.

Själva bygget inleddes i lördags kl 08.00. Tyvärr hann vi inte riktigt klart på en endaste dag, men idag onsdag samlades åtminstone 5 åttondelar av bryggbyggsgänget för att färdigställa det sista. Och tro det eller ej, men det gick riktigt bra. Bryggan ligger i dagsläget i vattnet och ser nästan oförskämt fin ut. Stabil är den också. Riktigt riktigt stabil faktiskt. Fantastico!

Förhoppningsvis kommer vi att fixa det sista under helgen. Det återstår nämligen en del trots kvällens insats. Inte speciellt mycket, men ändå tillräckligt mycket för att vi inte riktigt kan skryta med att vi är helt klara. Tyvärr. Det gör iofs inte så värst mycket. Iallafall inte för min del. Jag känner mig ändå rätt stolt över vår insats. Och sen har jag ju ingen båt heller. Inte ännu. Jag håller tummarna att min käre far ska inhandla en båt att lägga vid bryggan inom kort. Hoppas hoppas hoppas. Om Du kollar bloggen min käre pappa kan du kanske kolla in den här blocketannonsen? Och den här, och den här? Vad tycks?

Avslutningvis tänkte jag att ni skulle få lite bilder över byggets utveckling. Visst ser det proffsigt ut?

Två jägare är ute i skogen i New Jersey när plötsligt en av dem faller omkull. Hans andning verkar ha upphört och han ögon rullar bakåt i ögonhålorna så bara ögonvitorna syns.

Den andra killen rycker upp sin mobil och ringer räddningstjänsten. Han vrålar till telefonisten: "Min kompis är död! Vad ska jag göra?" Telefonisten:"Lugna dig, jag ska hjälpa dig. Först och främst: kan vi vara säkra på att han är död?" Det är tyst en stund, sen hörs ett skott. Tillbaka i telefonen säger killen:"Ok, vad gör vi nu?"
-------

Okej, jag ler. Vill inte påstå att jag skrattar direkt. Men ett leende ger den. Iallafall mig. Helt klart. Men nog känns det som att man har hört en hel del roligare skämt genom åren? Motiveringen skall tydligen ha varit att det är ett skämt som går hem hos båda könen, i alla åldrar samt i alla länder.

Okej, skämtet är inte dåligt, men är det verkligen världens roligaste? Går det överhuvudtaget verkligen att mäta humor? Vad säger Saxofonisten? Är det samma sak som med musik måntro?

Professor Daniel Gilbert vid Harvarduniversitetet drar slutsatsen av en stor undersökning som har genomförts i USA och Europa att gifta människor är de lyckligaste i världen. Åtminstone så länge de håller sig ifrån att skaffa barn. Barn ska nämligen skapa problem och minskar därmed individens lycka. Enligt professor Gilbert visar siffrorna tydligt att gifta på nästan alla sätt är lyckligare än ogifta, oavsett om dessa ogifta är singlar, skilda eller sambos. Gifta lever längre, tjänar bättre och har mer sex. Jag vette katten om jag tror på något av dessa påståenden.

Daniel Gilbert menar att barn inledningsvis kan verka öka lyckan, iallafall medan du väntar dem, men så fort de föds börjar de dock att skapa problem. Läget är dock inte hopplöst. Gifta par kan nämligen hitta lyckan igen. "- När barnen blir stora och ger sig iväg", säger Daniel Gilbert.

Jasså? Det var verkligen bland de knäppaste resonemang jag någonsin hört. Och då har man ju faktiskt hört rätt så mycket knäppt i sina dagar. Som exempelvis Nazismens värdegrund, Jan Björklunds skolpolitik, en Björklövensupporters jämförelse mellan Jesper Jäger och Johan Åkerman och inhumana tolkningar av bibelns sk "sanningar". Rätt så mycket knäppt alltså, men detta är right up there with the rest of them.

Mitt barn, Sander, är ju nämligen det enstaka tingest som ger mig allra störst glädje. Alla kategorier. Det finns ingenting som kan få mig att må så fantastiskt bra som att ha honom i mitt liv. Oavsett hur jobbig dagen än har varit och hur än överdjävlig min livssituation kan se ut blir jag alltid-ALLTID lycklig och glad över att han finns.

Jag myser av lycka varje gång när jag, precis innan jag själv kryper ner i sängen, smyger in till honom och bäddar om honom, pussar honom på pannan och viskar i hans öra hur mycket jag älskar min lille son. Allt dåligt är som bortblåst och jag kan inte annat än att lämna rummet med ett leende på läpparna och bröstet fyllt av kärlek. Det är en fantastisk känsla och ett lyckorus som är obeskrivligt för alla er som inte har egna barn. Jag misstänker nämligen att de allra flesta andra föräldrar känner precis som jag. Mitt barn är fantastiskt underbart.

Den nämnda undersökningen känns med andra ord som ren och skär tjurskit. Bullshit. Crap. Garbage. Skräp. En omröstning på Aftonbladet bekräftar också mina teorier. Där kan man tydligt se att de allra flesta anser att gifta med barn är de allra lyckligaste. Vilket för mig känns fullkomligt logiskt. Såklart. Hur känner du?

 
(foto Per Strömbro, Norra Västerbotten)

I fredags var jag tillsammans med fru E och grannfamiljerna Eriksson och Carlstedt/Hedman på Improviserad Melodifestival. Tillställningen som är ett arrangemang arrangerat av Västerbottensteatern i samarbete med Sälteatern är numera ett årligt återkommande event. Årets festival var den femte i ordningen. Tradition med andra ord. En mycket trevlig tradition.

En improviserad melodifestival fungerar ungefär som så att publiken inför showens start lämnar låttitelförslag i en skål. Dessa dras sedan slumpmässigt och paras sedan ihop med en artist och en musikstil. Artistens uppgift är att i stundens hetta komma på en helt improviserad text och melodi. Man kan inte annat än imponeras över improvisatörernas briljanta fantasi och kvickkreativa texter. Till sin hjälp har artisterna improbandet Färdtjänst och improkören Hemtjänst. Även dessa improviserar givetvis. Magiskt skickligt gjort måste jag säga.

I år var det duon "Good Cop, Bad Cop" (Tobias Morin och Niklas Larsson) som fick flest röster från staans olika jurygrupper. Att Niklas är duktig visste jag sedan tidigare, men Tobias Morin var en ny bekantskap. En mycketmycket trevlig sådan. I mina ögon var han nämligen kvällens klart mest lysande stjärna. Den ständigt leende polisen och hans mer hårdföre kollega framförde det poppiga bidraget "Fridays projekt" skrivet av Lisa Skog. Eftersom bidraget gick vinnande ur tävlingen fick kvinnan bakom låttiteln kliva upp på scenen och mottaga den gyllene "Sångspoven", en fågelstaty att stoltsera med inför sina vänner. Kul.

Efter avslutad melodifestival bar det av hem till familjen Eriksson. Där ägnades tiden åt sällskapsspel, chit-chat med suveräna vänner, chipsdippande och chokladkakssmaskande. Det var fullkomligt lysande med andra ord. Vi siktar på att göra detta till en tradition och ser redan nu fram emot den sjätte upplagan av Improviserad Melodifestival 2009.

"Fridays projekt

det kan va att ta en promenad

Fridays projekt

eller veckans enda bad"

Ni som följt mitt bloggande under en tid känner vid det här laget antagligen till att min son diggar artisten Amy Diamond. Nu i lördags gjorde just nämnda artist ett uppträdande på Forslunds bil i Skellefteå. Eftersom jag själv ägnade dagen åt bryggbyggande, som jag för övrigt kommer att blogga om inom kort, visste jag inte riktigt om det skulle finnas utrymme för mig att följa med och se detta evenemang. Som tur var lyckades vi pricka in lunchbreak right on time så att säga. Klockan 12.15 bestämde vi oss för att ta en timmes lunchrast och 12.30 stod jag med Sander på axlarna ivrigt inväntande Amys entre på scenen uppbyggd inne på Forslunds bil.

Vi var inte ensamma. En stor samling hade samlats framför scenen och det rörde sig givetvis framförallt om barn. Sander har tack och lov en lång och stilig pappa (vette katten vad stilig har med saken att göra, men, men...) som hade honom på axlarna så att han kunde följa showen på scenen. Amy sjöng tre låtar och avslutade med sitt bidrag i melodifestivalen - Thank You - som jag givetvis passade på att filma och lägga ut på Youtube.

Sander var mäkta imponerad och klappade glatt med I musiken. "Amy är min fabbolit!" utbrast han efter att Amy avslutat spelningen. Underbart. Nu var tanken att Amy skulle sätta sig och signera skivor åt alla intresserade barn.



Kön blev givetvis omedelbart milslång, men eftersom Sander påpekade att han hemskt gärna ville krama och träffa Amy. - "Jag vill träffa och krama Amy!" tänkte vi i ett tidigt skede faktiskt ta en köplats. Efter att vi insett att vi varken hade pengar, man var nämligen tvungen att köpa minst en singel för att få en autograf och kram, eller tid till detta avvek vi dock från tillställningen. Förhoppningsvis får vi en ny chans vid Stadsfesten.

Sander ropade "Hej då, Amy!" och blev inledningsvis nästan lite stött över att hon inte ropade tillbaka. Det gick dock över ganska snabbt och när vi kommit tillbaka till bilen var det en mycketmycket glad snart treåring som slog sig ner i bilbarnstolen och sjöng "champion, champion".

Den sista april kunde man bland annat i Aftonbladet läsa om att Vägverket har fått i uppdrag att ta fram en kvinnlig skylt till övergångsställena. Statssekreteraren Leif Zetterberg förklarade att anledingen var att "vi har många skyltar med karlar på, men i trafiken finns det också kvinnor". Regeringen har nu alltså givit i uppdrag åt Vägverket att fram till den 1 oktober utforma en Fru Gårmanskylt istället för den klassiska Herr Gårman. Därefter hoppas man på att hon kommer att dyka upp och vaka över övergångsställena från och med årsskiftet.

Personligen tycker jag spontant att detta är fullkomligt absurt. Visst, tanken att fler kvinnor bör synas i trafiken är god, även om det handlar om att de befinner sig på skyltar. Jag är helt klart för ett jämställt samhälla och tvekar inte en sekund för att stå upp och kämpa för kvinnans rätt i samhället.

MEN varför i hela Hälsingland ska man behöva göra Fru Gårmanskyltar? Det låter ju fullständigt galet. Hela tanken med att det kallas just Herr Gårman är ju att det är en ordlek som enkelt förklarar för exempelvis barn att det är ett ställe där man går. Ett övergångsställe. Smart. Enkelt. Logiskt.

Fru Gårman? Det säger mig i stort sett i princip ingenting. Jag misstänkte givetvis att det hade med herr Gårman att göra, men vad det rikigt innebar hade jag ingen aning om. Chocken att det handlade om att det var en ny kvinnligare skylt på väg var påtaglig. Varför behöver vi det? Känns det inte litegrann som att vi börjar bearbeta detta problem i fel ände?

Och vad är det förresten som säger att figuren som är gestaltad på den nuvarande skylten inte är en kvinna? I mina ögon gestaltas en totalt könlös streckfigur. Ser man på skillnaderna mellan bilderna kan man ganska snabbt se vad som regeringen tycker kännetecknar en kvinna. Kort kjol. Bröst. Stort hår. Har vi verkligen inte kommit längre? I min bok känns det här som en diskriminering. Faktiskt mer än att det i dagsläget är en streckgubbe på skylten som dessutom kallas Herr Gårman. Hela grejen blir liksom sexistisk. Kjol=kvinna. Byxa=man. Vad är detta? 1950?

Nu är det väl inte riktigt säkert om bilden som Aftonbladet presenterade i sin tidning har någon som helst koppling till hur skylten egentligen kommer att se ut i framtiden. I flera kommuner i Sverige finns det redan Fru Gårmanskyltar som kommunerna själva har tagit fram, men enligt regelboken är de inte godkända. Tanken är dock att man ska kolla på dessa och se hur de är utformade för att få inspiration att kunna göra en bra produkt.

Vad tycker du om detta?

Under mitt inlägg senaste inlägg med den, enligt min fru, alldeles för "ogrunge:a" musiken fick jag av en anonym bloggbesökare en kommentar med en uppmaning att testa ett sms-test här på bloggen. Någon enstaka gång tidigare har jag bloggat om andra test där man bland annat avslöjat vilka tv-serier jag slaviskt följer. Så why not do this one?

Här följer instruktionerna:

1. Öppna din sms-inbox.

2. Tryck nedåt 5 gånger.

3. Öppna sms:et och läs, detta är svaret på den första frågan.

4. Gör likadant med resterande frågor.

Jag inser dock snabbt att om jag gör precis likadant med resterande frågor så blir ju även svaret precis likadant. Därför väljer jag att gå 5 steg ner från det sms jag senast befann mig på. Det verkar liksom mer givande. Mest troligen var det också precis så herr/fröken anonym menade. Så, nu över till frågorna och framförallt svaren...

Vad säger dina vänner om dig när du inte är i närheten? Du SMSar nu gratis till hela världen i 30 dagar (max 3000 SMS, gäller bara från Sverige). Mvh Halebop

Vilken raggningsreplik faller du för? Hej, tävla om 12 superlyxiga EM-paket och få 500 kr EM-bonus. Läs mer på www.expekt.com/kampanj/resan

Vad var det första du sa imorse? Enbuske!

Vad är det sista du kommer säga innan du dör? Tjena! Är du upptagen idag? Vi har en danstävling inom dansklubben på pansalen idag. Det börjar kl 12 och det är gratis entré. Kom gärna, då får du se mig dansa.

Vad säger personen som gillar dig mest just nu? Kan inte komma ikväll. Har släkt på besök...

Vad säger du under förspel? Tjena. Måste man chippa sitt Wii för att kunna köra nedladdade spel? Latte-dejt till veckan?

Vad var Sanders första ord? Är på väg till skolan nu och hoppas verkligen att det finns tid för mig att göra provet!

Ha ha ha ha... LOL. (Yes box, man får använda sig av uttrycket LOL fast man passerat 30. Jag har kollat med språkpolisen och det är okej... Fast visserligen i någon sorts gråzon...)

Det här blev ju faktiskt riktigt roligt. Det tycker iallafall jag. Min morgonkommentar där jag helt enkelt utbrister "Enbuske!" känns väldigt intressant. Ha ha ha... Storyn bakom det SMSet var att jag hade skickat en fråga till fru E och undrat vem vi skulle ringa och be att köpa ett gångjärn på IKEA. Valet stod mellan fru E's farmor eller Janne Enbuske. Svaret var kort och koncist. Inte helt ovanligt från fröken E's sida. Även mina sista ord i livet verkar fullt möjliga. Och enligt Sanders syn på kärlek känns hans första ord inte heller helt orimliga. Galet. Men kul.

Det fanns en hel del intressanta sms kvar i min inkorg som kunde ha blivit aktuella svar. Kanske är ni, mina kära bloggläsare, nyfikna på att veta mer om mig? Om så är fallet tycker jag att ni ska skriva in lite spännande frågor bland kommentarerna. Jag lovar att besvara dem så gott jag, eller rättare sagt min SMS-inkorg, kan.

För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från företaget Aroma Tech AB. Personen i den andra ändan av linjen berättade att en god vän till mig, Daniel Karlsson, hade fått ta del av en visning från företaget och varit mycket nöjd med vad han fått se. I sin tur fick Daniel möjligheten att erbjuda sina vänner en gratis visning och rengöring av matta, säng eller annan möbel. So far so good. Jag var givetvis en av vännerna. Först kopplade jag inte ens vem denne Daniel Karlsson var, men efter en stunds betänketid kom jag på att det handlade om Iset. Såklart! Fast nygift och utan smeknamn var han i ärlighetens namn svårplacerad. Sorry, Iceman.

Nåväl. Personen jag talade med hade givetvis en målsättning att få boka in en tid för visning hemma hos oss. Min första reaktion var instinktivt att tänka och även att säga nej, nej,nej. Verkligheten blev dock något annat. Jag sa nämligen motsatsen. Ja. Och en tid för visning bokades således. Well, well... En gratis soffrengöring kändes rätt ok trots allt.

Idag var det så dags för vår kostnadsfria visning. Försäljaren, vid namn Carolina, ringde strax innan utsatt tid kl 18.00 upp och frågade hur man kunde hitta fram till our doorstep. Efter en enkel och kort beskriving avslutade vi vårt samtal och jag slukade i raskt tempo de sista tuggorna av gourmetmiddagen - potatis och sojakorv. Mums. Någon minut senare var Carolina på plats.

Det första intrycket var bra. I dörren stod en ung, söt och trevlig tjej som direkt tog kommandot och agerade sådär "försäljerligt" självsäkert som en försäljare kan och bör göra. Ett fast och stabilt handslag och en snabb förklaring över hur presentationen skulle gå till stärkte dessutom hennes ethos. Långt tidigare hade även hennes pathos byggts upp då jag och fru E diskuterat hur hemskt vi tycker att det är för alla dessa dörrfärsäljare. Vi tycker nämligen lite synd om dem. Kanske gör vi fel som tycker så, men likafullt tycker vi faktiskt så. För inte fasiken skulle då jag vilja byta jobb med dem och gå hem till folk och försöka kränga på dem det ena och det andra. No way José!

Dammsugaren, eller "rengöringsmaskinen" som Carolina helst ville kalla den, som skulle demonstreras gick under namnet PRO-AQUA. Denna mirakelmaskin tillverkas i tyskland och kunde mer eller mindre genomföra underverk i vårt hem. Skillnaden mellan PRO-AQUA´s rengöringsmetod och konventionella system är framförallt filteringen. Med hjälp av vatten binder PRO-AQUA dammet och smutsen fullständigt. Detta demonstrerades genom en kamp mellan vår relativt nyinhandlade dammsugare och PRO-AQUAn. Vår dammsugare blev slagen. Med hästlängder. Såklart. Vi hade väl aldrig förväntat oss något annat? Logos logos logos så att det skriker om det.

Det som dock var lite obehagligt var att det verkade finnas en sjuhelsikkes massa skit och damm runt om i huset som vår dammsugare tydligen inte klarade av att få upp. Se bilderna där filtren visar damm som sugits upp under lister och från rumsmattan. Usch. Detta trots att vi faktiskt har lagt ut lite extra mycket på att få en lite finare dammsugare. Illa. Jag tror dock att vår dammsugare håller hög klass om man jämför den med andra "vanliga" dammsugare. Det är nämligen den klart bästa jag har testat i den kategorin.

Efter en mycket trevlig och lång demonstration där golven på mellanvåningen, soffan, rumsmattan och igelkotten rengjordes satte vi, jag och Carolina, oss ner vid matbordet för att diskutera affärer. Fru E och Sander hade vid det här laget lämnat oss till förmån för välling och sovatajm på övervåningen.  Att diskutera affärer är något jag gillar. Att vi inte skulle köpa något var iofs klart redan från start, men efter demonstrationen var jag mer tveksam till om detta var ett riktigt beslut. Maskinen verkar onekligen riktigt riktigt bra. Priset är dock riktigt riktigt kasst. Det ordinarie priset för ett KOMPLETTPAKET är sanslösa 41,310 kronor!! GALET DYRT!! Carolina gav mig dock ett ännu bättre erbjudande där jag, OM jag slog till idag, fick lämna min gamla dammsugare i inbyte. För detta inbyte skulle jag få drygt 7,000 kronor. Priset för min alldeles egna PRO-AQUA skulle alltså hamna på strax över 33,000 kronor. Som fått med andra ord. Not. Jag sa att detta inte intresserade mig. Eller så sa jag väl inte riktigt om jag ska vara helt ärlig. Maskinen intresserade mig ju faktiskt och hade jag haft betydligt mer pengar än vad jag har idag hade jag nog köpt den. Faktiskt. SÅ bra upplevdes den. Men för 33,000 kronor? Icke. En snöbolls chans in hell att jag ska köpa den. Typ.

Innan Carolina lämnade Dalgatan ringde hon upp en kontrollant som också ville prata med mig om Carolinas visning och demonstration av maskinen. Jag hjälpte henne lite lätt och sa att jag även fått en demonstration av maskinen när den rengör en bäddmadrass. "12 svarta filter gick åt till att rengöra madrassen." svarade jag lite lätt inövat. Det gav förmodligen en liten extra slant i Carolinas lönekuvert och det var hon väl värd. Patrik, som kontrollanten hette, undrade också en del kring varför vi inte skulle köpa denna mirakelmaskin. Jag angav givetvis den solklara anledningen priset. Några sekunder senare erbjöds jag samma maskin till priset av 27,000 kronor. OM jag slog till nu. Hmmm... oj då. Från att ursprungligen kosta drygt 41,000 kronor var vi nu nere på 27,000 kronor. En sänkning med hela 34%. En tredjedel lite drygt alltså. Och detta utan att direkt förhandla. Hur är detta egentligen möjligt? Patrik menade att jag isåfall skulle köpa den apparat som jag just fått visad för mig. Man kunde kalla det ett "demoex". Well, well. Okej. Det kanske man kan. Jag tackade dock nej till detta erbjudande också.

Ifall jag skulle ändra mig lämnade Carolina sitt mobilnummer där jag kunde nå henne. OM jag som utav en händelse helt plötsligt skulle känna att jag trots allt skulle behöva en rengöringsmaskin i mitt liv. Who knows? Kanske blir jag miljonär inom en väldigt snar framtid. Man kan ju alltid hoppas. Då rackarns lovar jag faktiskt att beställa en PRO-AQUA. Right away liksom.

Jag berättade förresten för försäljerskan om min nyligen kommenterade undersökning som genomförts vid Linköpings universitet angående allergier och våra alldeles för rena hem. Carolina menade dock att denna undersökning var blahablaha. Det fanns tydligen annan forskning, såklart, som bevisade precis raka motsatsen. Så är det väl alltid? Hon kunde med glädje komma och visa papper på sådan forskning redan imorgon om så önskades. Det önskades dock inte från varken min eller fru E's sida.

Vi erbjöds för övrigt en mycket fin vinöppnare som på ett mycket smidigt sätt kunde sätta tillbaka vinkorkar i redan öppnade flaskor. Som motprestation skulle vi namnge 25 par, det var av någon underlig anledning viktigt att det var just PAR, som kunde tänkas vara intresserade av en egen kostnadsfri demonstration. Vi namngav givetvis alla mina bloggläsare. En vinöppnare till ett värde av 800 kronor är såklart väl värd att offra lite fånig vänskap för. Eller?

Nä. Vi namngav faktiskt inte en endaste enda. Vi kände nämligen att vi inte ville utsätta någon bekant för detta trots att vi själva faktiskt var ganska nöjda över att ha fått se hur det fungerade. På köpet fick vi oss ju faktiskt en helt ren matta också. Nice.

Om du är en utav alla mina fantastiska bloggläsare som haft äran att komma och hälsa på hos oss i familjen Ejrevi vet du kanske också hur det ibland kan se ut där hemma? Jo. Det händer titt som tätt att vårt lilla, eller rätt så stora faktiskt, hem kan uppfattas som lite lätt stökigt. Ostädat faktiskt vissa gånger.

MEN, detta har givetvis en väldigt logisk förklaring. Det är nämligen så att barn som bor i en alltför ren miljö löper större risk att bli allergiska. Och som de goda föräldrar vi är vill vi ju givetvis inte utsätta vår finfina son för detta.

En studie av barn i Sverige och Estland ger oss förklaringen till varför barn i en ren miljö lättare bli allergiska. Det finns en molekyl som behövs i skyddet mot allergi och den saknas ofta hos svenska barn.  Forskare vid Linköpings universitet har tidigare jämfört barn i Sverige och Estland. Det förekom klart mer bakterier i dammet i estniska hem, men samtidigt hade barnen nästan inga symtom på allergi. Ett lustigt sammanträffande?
 

Nu har man undersökt salivprov från omkring 110 barn i vardera landet. De estniska barnen hade en molekyl som skyddar antikroppar i slemhinnan. Denna molekyl saknades till stor del hos de svenska barnen. Slemhinnorna är den viktigaste vägen in i kroppen för främmande ämnen, som ibland kan orsaka skador. Det är antikropparnas uppgift att hindra sådana skador. Men antikropparna bryts ner, om de inte själva är tillräckligt skyddade.

Sara Tomicic har gjort salivstudien inom sin doktorsavhandling, som läggs fram i mitten av maj. Hon menar att vi har för lite bakterier omkring oss och att små barn behöver exponeras för både det ena och det andra, om immunförsvaret ska fungera. Den viktiga molekylen utvecklas nämligen om kroppens immunsystem utsätts för infektioner i småbarnsåren. Forskarna vid Linköpings universitet drar slutsatsen att en mer traditionell livsstil, med mindre städning, trängre boende och mer kontakt med husdjur, är bra för utvecklingen av kroppens immunförsvar.

Sara Tomicic avslutar dock med att påpeka att det får bli en balansgång. Det är ju inte så värst bra att ha det skitigt omkring sig heller. Men det får samtidigt inte bli för rent. Krångligt? Nja, jag tycker nog faktiskt att det känns ganska bra att man inte behöver ha speciellt dåligt samvete för lite smuts och damm.

Källa: Aftonbladet

Nyss när jag satt och Googlade kring min snart treåring och dennes sovvanor klickade jag mig av en slump in på en gammal artikel i DN.  Där gick det att läsa om en rolig händelse som mycket väl skulle kunna ha utspelat sig i mitt hem på Dalgatan. Enda skillnaden vore väl kanske att det i vårt fall skulle ha varit pappan som suttit vid datorn. I artikeln var det nämligen mamman som satt vid datorn och surfade runt på ebay. För ett ögonblick blev hon tvungen att lämna datorn. Den treårige sonen tog då snabbt över musen och lyckades på något underligt vis lägga ett bud på en rosa Nissa Figaro.

Och det var inget skambud som sonen lade. Nej, nej. Budet lades på den nätta summan av 9,000 pund. Shit pommes! Snabbt omräknat i vår egen krona rör det sig alltså om drygt 107,000 kronor. Shit pommes igen. Jag hade verkligen inte varit så kaxig om lille Sander klickat in ett bud i den storleken. Fast jag kollar iofs inte sådär superofta på bilar. Det jag kollar på är väl mest Star Wars figurer eller andra leksaker. Typ. Och även om de är dyra kommer de aldrig någonsin upp i astronomiska summor som 9,000 pund. Tack för det.

Barnets far (varför blev det helt plötsligt pappans ansvar? Typiskt manligt-kvinnligt beteende...) kontaktade säljaren av bilen, som kunde se det humoristiska i situationen och lät därför familjen dra tillbaka budet. Efter händelsen såg familjen till att sätta barnsäkra lås på datorn och ser numera dessutom till att alltid logga ut från eBay. Smart. Och ekonomiskt.

Vad kan vi lära oss av det här måntro? Nja, kanske inte speciellt mycket alls egentligen. Det är väl ganska så  solklart att barnen omkring oss vill trycka på tangentbordets knappar när det förefaller som om deras föräldrar verkar tycka att det är spännande. Barn gör ju som vi vuxna gör och inte som vi säger. Det är vedertaget sen långt långt tillbaka.

The hottie and the Nottie

Vad? Nate (Joel David Moore) flyttar till Los Angeles för att hitta Cristabel (Paris Hilton), kvinnan han varit förälskad i sedan de båda var barn. Det visar sig att det största hindret för att fånga kärleken är hennes bästa vän, den betydligt mindre attraktiva June (Christine Lakin). Problemen ökar när Nate inser att han börjar få känslor för June.

Jag? Egentligen har den här filmen ingenting alls att komma med. Storyn är pinsam och alldeles på tok för ytlig och enkel. Jag underhålls dock under 90 minuter tack vare att jag kan se charmen i Paris Hiltons skådespeleri. Man kan liksom inte räkna med att det ska bli mycket mer film än vad det faktiskt blir. Att hävda att det är en B-rulle känns faktiskt taskigt mot alla andra B-rullar så jag säger istället att det är en "Paris-rulle".

Och? Enligt betygsättningen på IMDB återfinns filmen på fjärde plats över de 100 sämsta filmerna fram till och med dagens datum. Trevligt. Efter lite efterforskning har jag upptäckt att vår kära Paris har ytterligare en film bland de 100 sämst rankade. På en trettonde plats hamnar nämligen "Pledge This!" där Paris spelar en vacker ordförande för en kvinnlig förening på South Beach University. Spännande. Ni kan räkna med att den inom en snar framtid finns kommenterad här på bloggen.

Trailer:

Sander är inne i en läsaperiod just nu och vi läser böcker som aldrig förr. Hela böcker. Ni kanske tycker att det verkar ologiskt att jag påpekar att det rör sig om hela böcker, men ska sanningen fram har Sander sällan haft lust att läsa hela böcker tidigare. Det blev liksom för jobbigt att sitta still för hans del. Och detta problem var han själv mycket medveten om. "Pappa, inte den boken. Den är så lång. Jag får myror i brallan då." Underbart.

Nu är det dock helt okej att sitta en längre stund och lyssna när jag eller mamma, helst mamma just nu, läser om Gittan, Lill-Zlatan, Kenta eller Antos. I dagsläget är det en sisådär 4-5 böcker som är lite extra bra och roliga att lyssna på. Pija Lindenbaum är ansvarig för de allra flesta av favoriterna, men det finns faktiskt någon annan bok som slår sig in bland hennes guldkorn. Sanders absoluta favoritbok just nu är faktiskt ingen Lindenbaum-bok. Om Sander skulle rangordna en topp 5 lista skulle den nog se ut ganska så precis ungefär så här.

2. Gittan och gråvargarna - Pija Lindenbaum. Lilla Gittan tappar bort sitt dagis när de är ute på promenad till andra sidan ängen. I skogen hittar hon några gråvargar som blir hennes kompisar. De leker halli-hallå, sjukhus och klättrar i träd. Efter ett tag hjälper gråvargarna Gittan att hitta hem igen.

3. Gittan och älgbrorsorna - Pija Lindenbaum. Gittan tycker att det är för tyst i hennes rum. Hon längtar efter ett syskon, ett litet smalt som får plats i docksängen. Eller en stor brorsa, som spelar bråkig musik. När hon kommer hem från pulkabacken står det ett par älgar framför porten. Gittan bjuder in älgbrorsorna som visar sig göra allt annat än vad hon hade tänkt sig. Det behöver inte bli dåligt, bara annorlunda.

4. Lill-Zlatan och morbror raring - Pija Lindenbaum. Lill-Zlatan älskar sin morbror raring. När mamma och pappa är på Mallis får hon vara med honom hela tiden. De fikar, går och simmar och gör roliga saker. Men en dag sitter någon i morbrors kök. Han heter Steve och kommer från Trelleborg. Lill-Zlatan tycker att han kan åka tillbaka till det där Trelleborg. Men Steve vill inte flytta på sig i första taget. Och Lill-Zlatan är svartsjuk!

5. Kenta och barbisarna - Pija Lindenbaum. Kenta är så himla bra på fotboll. Han skjuter lätt en rökare mitt i krysset. Men i dag vill han vara inne. Tjejerna är i dockvrån. Kenta packar upp sin rygga. De märker inte honom och barbisen fast han står där en lång stund. Till sist säger Agnes: "Du fån´te va me!"

Som ni ser domineras min sons bibliotek av Pija Lindenbaum. Och det är ju inte helt fel faktiskt. Pija är en personlig favorit. Ända sedan jag först bläddrade i "Lill-Zlatan och morbror raring" har jag varit otroligt imponerad av Pija. Först och främst för att hon faktiskt verkar ta sina barnböcker på högsta allvar. För hennes fullständigt fantastiska och detaljrika teckningar och för att hennes lättsamma, direkta och kreativa språk aldrig känns krystat, däremot ungefär precis så som smååringar i verkligenheten pratar. Jag längtar redan efter fler böcker.

Till alla er föräldrar till yngre barn som läser detta uppmanar jag er att ta er tid att läsa tillsammans med era kids. Läsning är nämligen oerhört viktigt. Ska man tro artikeln i Aftonbladet är det så pass viktigt att barn som inte läser på fritiden inte klarar skolans krav. Läsningen är nödvändig för att barnets språk och tänkande ska utvecklas.

En annan viktig sak att tänka på är att läslusten grundläggs redan när barnen är riktigt små. När man som förälder sätter sig med de minsta barnen och bläddrar i pekböcker och läser högt, så vänjer man barnen vid böcker, och vid att läsning är något trevligt och rofyllt som man gör tillsammans. Barn som har blivit lästa för brukar ofta be om att få höra böcker, säger Bo Sundblad i ovan nämda artikel från Aftonbladet.

Så läs. Och om du läser undrar jag givetvis om du har några bra barnbokstips till en snart treåring.