Lucka nummer 15 bjuder på ett sött, men samtidigt lite hemskt, citat ur vardagen som återigen bevisar hur otroligt ojämställt landet falukorv faktiskt är. Världens minst ojämställda. Sonen, den underbara och godhjärtade med rosa som sin älsklingsfärg, som uppfostras i ett hem där vi i vår enfald vill tro att vi är jämställda och uppfostrar i en sann könsneutral anda, hörde mig prata på telefon och efter att jag hade avslutat samtalet lät det ungefär såhär...

Sonen: Vem var det?
Herr E: ”Tjejnamn”.
Sonen: Vem då?
Herr E: Hon som kanske skulle kunna bli min nya chef.
Sonen: Jag trodde det var en kille.
Herr E: Lät det som en kille?  
Sonen: Nä, men chefer brukar ju vara killar.

Oj. Jag kom liksom av mig. Min första tanke var ju att han hade hört en röst ur luren och då tyckt att det lät som en kille, men att det var så rysligt att han helt och hållet byggde könsgissningen på yrket känns faktiskt inte riktigt okej. Snabbt förklarade jag att farmor var chef. Och det visste han ju mycket väl. Sen visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare.

Hur kan det komma sig att det var så självklart för honom att det i hans värld var en kille?