Nu är det hög tid att bege sig till Folkets Park där det klockan 13.00 drar igång med en massa kuligheter. För egen del laddar jag och sonen för fulla muggor och vår höjdpunkt blir lillebror/farbror J's Graffitiutställning / Workshop. Spännande. Vill det sig riktigt väl kommer sonen att spraya sina första alster redan idag. Man kan just undra hur en treårings tag skulle kunna se ut. Men, varför sitter du fortfrande kvar och läser detta? Hopp i väg nu, omedelbums!

Usch. Förlåt mig kära bloggläsare för jag har syndat. Jag har varit en dåligdålig bloggare denna vecka. Visst, bilden på semlorna var fin och den gamla bilden på mig ganska underhållande, men i övrigt har det varit ont om ljuspunkter bland de få ord jag kastat ur mig. Jag ber om ursäkt för det. Sorry. Ave Maria.

Nåväl. I veckan har det hänt och gjorts en del. Kanske inte speciellt mycket mer än vanligt, men ändå en del till filmen om familjen E. Måndagen har dock både jag och fru E förträngt, men det är väl okej? Det är ju faktiskt  jättelänge sedan den passerade revy. Det var nog en alldeles vanlig måndag om vi inte missminner oss alldeles. Tisdagen var fullkomligt galen. På jobbet har jag nog aldrig någonsin varit med om så mycket stök, bök och jobbigheter. Ni som läst bloggen tidigare vet att jag egentligen tycker om mitt jobb riktigt mycket, men just denna dag kändes det i ärlighetens namn ganska långt ifrån bra. Varken vill eller får berätta om vad som hände på detaljnivå, men man kan väl säga att det blev en del myndighetssamtal. Blodvite. Skrik. Svordomar. Jag tror att jag undervisade i ungefär 10 minuter sammanlagt under hela dagen. Lovely? Om dagen var tung var dock kvällen betydligt mycket trevligare. Ett oväntat telefonsamtal från en stark man som har stor makt över min framtida yrkeskarriär var liksom pricken över i:et. Han hade hört talas om mig, läst min CV, fått mer information från de som intervjuade mig och plockade ut mig till Vilja-programmet och slutligen gillat det han hört och läst. Därför kände han att han helt enkelt ville ringa mig och berätta detta. Trevligt initiativ och en oerhörd kick för egot. Nicenice. Tisdagen bjöd också på hockey och en finfin seger för AIK.

Onsdagen var det liksom "lugnet efter stormen" på jobbet med några ytterst små efterskalv. Inget jättestort. Kvällen spenderade fru E på Åhlens klubbkväll innan hon kom hem och bytte av herr E så att denne kunde åka och träna innebandy. Inga köp gjordes dock. Torsdag kväll dömde herr E en långlångjättelång innebandymatch som mer eller mindre aldrig verkade ta slut. Försenad matchstart. Många mål. En del utvisningar. Flera sargbyggen. Sudden Death. 350 kronor. Fantastiska fru E väntade dock uppe när jag kom hem. Alltid trevligt.

Och så fredagen... Idag alltså. Jobbet flöt på utan nämnvärd anmärkning, men när jag skyndat på för att få sluta lite tidigare kom första bakslaget. Bilen vägrade att starta. Hur jag än försökte gick det bara inte. Jag fick skjuts av min kollega för att tanka lite mer bensin eftersom tanken snart var slut. Detta hjälpte inte det minsta. Jag fick sedan skjuts hem och väl hemma insåg vi att dotter S mest troligen haft öroninflammation eftersom det hade runnit ut ena örat. När vi sedan tänkte oss tillbaka till nattens och gårdagsnattens skrikinslag och feber kände vi att ett samtal till vårdcentralen var befogat. Vi fick givetvis order att komma in på undersökning. Såklart. Utan bil och allt. Svärmor kom och plockade upp fru E och dotter. Strax efter att de lämnat Dalgatan fick jag tag på Hasse på Hasses bilservice och denne bad mig titta under huven på bilen som stod och fortfarande står på Kaplanskolans parkering. Om det luktade bränt skulle han kunna hjälpa mig att fixa problemet redan idag. Lovely. Nu var bara frågan hur fasiken jag skulle ta mig dit? Som tur är har vi vänner till grannar som har bil med barnstol på plats och som dessutom är så fantastiskt vänliga att de lånar ut den alldeles omedelbart på stört. Efter lite fönsterskrapande brummade jag iväg med den automatlådade lånebilen. När vi väl kom fram till SAAB:en (Sälj Aset Annars Byt) och öppnade huven luktade det givetvis inte det minsta bränt. Hur gärna jag än ville och hur jag än sniffade runt bland motorblockets komponenter fann jag ingen tillstymmelse till lukt av bränt. Bittert. Hasse meddelade att jag fick bogsera bilen till hans finfina bilservice så skulle han titta till den under veckan som kommer. Jippie. Ingen bil på ett tag med andra ord.

Tro inte att det gick bättre för fru E. Nejnej, dotter S hade, precis som storebror S, för mycket öronvax för att läkaren med säkerhet kunde säga om hon var i behov av penicillin. Hans lösning fick bli att han skrev ut ett recept på penicillin som vi sedan skulle ta ställning till om dottern behövde. Upplevde vi att det blev värre, hade hon feber och verkade ha ont i örat. Alltså. Hallå? Ska vi, lekmän på sin höjd, ställa vår egen diagnos om dottern behöver penicillin? Min gissning är att vi kanske smiter förbi akuten om hon inte känns friskare. Känns inte det lite vettigare än att medicinera lite hejvilt?

Sonen sover nu sött och fru E jobbar på att få vår nattuggla till dotter att göra detsamma. Vi har kämpat med det där att få henne att somna tidigare hela veckan och det har gått sådär. Ömsom vin ömsom vatten. Mest vatten. På den platta dumburken har vi, partymysfredag till ära, givetvis följt Idol. Som vanligt ignorerar vi att se vem som åker ut. Jag håller dock på killen från Malta. Han är faktiskt riktigt duktig. Jag gillar även Johan som jag tror skulle kunna göra musik som jag skulle kunna gilla. De övriga två är också okej. Tjejen, som jag har glömt namnet på just nu, har i mina ögon tappat en del. Tyvärr. Hon var ju riktigt magisk där i början. Nåväl. Idol ska inte få så mycket mer utrymme än såhär här på bloggen. Tror jag.

Sist, men långt ifrån minst. Mikael Renberg är klar för Skellefteå AIK. Trevligt. Långt ifrån oväntat. Jag misstänker att han kommer att klara det riktigt bra i den svartgula tröjan. Personligen tror jag att han kommer att vara oerhört viktig för AIK under slutskedet av seriespelet. Främst vad gäller ledaregenskaperna. Christoffer Norgen, som idag är lagkapten, känns i dagsläget tyvärr som en utfyllnadsspelare som inte alls inger den respekt, hos varken motståndare eller domare, som man kan önska av en lagkapten. Micke Renberg får dock den här respekten oavsett om han har ett C på tröjan eller ej. Viktigt.

Såja. Nu hoppas jag att mina synder är förlåtna. Nu är det helg. 

Välling. Mamma. Jag vill skriva mamma. Mamma. Olle. Bajs. (Med dessa fick han lite pekhjälp, men resten är på fri hand)

SANDER 854044                                                                                                                                                                                             20 µÄ :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_Ä :_KJHHGTYUHJHYIYUNBMJMMBBNNNNNNSADAEED SWKUIOUILÖÄPOÖÄPÄÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅIOHVGFDFDSGADUIJHGYTYJ

Sam, som var en blind Chinese Crested Dog, utnämdes någon gång i tiden tre år i rad till den märkliga titeln "världens fulaste hund". Detta medförde att Sam blev berömd världen över och när han, på grund av hjärtfel, avlivades den 18:e november 2005 var det stora rubriker på flera stora nyhetssajter. Ägarinnan Susie Lockheed tog hand om den lilla "fula" krabaten efter att han hade hittats och räddats till ett hundhem. I mina ögon var han inte det minsta ful utan faktiskt fullkomligt underbar och jag är också ganska så störtsäker på att Sam givit sin ägarinna massvis med kärlek och glädje under sin livstid.



Min kära syster S har även hon tagit hand om en liten ängel till hund, nämligen Laika. Denna sötnos kommer från Spanien och den spanska föreningen Julie Rescue of Animales De Andalucia som drivs av en kvinna vid namn Julie Lochbrunner. Julie förestår också föreningens hundhem som tar in hundar och försöker förmedla ut dem för adoption. Förutom hundarnas skötsel, veterinärresor, sökandet efter hundar som far illa, städning i hundgården, medicinering, badning m.m. verkar Julie också aktivt för att förändra hundarnas situation i Spanien rent lagligt. Som före detta advokat är hon mycket drivande i sina försök att få till stånd lagändringar som ska skydda hundarna. Julie är onekligen väl värd all respekt för den tid, kraft och energi hon lägger ner på detta arbete.

Vill du kanske lämna ett bidrag till verksamheten, tycker jag att du kan besöka deras hemsida eller ta kontakt via ett skickat mejl till [email protected]. Verksamheten är väldigt tacksamma för alla typer av bidrag, t.ex. koppel, selar och bäddar till hundarna i Spanien och Sverige. Även ekonomiska bidrag uppskattas givetvis.

Sist, men inte minst, känner jag att jag helt enkelt måste slänga in en lustig liten bild på familjen storebrors lilla vovve - Gandhi. Denna lilla rackare är onekligen ett charmtroll av högsta klass. Som synes. Fotot är stulet från Ibbe.



Vov och god natt!

Länge var Arne Weise lika självklar som julklappar och rim på julafton. Sedan blev det snarare tradition att SVT:s julvärd byttes ut från år till år. Lasse Kronér, som i vanliga fall håller i Doobidoo om fredagskvällarna, är den som ska hålla Kalle Anka och Karl-Bertil sällskap detta år.

Den blivande julvärden låg i en pool i Brasilien när telefonen ringde och han blev tillfrågad om han ville ställa upp som julvärd. När Lasse Kronér kom hem från sin resa frågade han sina barn vad de tyckte och de fick helt enkelt avgöra saken. Det blir första gången Lasse firar jul utan sina barn och det kostade tydligen ett par godispåsar och lite kexchoklad och så blev de utlovade en extra julafton. I år ska nämligen familjen Kronér fira julafton den 25e. Yeah, yeah.. whatever.

Hemlighetsmakeriet kring julvärden har varit massivt och när Lasse Kronér slutligen presenterades var det med buller och bång live i SVT kl 08.43 för att vara exakt. För egen del känns det lite sisådär. Är det här med vem som är julvärd verkligen en nyhet värd all denna uppmärksamhet? Nja, jag kanske måste säga ja till detta med tanke på att jag faktiskt tagit mig tid till att blogga om skiten. Eller? Fast mest ville jag nog vara lite halvkritisk mot detta. Undrar just om det framgick?

Som julvärd gör sig nog Lasse helt okej. För min egen del hade givetvis Arne fungerat allra bäst av nostalgiska skäl, men om sanningen ska fram har jag inte speciellt mycket tid över till att se på tv på julafton. Familjen E har nämligen avskaffat den hektiska julen där man flängde runt mellan olika hushåll för att hinna fira lite jul med var, varannan och varendaste en i stora tjocka släkten. Nu bjuds alla in till Dalgatan där det anordnas någon variant av knytkalas i julbordsform. I klassisk sällskapsmanér ala herr E bjuds det dessutom på väl genomarbetade lekar. Ifjol var det ett väldigt uppskattat och egeninspelat "På spåret" som var höjdpunkten och frågan är hur det ska överträffas i år. Det finns en del planer, men inget jag kan eller vill avslöja här.

Avslutningsvis, Vad tycker du om årets julvärd?

Lovely. Det känns onekligen som att jag har hamnat alldeles precis och fullkomligt rätt. Den första dagen var oerhört inspirerande och det var oundvikligt att känna framsyntheten och utvecklingsandan som spirade längst uppe i de finfina lokalerna som kallas Utsikten på Medlefors Folkhögskola.

Som en av de lyckligt antagna till denna utbildningkan man inte göra annat än att känna sig stolt. Det känns nämligen att det finns en oerhörd kompetens i denna omgivning och att uttagningsproceduren varit ohyggligt noggrant genomförd. Drygt ett 80-tal sökte och en efter en gallrades de sedan bort tills vi slutligen var 18 som stod kvar. Den ursprungliga tanken var att 15 stycken skulle antas, men kursledarna valde att ta bort ett moment (övernattning sista kursdagen) och antog ytterligare tre. Konkurrensen var så pass hård. Trevligt.

Idag fick vi en introduktion och lite spännande kurslitteratur. Jag ska genast skynda i säng och börja läsa nu alldeles strax omedelbums. Det kanske låter aningen fjantigt, men jag längtar. Jag älskar att läsa den här typen av litteratur och i sanningens namn lockar det mer än skönlitteratur. Underligt. Jo, I know.

Vi fick även veta litegrann om tidigare deltagare inom programmet och vad de gör idag. Utav de 13 personer som genomgick utbildningen förra rundan är sex stycken verksamma som chefer inom Skellefteå Kommun. En är chef inom Örnsköldsvik Kommun. Tre sitter på nyckelpositioner inom andra företag. Och tre, endast tre, arbetar idag kvar där de arbetade innan utbildningen. Med detta facit i hand kan man inte annat än bekräfta att detta är en enorm möjlighet.

Lovelylovelylovely.

Somliga bloggläsare har efterlyst fler familjebilder här på bloggen, men då herr och fru E i dagsläget känner sig allmänt dassiga får ni helt enkelt nöja er med familjens två vackraste medlemmar. Jag misstänker dock att det duger alldeles ypperligt?



Sent ikväll/natt dyker det upp en fulblogg. I promise.

Kvällen bjöd på en söt, men något sliten, son med nästintill 49 graders feber. Mumsiga Quesadillas. I paniken inringd Coca Cola Zero (tack Soof and the crew!). 90210. Värmeljus. Besök av finaste lillasystern S (som fick en ny bloggdesign på köpet) och Laika. Idol. Hetsätande av Jättenkex Choklad. Fredag hela veckan. Julsmaskigt Lussete. Doftljus Äpple/Kanel. Häagen-Dazs chocolate chip cookie dough (god, men ändå inte riktigt BJ-klass). En glad och mycket vaken nollåring (som älskar sitt babygym). Gossip Girl. En variant av en fulblogg.

Sist, men inte minst off to bed med den trevliga vetskapen att det är jag har sovmorgon imorgon.

Hur såg din fredag ut?

Det finns givetvis mängder av anledningar till att uppmärksamma och stödja kampanjen, men den viktigaste för mig är nog Miljöaspekten, som påvisar nödvändigheten av att vi lägger om våra konsumtionsvanor här i väst eftersom vi håller på att utarma naturen. Vi måste helt enkelt, för jordens och vår egen överlevnads skull, anpassa oss till en mer hållbar ekologisk utveckling.

Två andra oerhört viktiga anledningar är Rättviseaspekten och den etiska aspekten. Rättviseaspekten, om hur vi i västvärlden roffar åt oss en orimligt stor del av kakan på bekostnad av andra människor. Det går inte att försvara att 20% av jordens befolkning förbrukar 86% av jordens resurser. Det är ingenting annat än skamligt. Den etiska aspekten om hur vi, genom att stödja storföretagen, exploaterar tredje världen och fattiga människors billiga arbetskraft i "sweatshops" och stora fabriker med svältlöner och risiga arbetsförhållanden. Jag har sagt det tidigare. Skamligt.

Man kan också se till oss själva som individer och hur uppsnärjda vi är i det ekonomiska systemet; hur vi i samhället idag är reducerade till konsumenter snarare än medborgare, hur mycket av vår tillvaro och vistelse i det offentliga rummet som går ut på att få oss att konsumera, köpa saker. Vilka budskap som säljer varorna, lockande bilder och texter om hur mycket mer lyckade människor vi ska bli. Reklamen spelar på känslor av otillräcklighet och vi luras ständigt till att köpa mermermer. Vi blir om och om igen intalade av reklambudskapen och företagen att vi inte duger, vi behöver justeras med hjälp av fler produkter, fler varor i våra liv.

Men går verkligen lycka, gemenskap och tillfredsställelse att finna i en shoppingbag? Ibland känns det onekligen så. Fast i själva verket kanske det helt enkelt beror på det faktum att man redan är hjärntvättad till den grad att man inte vet bättre? Hur kan man veta om det egentligen är just precis så som är fallet? Det är ju omöjligt.

Här i Sverige och Europa firar vi En Köpfri Dag den sista lördagen i november, 29 november 2008, en knapp månad innan jul och dessutom en dag som brukar sammanfalla med att julkommersen kickar igång på allvar, vilket givetvis har en symbolisk innebörd eftersom julen är den högtid då köphysterin tar sina mest extrema uttryck. Under december månad handlar vi svenskar för inte mindre än 61 miljarder kronor. Jo, jag skrev rätt. Sextioen. Miljarder. Visst låter det fullkomligt absurt? Även andra månader på året konsumeras det rätt så skapligt flitigt. En genomsnittlig månad handlar vi i Sverige faktiskt för så mycket som 48 miljarder. Astronomiska summor. Jag undrar just hur mycket man själv bidrar med... Egentligen vill jag nog helst inte veta. Vad jag dock med säkerhet vet är att jag den 29 november säger "bye buy!"

Hur gör du?

Det finns en hel del teorier kring hur man vid relativt tidig ålder i ett barns liv kan räkna ut hur lång en person blir som vuxen. Nyfiken som jag är har jag givetvis gett mig an att räkna ut hur lång min, i dagsläget, lille son ska bli som fullvuxen.

Man kan givetvis inte förutse ett barns vuxenlängd på ett säkert sätt, men omkring 70 procent av barnen följer faktiskt sin kanal på tillväxtkurvan. Om ett barn växer enligt sitt arv och om mamma och pappa kom in i puberteten vid en genomsnittlig ålder kommer barnet troligen att följa sin kanal på tillväxtkurvan tills det är vuxet. Om barnet däremot kommer in i puberteten tidigare eller senare eller om pubertetsspurten inte får den omfattning man förväntat, kan barnets vuxenlängd bli helt annorlunda än den man gissat. För herr och fru e's del känns det som att vi var vid ganska genomsnittlig ålder när vi kom in i puberteten. Min egen pubertetsspurt var dock en ganska rejäl finish. Återstår att se hur det påverkar sonen. Skulle han dock vara bland de 70% som följer sin kurva visar nedanstående diagram en slutlängd på 189,5 cm.



Men det finns givetvis fler sätt att räkna ut sin blivande längd. Ett sätt är att räkna ut medelföräldralängden. Nio av tio barn får nämligen en längd som hamnar inom ±10 cm från den beräknade medelföräldralängden.

Enkelt kan ärftlighetslängden beräknas som: (Fars längd+mors längd)/2. Är barnet en pojke lägger man till 6,5 cm för att få den förväntade medelföräldralängden, är barnet en flicka dras istället 6,5 cm ifrån.För Sander innebär det alltså 198+168/2 = 183 cm + 6,5 cm = 189,5 cm. Precis samma som tillväxtkurvans diagram visar. Intressant.

En sista variant som används att förutspå sin kommande höjd över havsytan är att dubbla den längd man hade som tvåring. För Sander, som vid två års ålder var 94 cm lång, innebär den teorin alltså att han ska bli 188 cm lång.

Oavsett hur lång den lille mannen nu kan tänkas bli känns det onekligen som att förutsättningar för att han blir upp mot 190 cm lång känns väldigt stora. Kul. Själv har jag nog aldrig lidit av att vara stor utan snarare sett det som en fördel. Jag hoppas att sonen får uppleva något liknande.

Hur långa blir dina barn?