Konsten att vara nöjd med något halvdant
Herr E är lite drygt 33 år gamm...eh.. ung(?) och trots denna relativt respektabla ålder är det, precis som det alltid har varit under alla år tidigare, fortfarande svårt för honom att vara helnöjd, eller ens nöjd, över något han gjort halvdant. Mediokert. Herr E vill gärna göra det perfekt. Roligt. Snyggt. Bra. Oväntat. Eget. Annorlunda. Top notch. Top of the line.
I och med detta kunde jag i min ungdom(?) spendera mängder av tid på minsta lilla grej. Presenter. Typ. Det kanske är värst. Gjorde exempelvis, i och för sig med stor hjälp av min kära mor, en docka av mig själv till fru Es examen som hon kunde hänga runt halsen. Natten innan examen bör tilläggas. Ett mycket bra, eget och uppskattat initiativ. Jag trivdes. Inte fasiken såg jag någon annan pojkvän komma med något så fint? Kanske en eller annan hade inhandlat något pluttigt gosedjur de hängde runt sin kärastas hals. Men jag hade en docka som föreställde mig. Typ 40 cm lång med ärr, snopp, leverfläck, kläder (de jag bar den dagen såklart!), glasögon. You name it. Ville ju vara bäst.
Det har blivit bättre. Mycket bättre faktiskt. Kanske speciellt i arbetslivet där herr E insett att man inte alltid behöver leverera något fullkomligt nyskapande och briljant precis varendaste gång. Delvis även i privatlivet. Åtminstone bland nära och kära. I andra större (och mindre) eller mer okända sammanhang finns dock känslan kvar. "Nu ska det faen bli bra!". Jag vill vara bra. Helst ännu bättre. Gärna bäst, men jag vet för mycket för att ens tro eller fantisera om att kunna vara det.
Nu har det varit lite fix och trix med en grej här de senaste dagarna. Det blev ett riktigt risigt resultat, men delvis var det väl det vi eftersträvade litegrann. I just detta projekt iallafall. Halvrisigt liksom. Det blev snudd på helrisigt. Men kul. Riktigt, riktigt kul. Den som lever kanske får veta mer inom en hyfsat snar framtid. Innan dess ska herr E dock åka till huvudstaden och lyxa med shopping, barnfritt, goda vänner och som grädden på moset ett härligt sensommarbröllop. Trevlans, trevlans.
Vill du också vara bäst?
Hela tiden. Ååååååååååå vad jobbigt det är. Riktigt jobbigt. Avundas alla som är kompis med halvdan.
haha,nog är du duktig! hoppas vi ses på öppna förskolan nu när den börjar om..du,jag och våra barn , massa annat trevligt folk och en masssssaa kaffe!
Oh jag minns den där dockan...tror nog att alla vi andra tjejer tyckte att Erika hade den bästa killen av alla...speciellt stackare som mig som var singel =)
tror du fortfarande kan leva på den och det make up for annat halvdant =)
/Lina
Ja, man har väl nån sån där konstig gen som gör att man har viljan att vara bäst, men nånstans så gör verkligheten sig påmind och plattar till en lite. Huvudsaken är väl att det man företar sig är kul.
