För en del av mina läsare är källaren i det stora röda huset på Agngatan, Öhn, Ursviken säkerligen ett ganska välbekant tillhåll. Under min barndom och uppväxt är det nog mitt absoluta favoritrum alla kategorier och även det rum där jag har spenderat mest tid. Där ordnade mina fantastiska föräldrar nämligen fram ett rum vars enda syfte var ingenting annat än att underhålla och aktivera familjens stundtals livliga barn. Herr E var den som klart och tydligt nyttjade detta rum, om inte bäst, så absolut allra mest. Inledningsvis var det, förutom de creddskapande och häftiga mellanstadiepartyna som herr E  anordnade med mäktigt discoljus (bästaste mamman jobbade på fritidsgården och lånade hem deras ljusanläggning) och ryska posten, främst bordtennis som spelades för fulla muggar då de redan nämnda fantastiska föräldrarna i ett tidigt skede försett rummet med ett finfint Stiga-bord. Rundpingis och evighetslånga bordtennisturneringar utkämpades oftaofta på denna klassiska mark. Inte för att skryta, men nästan lika ofta stod självaste herr E som vinnare i dessa strider. Främsta utmanare var kusinen i huset bredvid. Just dessa två herrar var också de som gång efter gång stod öga mot öga, men även sida vid sida när det kom till dubbelmatcher, i diverse skol-DM finaler under högstadietiden. En rolig tid och än idag kan jag känna lite sug efter pingis och varför då inte mot just käre kusin vitamin?

En julafton fick så bröderna Rönnberg något som under lång tid, ja kanske än idag, varit tidernas bästa julklapp i herr Es ögon. En målbur. Lyckan var total och omedelbums förvandlades pingisrummet till ett innebandyrum. Herr E spenderade nu, om möjligt, än mer tid nere i källaren där han ofta fantiserade ihop egna matcher och dribblade bort osynliga motståndare. Han spelade givetvis också mot riktiga motståndare i form av kompisar, byggde och dribblade runt hinderbanor, övade skott och hade sagolikt roligt.

När bröderna blev äldre började de, kanske främst den äldre brodern, att intressera sig för det här med kampsport. Karate, boxning, brottning, wrestling och diverse andra former av våld flyttade då in i källaren. Inledningsvis var det nog wrestling som tog källarlokalen i anspråk. Med wrestling menar jag alltså den amerikanska showbrottningsformen med kända profiler som Hulk Hogan, André the Giant och Macho Man Randy Savage. Pingisbordet fick nu fungera som ”top rope” och därifrån kastade man sig våldsamt ner över utslagna motståndare som låg livlösa på källargolvet. Andra grepp och knep som frekvent dök upp under den här tiden var exempelvis the figure four leglock, the boston crab, a rude awakening, DDT, the sleeper hold och annat mumsigt och lätt brutalt. Det bör dock påpekas att wrestlingen till största delen gick ganska lugnt till och var mestadels ganska uppgjort. Även hemma hos oss.

Kampsportsutövandet växte sig dock starkare och i och med införskaffandet av två par boxningshandskar blev förutsättningarna helt annorlunda. Nu kunde vi helt enkelt boxas på riktigt. Ganska snabbt insåg vi att det tog alldeles för ont att boxas utan något skydd på huvudet och började således använda hockeyhjälmar. Nu var det åter dags för nya turneringar och i rummet som tidigare bjudit på skruvade servar i pingis och garagefinter i innebandy bjöds det nu på boxning. Och ingen uppgjord och lugn boxning. Nej. Tvärtom. Det gick faktiskt ganska vilt till och hockeyhjälmarna slogs i bitar och tejpades sedan ihop till nästa match, gallren slogs in, tänder slogs ut och hakor och ögonbryn blödde om vartannat. Det var litegrann som en Fight Club light där herr E, hans bror och deras kompisar träffades och boxade skiten ur varandra. Innan de fantastiska föräldrarna fick reda på detta spektakel och givetvis omedelbart satte stop för det hade ryktet spridit sig så pass långt att folk faktiskt hörde av sig och ville komma och vara med. En kille som hörde av sig var en kille som var erkänt duktig på att slåss och eftersom jag själv var lite skraj för honom kunde jag liksom inte neka honom att dyka upp. Väl där fick, givetvis, just jag äran att gå upp i ringen mot honom. Såklart. Hyfsat skraj började jag så smått att halvlöst poffa honom lite lätt med boxningshandsken mot hjälmen för att sekunden senare själv åka på en hejdundrande smäll i bollen så att det snurrade till rejält. Tack och lov behövde killen sisådär fem och en halv minut på sig att ladda upp för nästa slag så jag hann snurra klart och återfå mina krafter. Nu var leken över och jag dundrade på hej vilt och duckade sedan undan de våldsamma knock-outslagen som min motståndare försökte dundra in mitt i mitt vackra gallerskallefejs. Efter en stund började det strila blod längst med halsen på motståndaren som ändå vägrade att ge upp. En stund senare rann det ännu mer blod. Till sist avbröt vi matchen. Tack och lov. Hakskyddet på hjälmen hade lossnat och skruven som höll fast det hade slagits in i hakan. Rejält. Inte nice. Nu i efterhand känns det helt absurt att jag faktiskt har varit delaktig i denna brutalt våldsamma aktivitet och jag är fantastiskt glad att vi lyckades sluta upp med dessa dumheter innan någon gjorde sig riktigt illa.

I slutet av min tid boendes på Agngatan användes rummet mest som ett förråd, men då och då lyckades man faktiskt städa undan så pass att man åtminstone kunde spela lite pingis. Alltid lika trevligt. Här hemma i det svarta radhuset på Dalgatan finns det faktiskt ett litet rum i källaren som kallas för innebandyrummet. I dagsläget är det tyvärr långt ifrån i samma standard som det klassiska ”innebandyrummet” på Öhn, men min förhoppning är dock att mina barn kommer att få stor glädje av det i framtiden. Och skulle det bringa ens hälften av den glädje källaren på Öhn skänt mig vore jag mer än nöjd.

Brukade du leka i källaren?