Det blev inget guld. Det kändes i ärlighetens namn inte ens nära. Tyvärr. Grannen AE kom på besök och följde matchen. Trevligt. I den andra periodens slutskedde var vi så arga, och högljudda, på domarna att sonen vaknade. I vanliga fall skulle nog sonen falla i gråt, men nu smög han sig istället ner och undrade vad vi gjorde. Modigt. Sonen fick sedan, till sin enormt stora glädje, lägga sig i soffan intill pappa. Där låg han sedan med ett stortstort leende på läpparna. "Åh, så mysigt pappa. Visst är det mysigt på natten. Jag älskar ishockey."

Matchen slutade med storförlust 1-5. De två sista i tom kasse. Skillnaden denna gång var främst effektiviteten i powerplay. Sverige hade massor av möjligheter till att spela med en man mer på banan utan att detta resulterade i mål. Kanada hängde samtidigt två baljor i PP trots betydligt färre möjligheter.

Sämst på plan var för övrigt domarna. De kunde helt enkelt inte stå emot det enorma trycket från Kanada och den massiva publiken. Detta ledde till att Kanada fick göra i stort sett vad de ville på isen. Sjukt. Sveriges stjärnmålvakt, Jakob Markström, blev påkörd och överkörd flera gånger. Minst två av dessa gånger var det fullkomligt omöjligt att inte se att spelarna körde över honom med mening. Sånt ska inte få hända och inför turneringen var just det här med att man inte rör målvakterna ett direktiv från domarna till lagen. Det efterlevdes inte det minsta inatt.

När hockeyn var slut blev det sovatajm och jag frös så in i bänken. Feber såklart. 38,6 grader. Med tanke på min naturligt låga temp på 36 grader är jag nog ganska sjuk ändå. En tung huvudvärk som krydda på moset känns inte heller så värst kul. Min fantastiska fru E har dock låtit mig sova länge idag. Alldeles tills ganska så nyss faktiskt. Hon är onekligen lovely. Förhoppningsvis orkar jag tack vare detta och Alvedon och Ipren vara nästan som vanligt resterande delen av dagen. Hoppas.