"Gyllene omslagspapper"

Jag fick detta från en vän, som fick två saker att välja mellan. Det sa mig att även jag hade två saker att välja mellan. Jag har valt. Nu är det Din tur att välja.

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 8 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, "Den är till dig, Mamma" Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt.

Hon sa till sin dotter med harm i rösten. "Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?"

Dottern som hade tårar i sina ögon sa, "Men, Mamma, det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full."

Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.

En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen och vännerna. Det finns inget mer värdefullare än detta.

Så du har nu två val:

1. Sänd detta vidare till dina vänner, eller

2. Radera detta och agera som om detta inte berörde ditt hjärta.

------------------------------------------------------------------------------

Som ni ser valde jag ett alldeles nytt och egenkomponerat alternativ. Att kasta in det på bloggen. Historien, som givetvis med största säkerhet är påhittad, fick hjärtat i herr E att slå något slag extra. Kanske har det lite att göra med att jag ganska precis nyss lämnat en alldeles underbar och ledsen liten pojke hemma. Högst troligt spelar det in rätt mycket. Efter idag har jag jullov. Länge. Tre veckor. Både jag och sonen längtar oerhört.

Egentligen känns det nog ganska så helfel att skriva och påstå att jag gillar söndagar så jättejättemycket som jag just nu faktiskt ändå har tänkt göra. Söndagar brukar annars vara något utav en ångestladdad dag där man i all desperation försöker slöa, ta det lugnt, koppla av, vila och samla energi inför morgondagens kommande uppstart på arbetsveckan. Vetskapen om att arbetsveckan nu tar vid och att morgondagen förbjuder sovmorgon kan onekligen vara ångestframkallande. Härliga, lediga helgdagar tillsammans med underbara familjen E är ju det jag lever för. Jobbet är bra. Jag trivs. Ni vet väl det vid det här laget? MEN. Skulle jag bli snuskigt rik skulle jag aldrig någonsin fundera på att fortsätta att arbeta. Det är sanningen. I alla fall inte i den form jag gör nu. Jag skulle nog göra mer crazy grejer som att hobbyjobba hemifrån med diverse påhitt. Jag gillar sånt. Jag gillar det massor. Samtidigt känns det som en ohyggligt ostadig inkomst. Tyvärr. Och med huslån, studielån, amorteringar, räntor, elräkningar och andra diverseutgifter känns en stadig inkomst ack så nödvändig.

Nu skulle dock det här blogginlägget handla om något helt annat än min fantasi om den stora drömvinsten. Nämligen om söndagar. Först och främst är det väl antagligen lika bra att jag erkänner det delvis redan välkända konceptet söndagsmiddagar gällande familjen E nu omedelbums på stört. Det är sant. Familjen E äter mer eller mindre aldrig, och nu menar jag verkligen aldrig, söndagsmiddagar på hemmaplan. Lyxigt I know. Den första söndagen varje månad bjuder familjen Rönnberg in alla Rönnbergare med familj på söndagsmiddag. De öviga söndagarna är det Familjen Ejrevi som bjuder in på detsamma. Jo, jag vet - Vi är ohyggligt bortskämda. Ohyggligt. Sant. Tack och lov är vi även ohyggligt tacksamma.

Här under hösten har söndagar ofta också inneburit ett besök på Nordanå och pysselhörnan med efterföljande fika i fiket. En liten rundtur på museet brukar också förekomma vid dessa tillfällen. Idag var det dock sista gången för i år och frågan är om det blir någon fortsättning på detta fantastiska arrangemang. Jag håller tummarna. Hårthårt. Pyssel är kul och Nordanå är mysigt. I like. Idag var det pyssel i svart och gult och samtidigt återfanns det en finfin AIK-utställning på övervåningen. Sonen jublade, sjöng hockeyramsor och spenderade mycket tid vid bordshockeyspelen. Wunderbart.

På senare tid har söndagar också kryddats med ytterligare en aktivitet. Faktiskt helt och fullt på mitt initiativ. Jag har nämligen bokat en gymnastikhall för de tokiga barnen på Älvsbacka så att de kan få springa, balansera, hoppa, skutta, spela boll, skratta, tjoa och tjimma och ha allmänt trevligt sådär halvjobbigt tidigt på söndagsmorgonen. Det är uppskattat. Det syns i de smås ögon och känns i atmosfären som sprider sig bland såväl små som stora i gymnastiksalen. När jag själv var en liten rackarunge brukade mamma och pappa alltid boka gymnastiksalen i Ursviken så att jag och mina syskon och ibland också kusiner kunde leka på lördagsmorgonen. Jag älskade det och nu när jag själv har barn som kan uppskatta detsamma kändes det som ett oerhört enkelt beslut att ta. Förhoppningsvis blir det en fortsättning hela våren.

Söndagskvällen var för en tid sedan också förknippat med filmkväll för herr och fru E. På senare tid har dock alla tokbra serier liksom stulit all tänkbar filmtid dessa och alla andra kvällar i veckan. Återstår att se om det blir så även fortsättningsvis. Ikväll misstänker jag faktiskt att det vankas Prison Break för vår del. Spännande.

Summa summarum. Jag gillar nog söndagar trots allt. I alla fall söndagar som idag. Synd bara att det är måndag imorgon...

Gillar du söndagar?

Mycket av vetenskapen och litteraturen om svarta vid den här tiden handlade om att skapa ett försvar för slaveriet och det koloniala projektet. För att rättfärdiga slaveriet var det givetvis nödvändigt att kunna övertyga folk att tro att svarta var underordnade vita. Svartas underlägsenhet var därmed det återkommande temat i vitas skildringar av afrikaner. Så här skrev till exempel svensken Olof Bergius i en reseskildring från 1819:

"Sådan står Negern på nedersta trappsteget av den menskliga odlingen. [...] Emellan hans förnufts högsta ståndpunkt och den förståndsgrad hvarifrån vi redan som barn börja uppstiga till vetenskapernas regioner ligger ett svalg, som hittills ingen har öfverstigit, hvilken ej ärft en stråle af de hvitas färg på sin hud och på sin själ. [...] att försöka civilisera denna undermänniska vore i strid med sjelfva naturen." (Catomeris, Det ohyggliga arvet)

Negern är alltså en stereotyp. Den bild av den svarte som vita fabricerat genom århundraden. En del gillar att hävda att de inte alls menar något illa med användandet av ordet och att de har all respekt för svarta. Och när dessa upplyses om att svarta ser ordet som stötande kommer ofta försvarstalen: "jag har ju alltid sagt så här", "jag menar ju inget illa med det". I mina ögon och öron är det ingenting annat än total respektlöshet. Svarta har aldrig själva kallat sig för negrer. 

Man kan väl säga lite vad man vill om Folkpartiet i stort, ur skolans synvinkel kan jag nog villigt erkänna att jag är rätt kritisk till deras politik, men jag vill ändå passa på och avsluta detta blogginlägg med ett citat från landets mycket kloka integrations- & jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. "En neger är en degraderad, sinnesslö, lägre stående människa och att kalla någon neger och inte mena något illa med det är att likna vid att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det."

Hur skulle du ha läst?

Eftersom jag har en vana av att smygläsa lite hos Krutrut antar jag att hennes utmaning även vänder sig till lilla stora mig då hon skriver - "Ni andra kan också ta med er! Ropa bara när ni skrivit klart!". Visst borde det onekligen innebära att även jag med säkerhet kan känna mig utmanad? Ja.

Jag har alltid...

1. Gillat att fika
2. Tyckt om att spela bollspel
3. "Mjukisar" på mig hemma
4. Varit lugn och lite lat
5. Haft fula ben med blåmärken, sår och andra skavanker
6. Ett sug efter att få köpa finfina och, ibland, helt onödiga saker
7. Gillat att rita, klottra, skriva och kludda
8. Känt mig älskad av min familj och älskat densamma
9. Sagt att jag skulle hitta en fru som vill ge massage och som vill/kan ha en katt
10. Lite för lite tid

Jag har aldrig...

1. Gott om tid på morgon
2. Varit så mätt att jag inte fått plats för lite fika
3. Lätt för att tycka illa om folk
4. Jättebråttom
5. Riktigt exemplariskt bra i ryggen
6. Varit bra på att höra av mig till kompisar
7. Gillat broccoli
8. Tröttnat på att spela tv-spel
9. Inte fått jobbet efter en arbetsintervju
10. Orkat träna ordentlig barmarksträning

Trots att jag misstänker att många av mina bloggläsare redan har sett den här utmaningen tidigare i diverse andra bloggar passar jag ändå på och utmanar alla som känner för det. Och till Magnus, som fått en bloggrevival, skickar jag en alldeles egen och personlig utmaning.

Mitt lag vann med 6-4 och enligt min fullkomligt opartiske son var jag överlägset bäst på plan. Detta scenario återskapade sedan sonen med en alldeles lysande och finfin teckning. Jag är den stora killen. Såklart! Och motståndaren ser ju onekligen ut att vara hyfsat bortdribblad med tanke på all ketchup och senap han har i ansiktet.

Ny kanske minns min besvikelse från ett tidigare inlägg när jag gick miste om det där lampfyndet som jag under en längre tid gått och dreglat över. Nu har jag efter lång kamp och timmar av terapi kommit över den händelsen och istället inhandlat ett substitut. Ett mycket finfint substitut. Fast att skriva att det är jag som har inhandlat det är ingenting annat än en ren och skär lögn. Egentligen var det fakiskt en vänlig busschaufför, läs vän till svärmor, som gjorde oss den goda gärningen att inhandla den åt familjen E. Vi är enormt tacksamma. Jag var nämligen makalöst magiskt less på lampskrället som stod där innan och efter det att lampfyndet gled mig ur näven blev det absolut inte det minsta bättre på den fronten. Nu är det dock åtgärdat. Nu känns det bättre. Den gamla lampan har flytat ner till källarförrådet och givit sin plats till vår alldeles nyinflyttade Kulla. Ljuvligt som Leilas Rocky Road.

Fredagar är nog mina favoritdagar. Visst, man jobbar och det är ju lite sisådär med om det är kul eller inte att jobba, men jag har åtminstone kortdag. Och sen när den väl är slut har man hela helgen framför sig. Frihet. En mycket härlig känsla. Denna fredag hyrde vi ut våra småttingar till farmors och mormors. De fick ta hand om varsin. Bra med två barn ibland. Och minst lika bra med två uppsättningar far- och morföräldrar.

Herr och fru E slog sedan följe med den andra Familjen E boendes på Dalgatan samt familjen M och begav sig mot Sälteaterns julshow. Samtidigt låg familjen HC, som enligt planerna också skulle medverka, i magsjuka hemma i det lilla vita huset med den röda dörren. Inte alls lika nice som vi fick ha det kan jag tänka. Krya på er kära vänner.

När vi anlände till Västerbottensteatern kände vi oss dock rätt missanpassade. Medelåldern var lätt 65+. LÄTT. Var vi än vände blicken fann vi en äldre man eller äldre kvinna. Hade vi verkligen kommit rätt? Hade de verkligen kommit rätt? Erika småpratade med mannen i biljettluckan som bekräftade våra misstankar om att PRO hade köpt om i stort sett hela kvällens föreställning. Hur skulle nu detta gå? Visste de verkligen vad Sälteatern var och hur deras shower brukar gå till? Blir det fiasko?

Vi sippade på vår välkomstglögg en stund innan det var dags att gå till bords. Eftersom vi var ute tidigttidigt och bokade biljetter hade vi fått alldeles förträffliga platser. Längst fram alldels precis i mitten. Mycket trevligt. Enda smolket i bägaren var kanske att en av skådespelarna spottade ett helt glas, med något som skulle föreställa vin, rakt över mig. Men, men... Det får man väl ta?

Maten var helt okej. Åtminstone för de som åt kött. Jultallriken hade väl i stort sett det mesta man kan tänka sig från ett julbord. Erika saknade potatis. För oss vegetarianer saknades istället det mesta. En relativt stor skål grönsallad bestående av isbergssallad, ruccola, rödlök, paprika, gröna och svarta oliver och avocado. I hate oliver. De petades givetvis bort och salladen som återstod var god tillsammans med en utsökt vinegrette, men allvarligt. Prisskillnaden på den vegetariska tallriken jämfört med köttätarnas jultallrik måste ha varit enorm. Frågan är vem som tar denna profit - Sälteatern eller Den tyske kocken? Jag var bekväm och ställde inte till med några scener. Det fick sälarna stå för.

Själva showen var riktigt bra. Den var uppbyggt med en rad olika sketcher. Vissa bitar hysteriskt roliga och andra faktiskt riktigt mysiga. Riktigt bra som sagt. Eftersom jag inte spoila tillställningen för övriga skriver jag inget mer om den. Ni som har biljetter kan dock förbereda er på en trevlig kväll. Så mycket kan jag faktiskt garantera. I promise.

Efter avslutad show gick vi hem och fikade gottgott julfika, åt snacks och smaskade på gotteligott julgodis, spelade lite spel och myspyste. Nice. Som vanligt en mycket trevlig fredag trots att den denna gången till stora delar var utan våra underbara barn. Men ska sanningen fram är det ju faktiskt ganska skönt att slippa dem ibland. Eller hur?

Vad var ditt Fridays project?

Idag har varit en mycket bra dag. Åtminstone om man bortser från min delvis mördande ryggsmärta. Tidigt steg vi, killarna i familjen E, upp och gjorde oss redo för en uppfriskande promenad till Kanalskolans gymnastiksal. Vid vår sida vandrade grannen A med dotter M och son H glidandes på en snow racer efter sig. Väl framme stod fler morgonpigga och springhoppochleksugna och ivrigt väntade utanför porten. Trevligt. Efter lite labyrintvandrande kom vi slutligen in i gymnastikhallen, hoppade ur overaller och andra ytterkläder och sen sa det typ swosch och hela gympatimmen var över för denna gång. Tiden går onekligen fort när man har roligt. Sonen ville absolut inte sluta och godkände endast att gå hem om jag lovade att vi skulle kunna spela lite mer innebandy hemma i källaren. Jag känner redan nu att det här med morgongympa tillsammans med kidsen kommer att bli en elefantisk succé. Wunderbart.

Senare på dagen bar det av mot city och närmare bestämt familjen Rönnberg. Gottgott adventsfika stod på menyn. Även det wunderbart och herr E doppade nog i sig så mycket som 4-5 lussekatter faktiskt. Jag försökte dock undvika de andra godsakerna och även de arga blickarna från fru E. Hon gillar helt enkelt inte att jag gillar att fika lika mycket som jag gillar att fika. Om du hänger med hur jag menar? För egen del skulle jag nog kunna fika hur mycket som helst faktiskt. Ni som varit med när det varit fikabuffé på Stigs vet ju vad jag pratar om.

En annan wunderbar händelse som utspelade sig idag var att son och dotters moster flyttade hem från Luleå. Nu har de både moster och faster på hemmaplan. Äntligen. Dottern kanske inte funderar så värst mycket på det ännu, men sonen uppskattar det väldigt. Väldigtväldigt till och med. Moster hann dessutom svänga förbi en liten stund och kramas litegrann med sonen. Lycka.

Som en alldeles wunderbar avslutning på söndagen kom kära pappa Rönnberg och plockade upp mig för att sedan köra mig till Kaplanskolan där mitt lik till bil stod och såg ut som en frusen snöhög. Hasse, en man som jag hyser ett enormt förtroende för, på Hasses Bilservice var mer eller mindre 100% säker på att det var antingen tändkasetten eller så bränslepumpen. Pappa Rönnberg sa ispropp. Jag var inte direkt övertygad. "Hade du lite bensin i tanken?" undrade Pappa Rönnberg och jo, det var nog så att lampan hade börjat att lysa. "Det är en ispropp. Har man lite bensin i tanken får man lätt en ispropp när det blir kallt." Jahaja. Case closed enligt pappa Rönnberg, men jag var fortfarande skeptisk. Men sen blev det sådär ni vet som det lätt kan bli. Jag hade ju provat att starta min skruttiga Saab sisådär en halv miljard gånger på alla tänkbara möjliga vis utan den minsta framgång. Och vad händer? Jo. När vi anländer vid bilen ber pappa Rönnberg om nycklarna, låser upp dörrarna, sätter sig i förarstolen och startar bilen. "Jaha, det var ju inga problem det här." I det läget vet jag inte riktigt hur jag ska agera. Ska jag krama min fantastiske far som precis har åstadkommit ett mirakel eller ska jag snödränka den jäkeln för att han så retligt enkelt hade alldeles precis rätt med sitt tjat om isproppar och löste det hela genom att det blev plusgrader denna trevliga söndag? Min lösning blev något sorts mellanting. Det är inte första gången det blir like this för mig och min pappa just när det gäller bilgrejer. Just bilar kan jag faktiskt villigt erkänna att jag är rekordeligt bedrövlig på. Och då är det bra med en far som kan desto mer och som dessutom har finfina kontakter om han händelsevis inte skulle kunna. Wunderbart som sagt.

Hur skön var din söndag?