När man efter en tråkig och stundtals bedrövlig innebandytillställning äntligen kom hem till radhuset på Valleystreet stod delar av familjen Rönnberg redan och väntade. De dök, jag har faktiskt belägg för att kunna skriva för ovanlighetens skull, upp i utsatt tid. Familjen E dök upp senare. Ganska långt senare. Herr E en hel kvart senare och fru E och barnen nästan hela 30 minuter senare. Är det så man gör som värdpar? Njä.

Nåväl, när alla väl var på plats blev det som vanligt en sagolikt trevlig tillställning. Såklart. Minns ni tårtan jag drömbloggande om igår? Min underbara mamma ansträngde sig givetvis till det yttersta för att se till att jag skulle få firas med en finfin Nintendo-tårta. Onekligen nice. Kanske kan man ana varifrån herr E och de övriga i syskonskaran Rönnberg fått viljan att alltid försöka överträffa omgivningens förväntningar? Vi vill liksom helt enkelt att dem vi håller nära och kära ska få det allra bästa. (fast vem vill inte det egentligen?) Kanske beror det helt enkelt på att vi själva alltid har fått just det?

Och som om tårtan inte hade varit nog hade min konstnärlige broder Jonas också styrt upp en finfin Nintendotavla föreställande en klassisk 8-bitars handkontroll. Riktigt nice som ni själva kan se på bilden. Familjen E drömmer redan om en tavla till från den skickliga konstnären. Kanske med en Zapper?

Man kan väl inte säga annat än att man är onekligen lyckligt lottad med en familj som min?