Idag vankades det stort elddop. Tiden som askultant till kommunens emininte räddningschef skulle partymysfredagen till ära avslutas med ett enda ljuvlig syfte - och tänk er nu att ni läser detta med en härlig rysk brytning alá Dolph Lundgren - "to break me".

Först var det rökdykning som stod på schemat. Steg ett i denna rökdykningsövning var att bryta upp en säkerhetsdörr. Det var alldeles på tok för lätt och gick således som smort. Moment två var att ta sig in i byggnaden, upp två våningar via en sjuhelsikkes massa krypgångar, dragandes med en slang av lagom tyngd, för att väl inne i den 78 gradiga värmen blanda cement medalltvaddetnuinnebär och gjuta tre stora plattor och tre små plattor. Inledningsvis kändes även detta som att det skulle gå som smort. Som på räls. Men ikke sa Mikke. Det blev jobbigt. Skitjobbigt rent ut sagt. Och efter ett tag fick vi slut luft. Slog då igång reserven och potade på litegrann till. Sen, just när vi var på väg ut, tog även reserven i min lufttub helt och hållet slut. Tomandades några andetag innan jag insåg att det var min egen utandningsluft som sögs ner i lungorna. Inte så värst läskigt som det kanske kan låta, men vi kan ju låtsas som att det var läskigt. Okej?

Efter rökdykning var det dusch och sedan lunch. Skönt. Med fyra sojakorvar med bröd i magen var det sedan dags för nästa fysiska drabbning. Hockey. 60 minuter non stop. Jag var nästan helt slutkörd redan efter att jag hade snört på mig grillorna. Efter en bitter förlust för det gröna laget, där även undertecknad huserade, blev det att återvända till stationen.

Då var det fikatajm. Räddningschefen kom åter från diverse utbildning. Nu var det dags att göra sig redo för nästa fysiska drabbning. Intagningsprovet vad gäller kondition för brandmän. Ett löpband med en redig lutning där man med utrustning ska vandra i en hastighet strax över 6 km/tim, vilket motsvarar en rask promenad, tills man typ blir slutkörd. Fullkomligt. När bäste herr räddningschef skickade hem mig strax innan fyratiden var jag elefantiskt mör. Ja, skör even.

Middagen fick bli pizza. Det kändes liksom som att det inte fanns någon ork över till att sätta igång och laga någon egen mat. Pizza och coca cola. Sonen var helnöjd. Även herr E. Ja, till och med fru E upplevdes ganska nöjd över såväl pizza som cola. Det är inte så värst vanligt kan jag lova.

Nu sover barnen efter kvällens partymys och herr och fru E ska sprätta en B&J och slå igång ett avsnitt av 90210. Om fru E får bestämma. Själv suktar jag litegrann efter Lost. Återstår att se vad stundande förhandling leder till. Vad skulle du ha valt att se?