Tro det eller ej, men er käraste herr E har beslutat sig för att väcka liv i den rosa bloggen. På riktigt. Nu med detsammaoch buller och bång. Sommaren och den ljuvliga ledigheten fick mitt fokus att ligga på helt andra saker än blogginlägg. Det var skönt. Rätt prioriterat. Värt. Massor med finfina superlativ.

Nu är ledigheten över. Typ. Fru E är sedan någon vecka tillbaka åter i, oerhört efterlängtat, arbete. Hon trivs. För egen del kommer resterande delen av 2009 att vara ganska soft sett ur jobbsynvinkel. Tanken är att jag ska jobba varje måndag mellan 07.45 och 14.15 samt varannan tisdag mellan 14.30 och 16.30. Futtiga sju timmar i veckan. Med andra ord 20%. Resten av tiden ska jag vara pappaledig. För första gången! Det känns faktiskt elefantiskt fantastiskt att få tillbringa en massa tid med mina två underbara kottar. Vad jag dock kan känna är att det är hiskeligt surt att jag inte fick möjligheten att vara hemma med sonen. Just där och då var det dock helt omöjligt för oss att jag, som var den enda av oss med ett vikariat, skulle vara hemma. Tyvärr.

Men, det går inte att grämas länge över det som redan har varit. Nu är nu och nu är underbart.

Alldeles nyss slog det mig faktiskt att den rosa bloggen nu kanske kan kalla sig för en äkta pappablogg? Fast det kanske det har varit all along? Typ. Jag vette katten vad jag skulle kalla det. En everydaykindofdiarydaddydesignbullshitpieceofcrapwhateverkindablog kanske vore en mer lämplig benämning på det som skrivs i nästintill oläsligt vitt på det rosa fina? Kanske.

I vilket fall som helst är jag tillbaka och jag lovar och svär att det kommer ett eller annat vettigt inlägg under den absolut närmaste tiden. Om du inte tror mig, you just wait and see!