Under min korta, nåja relativt, livstid har jag haft den förnämliga äran att aldrig missa en arbetsintervju. Med missa menar jag alltså att jag aldrig inte blivit erbjuden jobbet när jag väl kommit så långt att jag blivit intervjuad. Fram till nu alltså. Alldeles nyss fick jag nobben. Tack, men nej tack. Tillsammans med nejet följde fina ord om mig som människa och min roll i arbetslivet. Egoboost deluxe. Det finns onekligen folk som tror på mig där ute. En hel skara faktiskt. Och absolut inte bara mina närmaste utan fler, mer eller mindre okända. Alltid trevligt. Ja, snudd på elefantastiskt.

Självklart har det givetvis också varit en elefantastisk egokick att vara 100%-ig på föregående intervjuer, men det här känns inte heller som ett nederlag. Det var liksom sååå väntat. Logiskt. Som sig bör. Och ganska skönt faktiskt om jag ska passa på och avslöja mina innersta feelings. Jag hade givetvis blivit glad och tackat ”Jaja, givetvis jippie!” om det hade gått vägen även denna gång, men samtidigt tror jag nog att det finns andra uppdrag för mig som kanske lämpar sig ännu bättre. Jag väntar och längtar efter dem med spänning. Min tid kommer...

Tills dess njuter jag med världens bästa jobb. Pappaledighet. Ledighet. I like.