Ledarskap är överskattat. Det började med en kille med bar överkropp, och han kommer kanske att få all kredit, men du såg vad som verkligen hände: Det var den första följaren som förvandlade en ensam tok till en ledare. Det finns ingen rörelse utan den första följaren. Det bästa sättet att lyckas, om du verkligen vill, är ofta att modigt följa och visa andra hur man följer. När du hittar en ensam tok som gör något bra, ha då modet att vara den första personen att stå upp och följa denne.

...men det var för länge sen, så länge sen.

Då och då är det någon som påpekar att de saknar den rosa bloggen och de små inläggen från er vänligaste herr E. Det tackar jag och bockar för och därför kommer också här ett litet inlägg för att berätta vad jag har gjort under denna frånvaro. Tro absolut inte för ett endaste ögonblick att jag har legat på latsidan, oh, nej!

I januari 2010, erbjöds jag mitt första chefsgig då jag fick möjligheten att vikariera som rektor. Kul! Jag har länge (nåja, man kanske inte kan påstå att det är länge när man bara har jobbat inom kommunen de senaste fyra-fem åren) velat prova mina vingar som rektor eller som arbetsledare inom någon annan verksamhet så detta kändes alldeles precis rätt. Och rätt har det också varit.

Till en början var vikariatet egentligen tänkt att fungera på så vis att jag skulle assistera tre andra rektorer med sådant de inte hade tid med eller behövde hjälp med av andra anledningar. För min del kändes det som ett bra sätt att lära mig yrket. Tjänsten förändrades dock redan efter första dagen då jag istället fick äran, för jag ser det helt klart som en ära, att ta två skolor alldeles själv. En månad senare fick jag ytterligare en skola. Det som såg ut som att bli något av en mjukstart in i rektorslivet var efter en månad ett rektorskap på 150%. I like it. Ni som känner mig förstår.

Eftersom vikariatet inledningsvis endast var på tre månader, kändes det oerhört skönt att det förlängdes ganska tidigt till att sträcka sig terminen ut. På så vis hinner jag ju lära mig – oh så mycket – mer. Alldeles nyligen blev jag dessutom erbjuden en alldeles egen rektorstjänst. En tillsvidareanställning. Not bad. Eller vad säger ni?

Ibland känns det lite smålustigt, ja nästan oförskämt, att jag knappt har arbetat fem år sedan jag flyttade hem till Skellefteå och redan har ordnat mig två tillsvidareanställningar inom kommunen. En som gymnasielärare, men nu också en som rektor. Dessutom har jag valts ut att delta i kommunens interna chefsprogram. Och det första året som tillsvidareanställd. Visst har jag faktiskt lite rätt till att känna mig både stolt och tacksam? Eller har jag bara haft tur? Men visst är det precis så som den romerske filosofen Seneca under första århundradet AD definerade tur - "någonting som händer när förberedelse möter möjlighet"? Det är ju liksom så att man skapar sin egen tur.

34 år ung verkar jag vara den enda rektorn i Skellefteå kommun som ännu inte har fyllt 40 år. Om det säger något om mig eller om kommunen i övrigt låter jag dock vara osagt. Men visst hoppas jag att det kommer fler ”yngre” som kommer efter. Det behövs. En blandning av såväl ålder som kön känns i mina ögon ganska friskt. Sen ska jag inte sticka under stolen med att det är tacksamt att ha en rad rutinerade rektorsrävar att vända sig till när man står inför alla nya situationer som uppstår. Det är ingenting annat än guld värt.

Nä, nu ska jag nog sluta upp med detta egobloggsinlägg. Ödmjukheten finns kvar, även om detta inlägg i vissa ögon kanske uppfattas som ett enda långt uppradande av skryt. Det var givetvis inte tänkt så.

Tyvärr för er trogna läsare misstänker jag att bloggfrånvaron kommer att fortsätta även efter detta inlägg. Tiden är knappare dessa dagar och den tid jag har hemma ödslar jag mer eller mindre 100% på mina barn. Det är de små söta liven absolut värda. Övrig tid går åt till att samleva med fru E och hålla slottet i någorlunda skick. Det går sådär. Då menar jag inte samlevandet med sötaste fru E utan givetvis det omöjliga uppdraget att hålla det svarta radhuset i någorlunda skick. Ojoj. Den nya balkongen är dock supernice. Kanske kommer det bilder i sommar. Kanske.

Peace out.

Lucka 24.



Bland alla finfina paket som delades ut kors och tvärs åt såväl stor som liten var det ett "paket" som liksom stod ut i mängden. Efter att den glittrande tomten hade lämnat det svarta radhuset och de utdelade paketen hade öppnats råkade visst herr E hitta ytterligare ett litet paket som av en händelse var ämnat åt sonen. Och vad fanns i detta? Jo, ett par trumpinnar. Till saken hör att sonen dag ut och dag in har trånat, tjatat, funderat, önskat och fantiserat kring att få trummor i julklapp. I paketet var det alltså trumpinnar. Men... Vad ska man använda dessa till om man inte har ett alldeles eget trumset? Sonen såg lätt förvirrad ut och letade djupt i det öppnade paketet, men började sedan trumma på bordet. Herr E bad alla att vara tysta. Hördes det inte ett ljud från källaren? Sonen fick ta täten och sakta smyga ner och kika in i det tidigare ack så sprängfyllda skrotrummet och fann ett välstädat rum med ett snajsigt och skinande trumset framför en tjusig svart backdrop med ett lysande S. På steroen spelade Funky och sonen bara njöt. Log så stort, så stort med hela kroppen. Tror faktiskt helt ärligt att jag aldrig har sett honom lyckligare. Ett magiskt ögonblick som höll i sig längelänge.



Snabbt rusade han fram och satte sig tillrätta för att sedan trumma för fulla muggar tills dess att föräldrarna sa stopp. Sonen skrattade länge och väl över faktumet att han nu faktiskt kunde trumma även imorgon. Fortfarande när han sent på kvällen/natten låg i sängen för att sova skrattade han gott. Högt. Flera gånger. Till sist somnade han med ett stort leende på sina läppar. Som pappa kan man inte göra annat än känna sig lycklig. Vilken hit!



Syns lyckan?

Lucka nummer 23 bjuder på lite fördrink alá Kalle Ankas jul. Finns det smått rasistiska inslag i denna?

Ojojoj. Lucka nummer 22 bjuder på ett snöoväder utanför fönstret utan dess like. Inte nog med att man hade en manic monday - nono - man fick dessutom starta tisdagen, trots jullov, rysligt tidigt med att skotta fram garaget så att man fick ut bilen som skulle förflytta rumpan all the way till tandläkaren. Också trevligt. Inte. Skönt att börja dagen med lite borrning i tänderna sådär strax föra klockan 08.00. Sen, när man var lagom öm i gapet, tog man sig knappt hem eftersom plogbilen, den ack så värdefulla och högt uppskattade, skottat upp fästningar likt Mattisborgen runt gatorna på Älvsbacka. Det blev en vända till stan istället. Synundersökning. Julklappsinhandling. En beställd julklapp kommer inte att hinna komma. Grr. Terrible. Men inte mycket man kan göra åt det. Nu är tanken att jag ska ner i källaren igen och försöka rensa ut det sista. När jag skriver det sista menar jag "det sista". Man kan näsytan få uppfattningen att det är lite skrot kvar, men så är det verkigen inte. V e r k l i g e n inte. Det blir nog en lång natt även inatt skulle jag tro. Förhoppningsvis är det värt det. Lite ledsen över att jag inte tog någon "före" bild innan jag drog igång källarprojektet. Det hade varit ganska roligt att visa här on the pink blog. Kanske.

Men nu, källaren.

Lucka 21.

 

...och med raska steg att närma sig självaste doppardagen. I full panik arbetar inte bara herr E utan även fru E för att hinna med alla tokiga julbestyr. Imorgon väntar en manic monday med fulltösmedvetslöstempo all day long. Julklappsinköp, garagestädning, källarrensning, barnklippning av en gammal favoritelev, jullovshäng med stora delar av familjen HC, lite JB-gympa, kanske skridskor, scenplanering, ihopmontering av sonens stora julklapp, Polarexpressen och ordentligt med julmys får sedan avsluta dygnet. Hektiskt, men I like.

Lucka 20.

Lucka 19.

Vad önskar du dig i julklapp?

Lucka 19 bjuder på en gammal goding till julljusshow. I like. You?

Lucka 17 bjuder på gårdagens bus med sonen när dottern sov lunch. Ganska kul, eller?

Lucka 16.



En jul för några år sedan gav Leilas mamma henne dessa skorpor i julklapp. Det var en julklapp av världsklass och Leila åt upp hela burken på 2 dagar. Nu är det fru E som bakar dessa i full galopp. Och gissa vem som äter dem?

Prova själva, världsklass!

Ingredienser
100 100 g smör
1 1 g saffran
2 2 st ekologiska ägg
1.5 1.5 dl strösocker
5 5 dl vetemjöl
1.5 1.5 tsk bakpulver
1.5 1.5 dl hel sötmandel
Råsocker

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Blanda de torra ingredienserna med hel sötmandel och vänd ner det i bunken.
4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker.
5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter.
6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader.
7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten.
8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.
9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).

Lucka nummer 15 bjuder på ett sött, men samtidigt lite hemskt, citat ur vardagen som återigen bevisar hur otroligt ojämställt landet falukorv faktiskt är. Världens minst ojämställda. Sonen, den underbara och godhjärtade med rosa som sin älsklingsfärg, som uppfostras i ett hem där vi i vår enfald vill tro att vi är jämställda och uppfostrar i en sann könsneutral anda, hörde mig prata på telefon och efter att jag hade avslutat samtalet lät det ungefär såhär...

Sonen: Vem var det?
Herr E: ”Tjejnamn”.
Sonen: Vem då?
Herr E: Hon som kanske skulle kunna bli min nya chef.
Sonen: Jag trodde det var en kille.
Herr E: Lät det som en kille?  
Sonen: Nä, men chefer brukar ju vara killar.

Oj. Jag kom liksom av mig. Min första tanke var ju att han hade hört en röst ur luren och då tyckt att det lät som en kille, men att det var så rysligt att han helt och hållet byggde könsgissningen på yrket känns faktiskt inte riktigt okej. Snabbt förklarade jag att farmor var chef. Och det visste han ju mycket väl. Sen visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare.

Hur kan det komma sig att det var så självklart för honom att det i hans värld var en kille?