Idag unnade jag mig alltså lyxen att vara ledig från jobbet och istället ge mig ut på en underbar resa längs E4:an norrut mot Luleå och Leos Lekland. Fantastiskt. Med facit i hand kan jag inte annat än skriva att lediga fredagar måste vara bland det bästa som kan tänkas finnas. Så borde man ju alltid ha det. Fast med full lön då också förståss. Så att man har råd att göra saker alla dessa lediga fredagar menar jag. Åh så elefantiskt bra det skulle vara! Mmm.. jag får helt enkelt ta mig en funderare på hur vi kan åtgärda detta.

Leos lekland var precis allt man kunde tänka sig och lite till. Bättre än vad jag hade vågat hoppas på faktiskt. Ganska mycket bättre. Massor av roliga lekmöjligheter för barnen, god lunch, fullt godkänd maskinlatté och kladdig kladdkaka. De glada barnen var mer eller mindre konstant lyriska. Föräldrarna mer eller mindre också lyriska. Lovelylovely.

Precis innan vi lämnade Leos fick vi dessutom uppleva lite väl mycket dramatik när jag för en kortkort stund, sisådär 45 sekunder, lämnade Sander alldeles själv i bollspelsrummet, snälla tänk nu inte "Vilken ansvarslös pappa!", för att följa en grinande kompis M till dennes mamma och stunden efter finner att min underbaraste son är totalt och fullkomligt borta. Han fanns ingenstans. Nowhere. Gone. Pyts väck. Uschusch, ingen skön feeling alls i magen när man faktiskt inser att man inte kan hitta honom hur mycket man än tycker att man har letat. Och deckarskadad som man är tänker man givetvis genast det värsta tänkbara som i det här fallet var att någon skulle ha tagit honom. Det gick faktiskt så långt att hela den medresta skaran gick runt och letade och ropade. Och jag sprang ut bakdörren som fanns intill bollspelsrummet för att se om han på något underligt vis hamnat där. Eller att någon hade tagit honom dit. Dumma, underliga och skrämmande tanke.

Då, helt plötsligt  dök  liksom helt sonika upp sittandes bakom ratten i en arkadspelsbil. Såklart. Sköntsköntsköntsköntsköntskönt. Självklart var han inte kidnappad. Att man ens kan tänka i så hemska banor. Sonen satt ju bara där bakom ratten och tyckte att det var superroligt att leka att han körde bil. Givetvis. Ibland kan man verkligen fundera på hur man egentligen kan ge sig in på något så skrämmande som att bli förälder. Stundtals känns det ju nästan som att det är för mycket för att klara av rent känslomässigt. Total kärlek.

Efter Leo blev det ett kvickt stopp på Toys R Us där sonen inhandlade ett brudpar i  Playmobil. Själva inhandlade vi taktiskt nog lite tidiga julklappar. När man köper dem tidigt upplevs de nästan som gratis när det börjar närma sig julafton. På så vis kan man ju intala sig att man kommit undan billigt. Typ.

Innan hemresa blev det också ett trevligt besök på finfina butiken Casa Wikström som erbjuder anpassade, enhetliga och prisvärda designmöbler och accessoarer. Många, ack så många, fina saker det finns. Synd att man varken har tillräckligt med pengar eller utrymme att inhandla alla dessa fina saker. Kanske, kanske kan det dock inhandlas en lampa från kartell inom kort. Kanske. Väldigt mycket kanske.

Nu lider partymysfredagen mot sitt slut efter lite slappande i soffan, Heroes på TV och Ben&Jerry's i magen. Härligt. Och imorgon är det lördag. Oh so lovely! En helt ny dag - full av möjligheter! Själv blir morgondagens höjdpunkt hockeymiddag hemma hos vännerna Holmberg. Vad blir din?