Jaha. Då har ännu ett fantastiskt lov kommit till sin ända. Lite vemodigt måste jag erkänna. Men det är ändå med blandade känslor jag stiger upp till vardagen som väntar imorgon. Jag ska inte på jobbet som vanligt. I ärlighetens namn är det faktiskt så tokigt att jag inte ska på jobbet som vanligt på hela veckan. Och inte veckan därpå heller. Ej heller halva veckan därefter. Med det nyligen avslutade påsklovet inräknat kommer jag inte att jobba "på riktigt" under tre och en halv vecka. Crazy. Det jag ska göra istället är att "chefa" till mig litegrann. Dels ska jag avnjuta ytterligare dagar tillsammans med VILJA-programmet, men jag ska också, och kanske främst, ut på askultationsveckor hos diverse chefer inom kommunen. Spännande. Onekligen spännande. Imorgon ska jag möta en man som arbetar som chef inom en verksamhet jag kan absolut noll och intet om. Det känns som en finfin utmaning efter påsklovets underbara slappande. Det är verkligen fantastiskt att kunna tillbringa en massa tid tillsammans med sin underbara familj. Jag har säkert sagt det tidigare, men jag skriver det nu igen. OM jag vann en drös miljoner till den grad att jag blev ekonomiskt oberoende skulle jag aldrig i livet binda fast mig till ett vanligt 9 to 5 kneg. Aldrig någonsin. De som anser att de inte alls skulle sluta arbeta med motivationen "att de skulle vilja ha något att göra" tycker jag verkligen synd om. De måste helt enkelt ha alldeles för dålig fantasi. Det finns ju miljarder med saker att göra!

Men, men... nog om det. Jag återkommer med mer info om askulterandet as we go. Avslutningsvis måste jag bara skriva kort om Filip och Fredriks söndagsparty. Vilket underligt program. På något underligt vis har de liksom lyckats få allt i egna händer och kan göra allt precis så vrickat som de själva vill. Oförutsägbart. En liten gnutta galenskap och en aningens större gnutta genialitet. Slutprodukten blir ett hafsigt program fyllt med ömsom skit ömsom guld. Personligen måste jag skriva och erkänna att jag gillar det. Till och med mycket. Gästkombon Manson-Gardell kändes klockrent fel. Sånt är ju alltid skoj. Howlin' Pelle framförde i slutet en ballad. Man kan nästan undra om han förlorat ett vad eller vad han tänkte på när han tackade ja till detta. Kanske fick han en väldigt, väldigt stor check? Ett som är säkert är dock att det inte lät bra. Och proffsige Pelle lyckades dessutom med konststycket att börja fnissa under framförandet. Det känns långt ifrån den Howlin' jag känner...

Såg du Söndagspartyt? Vad tyckte du?