Kanske, kanske ska man hålla tyst om saker som detta, men jag kan liksom inte hålla det inom mig. Detta är helt enkelt så bra. Kul. Underhållande. Festligt. Rosa. Tjejigt. You name it. Det är mer eller mindre precis hur bra som helst. Oh my god så bra. Jag vill inte påstå att jag har sett tonvis med musikaler i mitt liv, men ett gäng har det ändå blivit genom åren och Legally Blonde är den allra bästa. Med ganska god marginal. Faktiskt.

Innan hela spektaklet skulle börja kändes det dock lätt lite töntigt att vi som turister i New York valde att gå och se just denna musikal före alla andra på Broadway. Kanske säger det egentligen en hel del om herr och fru E? Den rosa färgen på bloggen kanske har en fullt logisk förklaring trots allt. Rosa. Fett bra!

Musikalen var nystartad när vi gick och såg den och var då i stort sett fullkomligt okänd, men snabbt blev den en relativt stor succé och innan årets slut valde MTV att spela in den och visa den för sina tittare. Jag kan verkligen förstå varför. Om ni ser det inbäddade klippet som bjuder på öppningsscenen kanske ni också kan förstå, åtminstone litegrann, av vad jag skriver om. Eller?

Jag vågar, med mer eller mindre största säkerhet, anta att de flesta av de rosa bloggläsarna har koll på vad Facebook är för typ av sida och också att en hel del av er faktiskt också har en alldeles egen användare på "fejjan". Även er rosa bloggare har en användare. Såklart.

På denna elefantastiska sida finns det sjukligt många roliga och minst lika många inte alls speciellt roliga applikationer att underhålla sig med. En av dessa är en applikation som kallas ”Compare People”  och den gör att man kan jämföra sina vänner utifrån vissa givna frågor så som ”Who is hotter?”, Who is the best catch?”, ”Who is smarter?”, ”Who is cooler?” och så vidare... När ens vänner sedan jämfört några gånger kan man som nyfikenienstrut kika in på sina resultat. Det har jag gjort och förvånats något så oerhört. Det är faktiskt nästan så att jag blir lätt generad över vad folk bevisligen har röstat. Eller åtminstone lite fnissig och fundersam...

Tydligen är det jag, herr E, av alla mina nästan 500 Facebookvänner som har de vackraste ögonen, är hetast, mest cuddly, det bästa kapet och den som de allra helst vill ligga med. Oj! Det var det värsta. Tack. För visst borde man väl säga tack, eller? Ha ha ha ha...

Andra kategorier där Facebookvännerna inte riktigt har rankat mig som nummer 1, men där jag ändå ligger högthögt upp och framför allt vunnit varendaste jämförelse är hedrande saker som att lukta godast, besitta störst naturlig talang, ha störst chans att lyckas och vara den bästa sångaren. Snyggt.

Samma Facebookvänner har dock samtidigt röstat fram mig som en ganska dålig kompis, en risig lyssnare, inte speciellt användbar och ingen de skulle vilja hänga ut med för en dag eller fastna i handbojor med. Tack?

Sett som helhet framstår jag ju som värsta playern som är ganska så otrevlig, odräglig, egocentrisk, oviktig och inte alls speciellt kul, men samtidigt är jag het, har finfina ögon, är kramvänlig och med en rå dragningskraft som tydligen medför att man helt enkelt vill ligga med mig. Underligt nog är jag dessutom värsta kapet. Skumt.

Tror att jag väljer att inte dra alldeles för stora växlar av det här, men lite lustigt känns det. Och at the same time olustigt. Måste nästan kika in på mina Facebook friends och se om jag kan lista ut vem fasiken som kan tänkas ha röstat vad. Eller så inte... Ett litet nice fredagsfniss har det redan gett mig och det får räcka gott.

Har du kollat din ranking? btw, vilka fina ögon du har. *blinkblink*

För en del av mina läsare är källaren i det stora röda huset på Agngatan, Öhn, Ursviken säkerligen ett ganska välbekant tillhåll. Under min barndom och uppväxt är det nog mitt absoluta favoritrum alla kategorier och även det rum där jag har spenderat mest tid. Där ordnade mina fantastiska föräldrar nämligen fram ett rum vars enda syfte var ingenting annat än att underhålla och aktivera familjens stundtals livliga barn. Herr E var den som klart och tydligt nyttjade detta rum, om inte bäst, så absolut allra mest. Inledningsvis var det, förutom de creddskapande och häftiga mellanstadiepartyna som herr E  anordnade med mäktigt discoljus (bästaste mamman jobbade på fritidsgården och lånade hem deras ljusanläggning) och ryska posten, främst bordtennis som spelades för fulla muggar då de redan nämnda fantastiska föräldrarna i ett tidigt skede försett rummet med ett finfint Stiga-bord. Rundpingis och evighetslånga bordtennisturneringar utkämpades oftaofta på denna klassiska mark. Inte för att skryta, men nästan lika ofta stod självaste herr E som vinnare i dessa strider. Främsta utmanare var kusinen i huset bredvid. Just dessa två herrar var också de som gång efter gång stod öga mot öga, men även sida vid sida när det kom till dubbelmatcher, i diverse skol-DM finaler under högstadietiden. En rolig tid och än idag kan jag känna lite sug efter pingis och varför då inte mot just käre kusin vitamin?

En julafton fick så bröderna Rönnberg något som under lång tid, ja kanske än idag, varit tidernas bästa julklapp i herr Es ögon. En målbur. Lyckan var total och omedelbums förvandlades pingisrummet till ett innebandyrum. Herr E spenderade nu, om möjligt, än mer tid nere i källaren där han ofta fantiserade ihop egna matcher och dribblade bort osynliga motståndare. Han spelade givetvis också mot riktiga motståndare i form av kompisar, byggde och dribblade runt hinderbanor, övade skott och hade sagolikt roligt.

När bröderna blev äldre började de, kanske främst den äldre brodern, att intressera sig för det här med kampsport. Karate, boxning, brottning, wrestling och diverse andra former av våld flyttade då in i källaren. Inledningsvis var det nog wrestling som tog källarlokalen i anspråk. Med wrestling menar jag alltså den amerikanska showbrottningsformen med kända profiler som Hulk Hogan, André the Giant och Macho Man Randy Savage. Pingisbordet fick nu fungera som ”top rope” och därifrån kastade man sig våldsamt ner över utslagna motståndare som låg livlösa på källargolvet. Andra grepp och knep som frekvent dök upp under den här tiden var exempelvis the figure four leglock, the boston crab, a rude awakening, DDT, the sleeper hold och annat mumsigt och lätt brutalt. Det bör dock påpekas att wrestlingen till största delen gick ganska lugnt till och var mestadels ganska uppgjort. Även hemma hos oss.

Kampsportsutövandet växte sig dock starkare och i och med införskaffandet av två par boxningshandskar blev förutsättningarna helt annorlunda. Nu kunde vi helt enkelt boxas på riktigt. Ganska snabbt insåg vi att det tog alldeles för ont att boxas utan något skydd på huvudet och började således använda hockeyhjälmar. Nu var det åter dags för nya turneringar och i rummet som tidigare bjudit på skruvade servar i pingis och garagefinter i innebandy bjöds det nu på boxning. Och ingen uppgjord och lugn boxning. Nej. Tvärtom. Det gick faktiskt ganska vilt till och hockeyhjälmarna slogs i bitar och tejpades sedan ihop till nästa match, gallren slogs in, tänder slogs ut och hakor och ögonbryn blödde om vartannat. Det var litegrann som en Fight Club light där herr E, hans bror och deras kompisar träffades och boxade skiten ur varandra. Innan de fantastiska föräldrarna fick reda på detta spektakel och givetvis omedelbart satte stop för det hade ryktet spridit sig så pass långt att folk faktiskt hörde av sig och ville komma och vara med. En kille som hörde av sig var en kille som var erkänt duktig på att slåss och eftersom jag själv var lite skraj för honom kunde jag liksom inte neka honom att dyka upp. Väl där fick, givetvis, just jag äran att gå upp i ringen mot honom. Såklart. Hyfsat skraj började jag så smått att halvlöst poffa honom lite lätt med boxningshandsken mot hjälmen för att sekunden senare själv åka på en hejdundrande smäll i bollen så att det snurrade till rejält. Tack och lov behövde killen sisådär fem och en halv minut på sig att ladda upp för nästa slag så jag hann snurra klart och återfå mina krafter. Nu var leken över och jag dundrade på hej vilt och duckade sedan undan de våldsamma knock-outslagen som min motståndare försökte dundra in mitt i mitt vackra gallerskallefejs. Efter en stund började det strila blod längst med halsen på motståndaren som ändå vägrade att ge upp. En stund senare rann det ännu mer blod. Till sist avbröt vi matchen. Tack och lov. Hakskyddet på hjälmen hade lossnat och skruven som höll fast det hade slagits in i hakan. Rejält. Inte nice. Nu i efterhand känns det helt absurt att jag faktiskt har varit delaktig i denna brutalt våldsamma aktivitet och jag är fantastiskt glad att vi lyckades sluta upp med dessa dumheter innan någon gjorde sig riktigt illa.

I slutet av min tid boendes på Agngatan användes rummet mest som ett förråd, men då och då lyckades man faktiskt städa undan så pass att man åtminstone kunde spela lite pingis. Alltid lika trevligt. Här hemma i det svarta radhuset på Dalgatan finns det faktiskt ett litet rum i källaren som kallas för innebandyrummet. I dagsläget är det tyvärr långt ifrån i samma standard som det klassiska ”innebandyrummet” på Öhn, men min förhoppning är dock att mina barn kommer att få stor glädje av det i framtiden. Och skulle det bringa ens hälften av den glädje källaren på Öhn skänt mig vore jag mer än nöjd.

Brukade du leka i källaren?