Hundratusen kronor i hittelön för Bamse



I tisdags kunde man i Aftonbladet läsa historien om hunden Bamse - en blandning mellan yorkshireterrier och griffon - som för två veckor sedan rövades bort utanför Norrköping. Hundens ägare Maina och Lars Ullstrand hade då dag som natt förgäves sökt efter sin älskade fyrbente vän. Dagarna gick och hoppet att hitta Bamse verkade ute.

Men nu tänds ett ljus i parets mörker. En anonym välgörare - en förmögen skandinav - har lovat att betala ut 100 000 kronor till hundtjuvarna om de lämnar tillbaka Bamse, 7, och skickar med ett kontonummer. Mannen läste om hunden och fann det vara en så fruktansvärt gripande historia att han kände sig tvungen att göra något.

För pengarna kan hundtjuvarna köpa sig en mängd massa egna hundar. Det enda villkoret för att pengarna ska betalas ut är att Bamse ska vara vid liv. Miljardären är själv hundägare och säger sig veta hur mycket en hund kan betyda och antyder också att folk som inte har hund riktigt kan förstå hur det känns. Han berättar också att han har så pass gott om pengar att summan egentligen är ointressant. Mannen känner att de 100 000 kronorna skulle vara de mest välinvesterade pengarna någonsin om Bamse kom tillbaka. En fantastiskt känslomässig avkastning. Jag kan inte annat än att hålla med honom. Jag önskar dock samtidigt att jag hade hans ekonomiska resurser att göra något liknande. Vore onekligen lovely.

Maina Ullstrand blev, som sig bör, överraskad och märkbart rörd när hon fick höra vad den anonyme välgöraren nu gör för att hjälpa henne och maken att få tillbaka hunden. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle agera om någon okänd miljardär gick in och "sponsrade" något i mitt liv bara sådär. Lite konstigt skulle det väl kännas? Samtidigt skulle man ju inte annat kunna göra än att vara makalöst tacksam och glad för hjälpen och stödet.

Jag undrar vad som händer med pengarna om Bamse nu ändå inte kommer fram. Kommer miljardären då att skänka dem till det sörjande paret? Lite som plåster på såren, typ. Kanske skulle vara snällt... Men det kan ju aldrig motsvara kärleken till ett djur som en hund. Jag har aldrig haft någon egen hund, men tack vare att jag har sett min syster och hennes kärlek till hennes lilla Laika kan jag påstå att jag ändå vet en hel del i ämnet. Laika är ju hennes alldeles egna lilla barn. Och fullkomligt underbar.

Sist, men inte minst, Hur mycket pengar måste man ha för att kunna säga att man "har så gott om pengar att summan om 100 000kr egentligen är ointressant"?