Lördagen var med facit i hand en ganska trist dag. Egentligen var det upplagt för en hejdundrandes massa kuligheter, men på ett eller annat vis blev det aldrig riktigt lyckat. Först och främst hade vi givetvis hoppats på att sonen skulle ha tillfrisknat under natten, men icke. Feberfeberfeber. Inte riktigt 49-gradig som jag påstod tidigare, men väl 39,6-gradig.

Klockan 10.00 drog Haidic igång med utförsäljning av möbler och andra diverse finfina pryttlar. Fina möjligheter till fina fynd. Jag underskattade underligt nog denna utförsäljning en aning och dök upp först sisådär någon enstaka timme efter öppningsdags. Då insåg jag mitt ödesdigra misstag. En svart Kartell Bourgie, ny vet den barock-inspirerade bordslampan, fanns (men var redan reserverad!) för försäljning till halva priset. Och jag som relativt länge suktat efter just en sån godsak förbannade min handlingsförlamning. Som plåster på såren inhandlades en Kartell FL/Y istället. I sanningens namn mest för att dämpa min "missade-fynd-ångest", men även om den smakar lite halvsurt kommer den givetvis att göra sig riktigt bra i Sanders nya rum.

Efter utförsäljningsångesten bar det av till innebandymatch mot seriens bottengäng. Förutsättningarna var med andra ord finfina för att mitt lag som ännu är obesegrade skulle få en trevlig match med massor av skratt, mål, glädjerop och annat skoj. Resultatet blev något helt annat. Vi spelade uselt och hade inte alls så kul som vi hoppats på. Det blev dock en seger.

Seger blev det dock inte för AIK som dominerade hemmamatchen mot Djurgården. Familjen E följde matchen på egen hemmaplan hemma på Dalgatan och hade bjudit in Rönnbergssyskonen med respektive för att bilda en rekorderlig hejarklack. Allt såg egentligen ganska bra ut förutom målproduktionen. Efter två perioder ledde AIK skottstatistiken överlägset med 33-9, men målmässigt var det långt ifrån lika överlägset. 1-0. Magnus förutspådde den sista periodens scenario där Djurgården både kvitterade, givetvis genom ett riktigt skitmål, och sedemera också tog ledningenpå en patenterad Brembergkontring. Tack och lov lyckades man dock rädda åtminstone en pinne, men som helhet kändes det ändå risigt. Sällskapet höll dock hög klass.

Kvällen avslutades sedan med två avsnitt av Prison Break. Här kanske ni kan tycka att det borde bli svårt att misslyckas, men med tanke på att dotter S valde att vakna sisådär femton gånger under det andra avsnittet blev det rätt lätt upphackat. Åh, se där, en litotes!

Söndagen skulle enligt planerna starta med lekande barn i Kanalskolans idrottshall, men då sonen fortfarande kunde stoltsera med en temperatur på dryga 39 grader fick familjen E avstå denna rolighet. Tyvärr. Herr E åkte och dömde två innebandymatcher för att dryga ut huskassan och hann även med en sväng förbi tidigare nämnda utförsäljning i hopp om att slösa bort såväl dagens intjänade slant som ännu lite till. Tyvärr(?) blev det inget slösande denna gång. Lite trist. Men ekonomiskt.

Den resterande delen av söndagen såg ut att bli en enda lång och osocial slapparafton för familjen E, men en oväntad och mycket uppskattad spontanvåldgästning från de som ikväll fick gå under epitetet  "inredningsmänniskorna" - Markus och Per - ändrade trevligt nog på denna tristess. Att M dessutom, sin vana trogen, kom med gåvor av allra finaste slag gjorde absolut inte saken sämre. Kardemumma och chokladmuffins. Lovely. Vi bjöd på kaffe.

Nu är det hög tid att avrunda kvällen och sonen har alldeles precis somnat. Sentsent och en litensöt och ynklig liten treåring är räddare än på länge. Den stora skräcken är just nu att en mullvad ska lyckas ta sig in i vårt hus. "Har du låst alla fönster pappa? Och dörrar? Kan du ge bräder på fönstrena och en storstor madrass för dörren?" Sonen är så söt så söt, men jag lider verkligen med honom och hans rädsla som just nu är stor. I det andra rummet ligger lillasyster och skrattar för fulla muggar. Ibland känns livet onekligen bra orättvist.

Ännu en helg är till ända och imorgon startar Vilja-programmet. Spännande. You bet!