...som verkar ha varit alldeles otroligt rolig att arbeta med. Före jag börjar berätta om den här skolpsykologen och vad han har hittat på för kreativa lösningar bör jag nog påpeka att han är pensionär sedan lång tid tillbaka och att de metoder han använde inte använts i skolan på lång lång tid.

Nåväl, här kommer två sköna historier om denne man.

Situation 1. En ung pojke med tourettes syndrom hade ofta våldsamma utbrott där han skrek, svor och sprang omkring och var allmänt vårdslös i klassrummet under de tidigare åren av sin skoltid. Skolpersonalen hade försökt med det mesta, men ingenting hade lyckats förhindra eller ens minska dessa raseriutbrott.

Skolpsykologens lösning var att lärarna skulle ta med sig en videokamera till lektionen och att de så snart eleven fick ett utbrott skulle börja filma honom och allt han gjorde. När utbrottet sedan var över skulle läraren visa filmen för pojken.

Resultatet var otroligt. Pojken avskydde och ville verkligen inte se sig själv och sitt agerande och blev ledsen när filmen visades. Efter en filmning försvann de värsta utbrotten eftersom pojken stannade upp i sina utbrott så snart han såg att läraren tog fram videokameran. Till sist behövdes det endast finnas en videokamera i rummet för att eleven skulle kunna tygla sina raseriutbrott. Problemet var ur vägen.

Situation 2. En annan ung pojke i skolår 1 hade även han problem med raseriutbrott och när han blev tillräckligt arg vred han alltid sönder sina glasögon. Föräldrarna till pojken berättade att det hade vridits sönder flertalet glasögon under uppväxten och att de hade provat allt som stod i deras makt.

Skolpsykologens lösning på detta var onekligen annorlunda... Han sa nämligen åt lärarna att de så snart pojken fick ett utbrott snabbt skulle ta av pojken hans glasögon och sedan ta en tuschpenna och måla glasögon på honom istället för de riktiga glasögonen. Sedan skulle de låta pojken se sig själv i spegeln.

Sagt och gjort. Pojken blev rosenrasande och grät och skrek, men efter några gånger gick det över och sen den dagen bröts inga fler glasögon sönder.

I dag, i det moderna Sverige vet man inte riktigt om man ska skratta eller gråta över det faktum att dessa historier faktiskt är helt i enlighet med saningen. Jag väljer som så många gånger förr att skratta åt dessa dumheter och galenskaper. Det känns liksom så mycket lättare då. Vad gör du?