Jag hade lovat mig själv att jag skulle vänta ut den första kommentaren på mitt inlägg om mustaschkampen innan jag bloggade vidare i livet. Det tog sin lilla tid. Typ hela helgen. Ganska skönt med tanke på att både jag och sonen i huset legat i hög feber. (Svininfluensan?!) Till sist skrek signaturen "Peter" till och orden han skrek har jag svårt att placera om de var i positiv eller negativ bemärkelse. Oavsett vilket vill jag säga tack. Bloggdvalan är i och med dina ord avbruten. Jag tror att besökarna inte riktigt visste vad de skulle skriva angående mustaschinlägget. Kanske var man rädd att man skulle bli tvingad att skänka en slant? Nej, nej... det behöver man aldrig. Jag skulle givetvis uppskatta det, men jag uppskattar ett "Heja Mikke!" i kommentarsrutan precis lika mycket, så nog om det.

Nu över till något helt annat. Helt spontant kände jag lusten att skryta upp några av mina nära och kära genom att meddela alla att jag har fantastiska föräldrar. Mina kära och alldeles fantastiska mor och far, men även mina lovely svärmor och svärfar. De är alla helt fantastiska. Alla på sina alldeles egna unika sätt, vilket gör helheten än bättre. Jag är onekligen lyckligt lottad. True story. 

Visst är de fina?