...eller stressigt kanske är helt fel ordval? Det är egentligen inte alls stressigt. Det är istället ganska underbart just nu. Vad som är - är att det är lite mycket annat än blogg som er käre bloggare fokuserar på för tillfället. Jag anar att ni förstår och ger ert medtyckande till varför jag har varit delvis frånvarande de sista två dagarna. Stella, och även Sander som har det lite kämpigt med att vara storebror, har mer eller mindre fått min fulla koncentration. Det är dom verkligen värda. Stella, det nya stjärnskottet, har onekligen tagit oss med storm. Hon är verkligen så underbar som man kan tänka sig. Så säger väl i princip alla föräldrar om sina barn och jag vågar med säkerhet hävda att dom har rätt hela bunten. Barn är fantastiska och sina egna är faktiskt ännu lite bättre. På sant.

NU, i skrivande stund, har jag faktiskt Stella liggandes här intill mig medan fru E ligger och försöker sova sig lite pigg via en så kallad power nap. Eftersom den lilla damen för tillfället snarkar så sött tänkte spendera några minuter åt att kasta in ett hastigt blogginlägg. Min tanke är att ge er en väldigt kortfattad och något förskönad version av Stellas födelse. För känsliga läsare vill jag genast och omedelbart bums föklara att jag absolut inte kommer att gå in på några som helst otäcka detaljer. Åh, nej. Inte det minsta. Tror jag.

Det hela började med att fru E väckte mig ungefär klockan 06.00 fredagen den 27/6. - "Jag tror att det kanske kan vara lite på gång. Kanske." var hennes kommentar. Efter ett hastigt toalettbesök kom hon tillbaka och utvecklade sitt resonemang ytterligare genom att säga. "Jo, det är på gång". Jag steg upp, i ganska godan ro, och gick och packade ihop sonens saker. Sonen skulle nämligen skjutsas iväg till mormor och morfar innan avfärd. Efter att jag hade packat och donat blev det en dusch för min del. Jag kände mig fortfarande ganska cool. Efter duschen gick jag och kollade hur det kändes för fru E, som vid det här laget hade regelbundna värkar var 3-4 minut, och ringde sedan till förlossningen. "Kom in när ni känner att ni inte vill vara hemma längre", blev svaret från förlossningen. Ganska lugnt alltså. Eller?

Jag åkte och lämnade Sander, som var mäkta exalterad över det faktum att vi nu skulle åka och hämta bäbisen, hos momme och moffe. OCH ANNA, som sonen gång på gång poängterade. Efer drop-off blev det en snabbtankning och sedan pick-up av fru E. Ungefär vid klockan 08.00 stapplade vi in på förlossningen. "Vi hade tänkt få föda barn idag", sa jag glatt och fortfarande väldigt avslappnat. "Trevligt". tyckte undersköterskan som tog emot oss. "OJ, här verkar värkarna komma väldigt tätt", var nästa kommentar som svischade förbi i all hast.

Pang bom! 56 minuter senare var lilla, nåja ganska stora, Stella född. Oj! Det var kanske aldrig sådär lugnt som jag trodde att det var. Enligt barnmorskan hade vi fött i bilen om vattnet hade gått innnan vi åkte. Shitas pommes fritas! Det hade ju varit en galen story för eftervärlden. Det känns dock oerhört skönt att vi slipper behöva berätta stories om hur vi födde en dotter i bilen. Att föda henne på BB känns alldeles utmärkt.

Sen en kort sak om förlossningar. Det är och kommer alltid att vara helt otroligt imponerande hur mammor klarar av att gå igenom detta. NU kan jag i och för sig endast tala om min egen fru E, men hon har, vid både Sanders och Stellas födelse, varit fullkomligt makalös. Det är verkligen en enorm kraft som sätts i rörelse och man kan inte annat än vara imponerad. Jag gissar att alla ni män som varit närvarande vid en förlossning kan instämma i detta faktum? Och till alla er tjejer som har gått igenom det säger jag helt enkelt "hatten av, ni är fullkomligt amazing!". Speciellt Du , fru E, Du är givetvis lite, eller ganska så jäkla mycket faktiskt, extra amazing.

Sist, men inte minst, hände det en hemsk, men samtidigt hemskt underhållande "olycka" vid vår förlossning. Under själva födseln och även under det efterföljande efterarbetet var en praktikant närvarande. Praktikanten, som vi kan kalla "Mallan", var sisådär 16-17 år, vilket vi absolut inte trodde - utan vi trodde att det handlade om någon som utbildade sig till typ barnmorska eller så. Nej, nej. Hon sommarjobbade och gick väl mest troligen typ Omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Nåväl, nu till poängen. Ni som varit med vid en förlossningen vet att det kan bli en del blod. Ganska mycket blod faktiskt. "Mallan" tyckte inte riktigt att det där med blod var så värst kul. Mitt under efterarbetet passade hon också på att smita ut ur förlossningsrummet. So far so good. MEN vad händer? Jo, när stackars lilla "Mallan" kommer ut i korridoren svimmar hon givetvis och rasar pladask ner i golvet. Aj.

Och som om det inte vore nog med det... åh, nej... "Mallan" dundrar in i golvet så pass hårt att hon måste läggas in på barnavdelningen. Shit pommes. Inget skämt mina damer och herrar. Nej, nej. Dagens sanning. När vi fick höra detta visste vi inte riktigt hur vi skulle tackla det. Skulle vi skratta eller gråta? Det är onekligen en väldigt komisk historia och vi kunde givetvis inte annat än le åt det hela, även om vi givetvis led med stackars "Mallan" som verkade vara en väldigt gullig, om än tystlåten, tjej. MEN, samtitidgt. Visst fasiken är det jäkligt lustigt? Ha ha ha ha...

Vilken stjärnsmäll?!