Ganska precis klockan 01.58 inatt väcktes herr och fru E av ett hjärtskärande skrik innifrån sonens rum.Herr E, det vill säga jag, rusade kvickt, nåja det var onekligen en lätt hyperbol, dit för att bistå min bevisligen mycket ledsna son. Väl framme möts jag av en liten sötnos som sitter i sängen med stora krokodiltårar rullandes nedför kinderna. Mellan tårarna och de hjärtskärande skriken kunde jag lyckas urskilja följande beskrivning av vilken tragedi som ägt rum i sonens dröm.

"Svea tog min sten... Jag fick inte tillbaka den... Fast det var miiiiiiiiiiiin! Uuuuuauaaaäääääh!"

Som den omtänksamma pappa jag är gled jag snabbt och smidigt, lika bra att fortsätta att hyperbowla när jag lika börjat, ner bredvid min son och gav honom en riktig bamsekram. Sonen kramade hårthårt och längelänge. Efter en stunds kramande kunde han coola ner sig och åter lägga sig för att somna om. Skönt. Jag passade på att ljudlöst glida tillbaka till vår säng.

MEN, det varade inte direkt länge innan nästa hjärtskärande skrik ekade på Dalgatan 8b. Samma veva denna vända och sonen gav samma förklaring av vad som hade hänt. "Svea tog min steeeeeeen..." Otroligt vilken tragedi. Jag sa att pappa nu tog tillbaka stenen och att sonen i och med detta i lugn och ro kunde återgå till att sova. Det gick sådär. Det blev mer en variant av att somna. Vakna. Prata. Somna. Prata. Drömma. Vakna. Sova. Fråga. Somna om. Sparka omkring i sängen. Vakna igen. Somna igen.

Jag stannade kvar och sov bredvid honom i hopp om att han inte skulle behöva skrika något mer och om att han kanske kanske skulle sova någon timme extra på morgonen. Klockan hade ju nämligen hunnit rinna iväg en bra bit över 03.00 innan båda våra ögon la sig till ro för natten. En av mina förhoppningar slog in. Det blev inga fler hjärtskärande skrik. Det var skönt. Tyvärr vaknade dock sonen 05.50 och tyckte att det var dags att stiga upp. Jippie. Vinstlott för mitt lag. Inte helt oväntat har pappan varit ganska sliten i dag. Menmen. Sånt är livet.