I fredagens (12/9) Norran på Ledare/debatt-sidan kunde man under rubriken "Skolk i betygen bara ett steg på vägen" läsa ledarskribenten Mikael Bengtsson tankar kring regeringens önskan att införa att all eventuell skolk för elever i grund- och gymnasieskolan i fortsättningen ska skrivas in i terminsbetyget.  Det framgick tydligt när man läste texten att herr Bengtsson är positiv till detta beslut trots att han samtidigt berättar att han inte delar skolminister Björklunds åsikt om att förslaget kommer att minska skolket. Bengtsson menar att minskningen inte kommer att minska mer än på marginalen och anledningen till detta är enligt honom att skolket är ett symptom på att någonting inte står rätt till i elevens värld. Bengtsson väljer att nämna exempel som trassliga hemförhållanden eller att skolan inte ger tillräckligt med stöd vid mobbning eller andra studiesvårigheter.

Nu kanske ni undrar vad Bengtsson egentligen tycker är så positivt med förslaget, men även detta förklaras givetvis i dennes text. "Det är skolans uppgift att få eleverna att trivas och föräldrarna att se till att barnen verkligen går till skolan. Ur den aspekten är det viktigt att föräldrarna får veta om deras barn skolkar eller inte."

Personligen, för min egen del, kan jag inte riktigt se på vilket sätt det hjälper de som arbetar i skolan att öka trivseln genom att skolktimmar skrivs in i betyget. Jag tycker nog istället att det känns som ytterligare ett moment som istället kan skapa raka motsatsen. Det känns lite som att det kan bli en stämpel på ytterligare ett misslyckande. Liksom. Kanske menar han att skolan i och med detta pressas till att bli mer trivsam och därför också anstränger sig för att bli just detta? Om så vore fallet kanske det skulle kunna finnas en litenliten mening i det, men allvarligt? Tror någon verkligen att det kommer att bli någon märkbar skillnad? I min värld känns hot, för det är väl just hot vi pratar om, aldrig som rätt motivationsfaktor.  Hur är det i din värld?

Nej, skolk i betyget känns för mig fullkomligt meningslöst och jag ser det enbart som ett löjligt försök till att skrämma framförallt eleven, men även skolan och då i den meningen skolans personal. Fånigt, dumt och fullkomligt irrelevant.

Inte heller Bengtsson inledning om att arbetstagare inte kan utebli från jobbet utan gilltig förfall och vidare snack att om den typen av frånvaro skulle upprepas i värsta fall skulle kunna leda till avsked håller. När han jämför den "vanlige" arbetstagaren med gymnasieelever som först vid 20 procents frånvaro varnas om indraget studiestöd och sedan efter en skriftlig varning inte lyckats förbättra sin statistik också förlorar sitt studiestöd blir det i mina ögon mest löjligt blaha-blaha. Vet inte Mikael Bengtsson att gymnasieskolan av idag, år 2008, inte är det minsta obligatorisk? Gymnasiet är en frivillig skolform och eleven har, i viss mån tillsammans med sina målsmän, en möjlighet till ett medvetet val. Vill eleven gå i skola eller vill eleven inte gå i skola? Önskvärt vore givetvis att de allra flesta valde vidarestudier i någon form då jag tror att alla mår bra av utbildning. Trots att den utbildning vi idag erbjuder i Sverige kanske inte direkt är något att skryta över. Tyvärr. I min mening lär vi oss i väldigt stor utsträckning fel saker. Just nu kommer jag inte att utveckla detta ytterligare, men jag anar att det kommer att ske framöver. Stay tuned.

Jag undrar vidare om Bengtsson tror att kunskap på något underligt och mirakulöst vis kan baseras på närvaro? Skolan ska nämligen bedöma elevernas kunskap och absolut inget annat. Varken närvaro eller uppförande är i dagsläget relevant. Det som ska mätas och betygsättas är elevens kunskap. No more, no less. Och tur är väl det? För det finns väl ingenting som säger att en elev behöver veta mer än någon annan bara för att hon har deltagit i fler lektioner än någon annan? Eller för att eleven varit artig, trevlig eller sett hel, ren och fräsch ut?

Idag lever vi i ett samhälle där, mer eller mindre,  all nödvändig information finns tillgänglig på Internet. Dygnet runt, 7 dagar i veckan. Online. Twentyfourseven. Varför ska vi då begränsa oss till att sitta i ett klassrum? Dags att vakna nu skolminister Björklund!

Bengtssons och även Björklunds koppling till den "vanlige" arbetstagaren blir än mer förlöjligad då man funderar kring hur framtidens arbetsliv kommer att se ut. Tror ni för en sekund att det kommer att fortsätta att se ut som det gjorde före Internets genombrott? Tror ni att att svensk skola kommer att ha samma stora behov att skapa "aretare" till industrin som kommer och går på bestämda tider för att under sin arbetstid sitta ner på sina platser och producera produkter utan relevant återkoppling? Jag är övertygad om att ni som tror på detta vis har felfelfel.

Vi ser det redan idag på en del företag, men räkna med att det kommer att explodera framöver, nämligen arbetare som har obegränsad flextid och i stort sett valfri arbetstid. Personer som har uppgifter att lösa, projekt att genomföra och produkter att leverera. När, var och hur de löser dessa uppgifter är irrelevant så länge de ser till att leverera innan deadline. Är uppgiften löst, projektet genomfört, produkten levererad och, framförallt, om kunden är nöjd är också arbetsgivaren nöjd. Såklart. Då spelar det ingen roll om arbetet har utförts mellan klockan 03.00 och 07.30 varje natt istället för under vanliga kontorstider. Framtidens arbetstid och arbetsmiljö kommer givetvis att anpassas mer och mer utifrån individen för att på så sätt öka lönsamheten. Varför inte liksom?

Och i ärlighetens namn vette katten vad vi svenskar egentligen kommer att arbeta med i framtiden. Utvecklingen, så som den ser ut idag, tyder på att det kommer att vara Kina och Indien som är världsledande vad gäller i stort sett allt. Det är där mest utveckling sker just nu och det lär inte stanna upp i första taget. Anledningen till detta är fullt logiskt. De är fler, mer motiverade och betydligt mer obekväma. Dessutom är de elefantiskt mycket billigare. Varför ska ett företag anställa en dyr, bekväm och mindre motiverad svensk när han kan få en billig, motiverad och lösningsbenägen kines?

Men nu var det skolk i betyget som skulle diskuteras. Jag försöker verkligen hålla mig till ämnet och ber om ursäkt för att jag svävar ut lite nu och då. Det faktum att detta inlägg skrivs i korta intervaller under lång tid medför att det lätt blir lite utsvävningar från min sida. Jag får liksom en massa input under alla pauser från bloggandet. Typ. Detta medför givetvis också till att dessa inlägg blir flera tusen tecken långa. Men ack så intressanta, eller hur?

Enligt mig ska det inte finnas ett behov av att skriva in skolk i betyget. Om eleven är frånvarande från skolan är det givetvis elevens mentors uppgift att hålla målsmän informerade om detta. Kontinuerligt. Inte kan väl Bengtsson/Björklund mena att det ska vara så urdålig kommunikation mellan skolan och hemmet att man först vid terminsslut ska få reda på hur mycket ens barn har skolkat? Det vore ju fullkomligt orimligt! Tyvärr är det säkert precis så skrämmande dålig kommunikation på visa skolor, men lösningen på det problemet är väl ändå inte att skriva in skolk i betyget? Nej. Se istället till att elevernas mentorer tar sitt ansvar och genomför sitt arbete på ett korrekt och tillfredsställande sätt. Det måste finnas en pågående dialog där elevens utveckling ligger i fokus. En öppen och rak kommunikation mellan skolan och hemmet är viktig och skolk och annat tråkigt ska inte helt plötsligt kunna dyka upp som en fullkomlig överraskning.

 Man bör istället se till att utveckla mentorsrollen ytterligare och samtidigt ge ett ökat stöd för utbildning för mentorerna. Eleverna ska kunna vända sig till sina mentorer för att finna stöd, råd, vägledning, fakta, motivation, lugn, trygghet, information, ledarskap, kamratskap och glädje. För att mentorerna ska lyckas bidra med detta måste de givetvis också ges rätt förutsättningar i form av liknande support från arbetslag, kollegor, egen mentor och skolledning. Jag vågar tyvärr inte ens drömma om en sådan pedagogisk inriktning från sittande regering. I ärlighetens namn knappt från någon möjlig regering. Tyvärr.

Mina drömmar om att starta en egen friskola ligger fortfarande latent långt bak i både hjärta och hjärna och då och då kommer dessa drömmar upp till ytan. När jag läser om dumheter som dessa är de inte långt borta. Tvärtom. De är näranära. Tack och lov har jag äran att arbeta i ett fantastiskt arbetslag med en fantastisk syn på både människor och pedagogik, med en lovely chef som ger oss stor frihet och ansvar som gör det möjligt för oss att arbeta precis så som vi vill. Tack vare detta lyckas jag under långa stunder förtränga den tragik som sker på andra ställen i svenska skolor. Om det är bra eller dåligt? Ja, det vette katten.