En helt vanlig kväll när jag slösurfade runt på alla de möjliga och omöjliga hemsidor hittade jag den här bilden på ett riktigt automatvapen i "Hello Kitty"-design. Jag passade genast på att spara ner den och har sedan dess haft en tanke att blogga om det här med leksaksvapen. Det första Sander sa när jag visade honom bilden var "-Jag vill ha den, pangaren!" Om det var pangaren eller designen som fick honom att vilja ha den är dock svårt att veta. Mest troligen var det en kombination.

Ikväll var kompisarna N, C och deras lilla H på besök och då pratade de om att en viss Linda Skugge bloggat om det här med leksaksvapen på hennes blogg. Jag gjorde nyss ett halvhjärtat försök att hitta detta blogginlägg, men gav ganska snabbt upp. Tydligen handlade det om att hon var förskräckt över det faktum att det fanns i stort sett hur många som helst olika varianter av leksakspistoler på leksaksavdelningen på ICA. När N och C tog upp detta kände jag att det kanske var dags för mig att lägga mig i debatten. Eller, kanske inte direkt lägga mig i, utan mer kommentera och iallafall blogga lite lätt om detta.

Efter min dagliga läsning av fröken Soofs blogg fick jag ytterligare vatten på min kvarn då hon där hade bäddat in ett youtubeklipp med Elvis fabulösa låt in the Ghetto. I klippet visas bäbisar och små barn som leker med pistoler. Det kändes som att allt detta helt enkelt måste ha varit ett tecken för att få mig att blogga kring mina bilder... Logiskt tänkt eller hur?

Nåväl, i vilket fall som helst så här kommer en leksaksvapensblogg.

I somras var första gången Sander uppfattade det här med vapen och att det gick att skjuta mot såväl döda som levande ting. Detta skedde i lekparken då "storkillarna" sprang omkring och pangade på. Den de pangade på var inte helt oväntat jag eftersom jag har en tendens att leka med alla kids när läge finns. Kanske beror detta på det enkla faktum att jag faktiskt fortfarande älskar att leka? Eller, vadå kanske? SÅ är det givetvis...

Jag kände dock direkt att det här var lite obekvämt att de skulle hålla på och skjuta mig sådär så jag undrade om de inte kunde ta och ladda sina pistoler med broccoli istället? Jag är nämligen inte alls förtjust i broccoli och när de då sköt mot mig fejkkräktes jag givetvis. "Bläää..." Stor succé bland kidsen som sköt den ena broccolin efter den andra. Bra tänkte jag. Tiden efter den här händelsen hände det lite nu och då att Sander skulle skjuta broccoli på mig och ibland blev det också en och annan semla som avfyrades. Mums. Men var kommer det här broccoliskjutandet att sluta?

Jag ser redan nu de lite äldre killarna som pratar om att skjuta/s, fäktas och slåss och jag förundras över det faktum att killar har en sån oerhört dragning till det här med att kriga på alla tänkbara och otänkbara sätt. Jag växte själv upp och lekta med leksaksvapen även om min mamma och pappa försökte hålla oss ifrån detta så långt det bara gick. När de väl släppte tyglarna blev det mer eller mindre vapenhysteri och min storebror byggde vapen av allt han kunde komma åt. Det var krigslekar mest hela tiden där ett tag hemma på Öhn. Krig med småkrigare, med leksaksvapen, med kortlekar, Star Wars-figurer, He-man gubbar, Action Force och Big Jim. I ärlighetens namn hade nog de allra flesta av våra leksaker något slags vapen tillgängligt. Trots detta vill jag tro att vi blev ganska okej i vuxen form.

Sander brukar bygga "pangare" av Duplo Lego och på senare tid bygger han även rymdskepp med Lego som ska skjuta laser. Han är, tack och lov, fortfarande alldeles för ung för att sätta någon värdering i detta skjutande och rymdskeppslasrande. Men tiden går fort och ibland känns det som att det går för fort...

Vem eller vilka  är det egentligen som skapat/skapar det här suget för att unga barn ska leka med vapen? Tycker inte alla i Sverige att det här med vapen och krig och sånt är riktigt dåliga saker?

Jag får liksom för mig att vi genom vår fostran av våra barn påverkar deras fortsatta inställning till saker och ting för resten av livet. Inget är väl kanske direkt skrivet i sten, men mycket kommer nog redan från tidiga år. Vill vi bo på en fredlig planet där vi inte krigar, dödar och slåss kanske vi inte ska leka dessa lekar? Eller är det kanske en bra avdramatisering att leka krig? Och även om så är fallet undrar jag vidare om man verkligen ska avdramatisera en sån hemsk sak som krig?

Tro nu inte att jag kommer att desperat försöka hålla vår lille S krigsfri eller att kämpa hårt för att hålla honom borta från pangare under hans uppväxt. Näe, jag inser att det inte är möjligt i det samhälle vi lever i idag. Tyvärr kanske. Vad jag dock ska försöka se till är att han när han hör ordet "skjuta" först och främst tänker på att skjuta ett mål i någon form och inte på att skjuta en kompis mitt mellan ögonen.

Lyckas jag med det får jag nog vara riktigt nöjd.