Nyss när jag satt och Googlade kring min snart treåring och dennes sovvanor klickade jag mig av en slump in på en gammal artikel i DN.  Där gick det att läsa om en rolig händelse som mycket väl skulle kunna ha utspelat sig i mitt hem på Dalgatan. Enda skillnaden vore väl kanske att det i vårt fall skulle ha varit pappan som suttit vid datorn. I artikeln var det nämligen mamman som satt vid datorn och surfade runt på ebay. För ett ögonblick blev hon tvungen att lämna datorn. Den treårige sonen tog då snabbt över musen och lyckades på något underligt vis lägga ett bud på en rosa Nissa Figaro.

Och det var inget skambud som sonen lade. Nej, nej. Budet lades på den nätta summan av 9,000 pund. Shit pommes! Snabbt omräknat i vår egen krona rör det sig alltså om drygt 107,000 kronor. Shit pommes igen. Jag hade verkligen inte varit så kaxig om lille Sander klickat in ett bud i den storleken. Fast jag kollar iofs inte sådär superofta på bilar. Det jag kollar på är väl mest Star Wars figurer eller andra leksaker. Typ. Och även om de är dyra kommer de aldrig någonsin upp i astronomiska summor som 9,000 pund. Tack för det.

Barnets far (varför blev det helt plötsligt pappans ansvar? Typiskt manligt-kvinnligt beteende...) kontaktade säljaren av bilen, som kunde se det humoristiska i situationen och lät därför familjen dra tillbaka budet. Efter händelsen såg familjen till att sätta barnsäkra lås på datorn och ser numera dessutom till att alltid logga ut från eBay. Smart. Och ekonomiskt.

Vad kan vi lära oss av det här måntro? Nja, kanske inte speciellt mycket alls egentligen. Det är väl ganska så  solklart att barnen omkring oss vill trycka på tangentbordets knappar när det förefaller som om deras föräldrar verkar tycka att det är spännande. Barn gör ju som vi vuxna gör och inte som vi säger. Det är vedertaget sen långt långt tillbaka.