Hmm..
Det känns litegrann som att jag har varit i en svacka vad gäller bloggandet den senare tiden. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på, men det känns som att jag har haft alldeles för ont om tid för att sätta mig ner, okej LÄGGA mig ner är nog mer korrekt eftersom jag ligger i saccosäcken vid datorn, och skriva något klokt alternativt oklokt. Förhoppningsvis blir det ändring på detta någon gång snart.

Nu tänkte jag passa på att skriva in lite saker som jag funderat kring eller helt enkelt konstaterat idag. Det kan bli lite vad som helst, men det lär du ju lägga märke till om du läser vidare.

Idag när jag såg nyheterna med eleverna berättades det om att det införts en nollvision kring självmord. "Ingen bör hamna i en sådan utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv."  skriver regeringen och föreslår därmed en nollvision som en del i den nya folkhälsopropositionen.Tydligen sker det ungefär 1,400 självmord i Sverige varje år och detta är fler än de som omkommer i trafiken. Jag fick genast en tanke om att jag skulle blogga om detta faktum och ursprungstanken var givetvis att det skulle bli en längre bloggning än vad jag nu tror att det blir. Siffran känns dock makabert hög för ett land som Sverige och visst känns det vettigt att arbeta med suicidprevention, men jag har svårt att se det här med nollvisionsbegreppet som ett rimligt mål att arbete mot. Visst, man kanske ska sikta mot molnen för att sedan landa vid trädtopparna, men ingen politiker kan förhindra att du eller jag tar livet av oss. Ingen läkare, psykolog eller kurator kan hindra oss från att begå självmord om vi verkligen vill det. Det finns, tyvärr, gott om exempel på människor som tagit sina liv trots att de suttit inspärrade under bevakning. Att utgå från en nollvision känns för mig därför lika fel i suicidfrågan som i trafik- och narkotikafrågorna. Jag tycker att vi måste börja med att ha en realistisk och trovärdig utgångspunkt. En statlig nollvision uppfattar jag nog mest som ett populistiskt utspel för att vinna lite politisk goodwill.

De konkreta åtgärderna känns dock ganska bra. Ökad kunskap om suicidprevention hos befolkningen, ökad kunskap om vart man vänder sig för att söka hjälp och förbättrad kompetens hos de människor som väntas ta emot en. Uppdraget ges till Socialstyrelsen och arbetet ska ske i samarbete med Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP).

Allt detta kan mycket väl komma att rädda människor som lider av självmordstankar och/eller har gjort försök att ta sina liv. Det är en ganska vanlig reaktion från omgivningen efter ett självmord att de känner att det var väldigt oväntat och att de aldrig hade kunnat tro att det var så illa som det var. Ju mer det pratas om suicid, desto större är chansen att folk i omgivningen utvecklar känselspröt som tar in de signaler som den deprimerade personen ofta sänder ut. Detta kan kanske rädda vissa av de runt 1,400 människor som varje år avslutar sina egna liv, men långt ifrån alla. Begreppet nollvision känns därför relativt meningslöst i min värld.

Oj, det blev en hel del trots allt...

Jag vill också passa på att berätta att det i dag har varit en mycket bra dag på jobbet. Den främsta anledningen är att väldigt många elever gjort bra resultat på de nationella proven. Ska sanningen fram var det nog egentligen ingen som direkt misslyckades och som deras lärare känns det onekligen fantastiskt bra! Framförallt en elev gjorde ett lite extra suveränt resultat och det känns även lite extra bra att det var just den eleven eftersom hon på senare tid haft det lite jobbigt. Jag glädjer mig verkligen enormt mycket över allas framgång! Det är det här som är den verkliga lönen för att arbeta som pedagog och kanske speciellt vid ett program som IV.

En annan mycket rolig sak som också hände på jobbet idag var att en annan elev som varit borta från skolan under väldigt lång tid (hela den här terminen och även ett tag innan jul) nu är på väg tillbaka. Imorgon kommer eleven in och ska göra klart det sista som saknas för att bli behörig för ett nationellt program. Wunderbar. Jag är helt övertygad om att det kommer att gå jättebra och väntar med spänning! Woho!

Avslutningsvis måste jag givetvis skriva lite om kärlekarna i mitt liv. Underbara Fru E och framförallt megaunderbara son S. Fru E var idag med sina goda vänner Soof och Anneli på bio. Före bion var det givetvis fika som gällde och girlsen vandrade iväg i slasket strax efter fem. Filmen de valde att se hette PS I love you och det var tydligen en typisk "tjejfilm" enligt säkra källor. Vad det riktigt innebär vet jag inte, men jag misstänker att de menade att det var en lätt hjärtgripande kärleksfilm? Som kille antar jag att jag borde vilja se Rambo? Det är väl en typisk "killfilm"? Och ja, jag vill faktiskt se den. Den ska tydligen vara riktigt underhållande och snudd på parodisk.


Själv fick jag istället möjlighet att spela innebandy i källaren tillsammans med sonen och Pumba. Matchen slutade med att vi alla hamnade i fängelse. Underligt. Jag gissar att det förekommer en del polis och tjuv-lekar på förskolan? Efter innebandymatchen rockade vi loss till lite skön rockmusik. Sander spelade med vispar på igelkotten och jag spelade gitarr på trähästen. Snart kommer kanske en musikvideo. Håll utkik! Favoritlåten var:


Sonen har för övrigt hittat sin stora kärlek på dagis i lilla söta fröken Majten Heman. Söta som dom är pussades dom givetvis hejdå när jag hämtade hem S idag och i måndags, första dagen efter lovet,  kom tydligen Sanderman rusande med armarna utsträckta och skrek: Jag älskar dig Majken! när fröken Hedman anlände på dagis. Hur söta får man vara egentligen?

Sist, men absolut inte oviktigt, dagens steg. 5,300. Bedrövligt. Skavsåren hindrar mig från att gå till jobbet även imorgon. Aj aj aj. Totalt har jag dock vandrat 171,600 steg sedan starten den 25 februari så jag kanske ska känna mig hyfsat nöjd ändå?