...blev hastigt och lustigt en alldeles förträffligt underbar och lyxig dag. Mitt i maten ringde nämligen herr Es mamma, tillika sonens farmor, och meddelade att sonens elefantiskt stora (största?) idol Amy Diamond alldeles strax skulle dyka upp i festivaltältet på Möjligheternas torg. Oj! Panik utbröt vid det äggformade middagsbordet och grekisk sallad slängdes i kalabaliken ner längst med matstruparna på herr E och son E. Sisådär femton-arton sekunder senare stod de båda pojkarna påklädda i hallen redo att brumma iväg in till city med den röda kombin.

När vi lyckats parkera ringde herr Es pappa, tillika farfar till sonen, och undrade var vi höll hus. "Vi har precis parkerat!" hojtade herr E och kastade sonen över axeln och satte iväg i full galopp mot festivaltältet. "Varför springer vi pappa?" skrattade sonen förvånat fram. "Du ska få se när vi kommer fram!" var det enda jag lyckades flåsa fram som svar på den frågan och snart hade jag älgat hela vägen fram till tältet. Och vad händer då där?

Jo. När vi kommer in i tältet står ingen annan än självaste Amy Diamond där intill farmor och farfar. Wow! Sonen blir osannolikt blyg för den lilla söta tjejen i röd jacka och det kändes litegrann som julafton på nytt. Vad gör då Amy? Jo, hon kommer fram och böjer sig ner till Sander och säger vänligt och glatt "Hej! Är det du som är Sander?" Sonen vet nu inte alls vart han ska ta vägen och istället för att utbrista i ett stort leende och skratt blir det ett viskande "Jo." med lite darr på underläppen. Amy tar det dock coolt och ger sonen tid att samla sig. Sedan får han autografer och även en något påtvingad kram. Amy försökte verkligen komma åt att ge honom en ordentligt kram, men det var inte det lättaste med den skvätträdde lille sonen. Själv hade jag i stressen tyvärr inte hunnit få med mig någon kamera, men turligt nog träffade vi en fotograf som är en vän till familjen. Hon tog kort och har också lovat att mejla. Lovely. Kan det bli mycket bättre?

Jag trodde inte det, men jo det kan det faktiskt. Innan vi åkte hem gick vi nämligen förbi en monter där man fick ballonger, kaffe och filmrullar. Ni som följer min blogg känner antagligen till sonens förälskelse till dessa gosaker och givetvis skulle sonen få sig en liten filmrulle att smaska på innan vi lämnade tältet. Under tiden undrade en av de som stod i montern om inte herr E samtidigt skulle prova på att tävla i ett memoryspel. "Man kan vinna biljetter till genrepet och även resecheckar." motiverade den trevliga monterkillen med. Okej. Herr E gjorde ett försök och pang boom. Tro det eller ej, men hastigt och lustigt hade herr E kvällens bästa resultat och om jag förstod det rätt också det tredje bästa resultatet om man räknade med de tävlande från Göteborg. Monterkillen sa då grattis och undrade om jag ville gå och se genrepet på fredag. "Jomenvisstsåklartvilljagdet!" blev mitt omedelbara svar. Sekunden efter stod jag med två biljetter till fredagens genrep. Nice.

Och jag som trodde det skulle bli en vanlig onsdag i det kalla radhuset på Valleystreet. Tji fick jag! Det blev något helt annat och en elefantiskt glad liten son somnade onekligen lycklig ikväll - ett stort och fint minne rikare. Jag räknar med att vi kommer att få höra om detta möte lång tid framöver. Kul. Roligt också att Amy var så oerhört gullig och trevlig. Jag gillar sånt. Ni kan räkna med att familjen E kommer att ringa och rösta på henne på lördag. Forza Amy!