En rapport från världens minst ojämställda land.
Ibland snubblar man över information som i grund och botten känns ack så viktig - så viktig, men i samma veva kanske kan upplevas som fullkomligt onödigt vetande. Idag informerades jag om följande oerhört bedrövliga fakta. Delvis visste jag väl redan att det låg till ungefär på detta skrämmande vis, men varje gång jag blir påmind kan jag inte annat än känna frustration.
När man under förra året, alltså 2007, undersökte Sveriges 500 största företag kom man fram till att 486 stycken av dessa företag hade manliga chefer. Endast 14 stycken styrdes av kvinnor. Färre än 3%. Detta i ett land som ofta och stolt kallar sig för världens mest jämställda land. Jag har sagt det förrut, men jag säger det nu igen och ni kan kallt räkna med att det dyker upp fler gånger i framtiden. Sverige är inte världens mest jämställda land. Sverige är världens minst ojämställda. Storstor skillnad i min bok.
Vidare informerades jag om att dubbelt så många företag har en chef som heter Göran än en kvinnlig chef vid rodret. Ett gammalt manligt namn konkurrerar helt enkelt ut ett helt kön. Och inte med någon liten knapp och futtig marginal direkt. Åh nej, det rör sig om en jordskredsseger. DUBBELT så många chefer heter alltså Göran än det finns kvinnor i ledarpositioner i Sveriges 500 största företag. Ibland får man väl nästan lov att skämmas över att vara man? ...eller människa kanske är bättre uttryckt?
En annan lustig sak väl värd att kommentera är det scenario som brukar utspela sig när en kvinnlig chef misslyckas med sitt ledarskap. I dessa fall utgår man väldigt sällan från individen utan vänder det mot hela gruppen. Könet. Kvinnorna. Det var inte Gudrun, Jenny eller Stina som individer som misslyckades utan det var det "kvinnliga ledarskapet" som var problemet. Vilket blahablaha. Man kan ju undra hur det ser ut när en chef som heter Göran misslyckas i sitt ledarskap. Givetvis är det då individen Göran som misslyckats och inget annat. Det "Göranska ledarskapet" nämns då garanterat inte.
Underligt. Inte sant?
Här följer en ocensurerat fulblogg om söndagen
Idag var det som ni kanske vet söndag. Ingen vanlig söndag utan fars dag. Detta skulle givetvis firas och efter lite krux gällande var och när familjen E skulle äta middag blev det till sist så att vi gick hem till familjen Rönnberg och firade bästaste pappa O. Maten som var förberedd hos svärmor och svärfar frystes in till kommande söndag. Lovely. Ni som känner oss i familjen E lite bättre än dom som känner oss lite sämre har förmodligen koll på hur våra söndagar brukar se ut, men för er andra planerar jag ett kommande blogginlägg där jag förklarar hela konceptet "söndagsmiddag" för familjen E. Återkommer till detta. Promise.
Innan farsdagsfirandet, där pappa O för övrigt fick en halsduk samt en DVD - Limited Edition Scarface, hanns det med ganska så mycket faktiskt. Först dömde jag en innebandymatch tillsammans med min storebror J. Sen spelade jag själv en innebandymatch i det nedan nämnda rosa matchstället. Det gick bra. Så bra at tvi vann med hela 10-3 faktiskt. Trevligt. Efter all innebandy var det dock dags för dagens höjdpunkt. Bio för "killarna". När jag skriver killarna menar jag alltså far och son E. Debut för den yngre av de två. Popcorn. Coca Cola. Lilla Spöket Laban. Det blir inte mycket bättre än så. Sonen satt som förtrollad och när de 44 minuterna var över ville han se mer. "Är det slut på rikigt pappa?". Och jag som trodde att han kanske skulle få svårt att sitta still i 44 minuter. Nu tror jag att han skulle klara en långfilm. Åtminstone en film på 1h 30 minuter. Åh, jag längtar redan till nästa gång! Trots att vi redan nu faktiskt har bestämt att det då är fru E som ska få följa honom.
Även jag uppmärksammades givetvis på fars dag trots att vi egentligen inte brukar ge varandra saker dessa "högtider". Vi brukar istället unna oss lite välbehövlig lyx just de gånger då vi faktiskt känner att vi behöver det. Det tycker jag är en mycket bra deal för herr och fru E. Idag gavs jag ändå chansen att skrapa fram en stor hög med pengar i form av två trisslotter. Tyvärr blev det inte en krona. Zip. Nada. Zero. Men i och med att dessa två nitlotter är bortskrapade ligger jag nu två lotter närmare en storvinst. Visst? Det måste väl vara logisk matematik om något?
Vad gjorde ni en fars dag som denna?
Förstafemman
Partymysfredag för en treåring
Att vakna tidigttidigt, fast man har sovmorgon, och passa på att killa en sovande och något lätt lättretlig mamma. Leka mamma-pappa-barn med samma lättretliga mamma och docksonen Rickard. Gå på låtsascirkus. Äta mormors jättegoda kycklinglunchsoppa. Se Lazy town. Gå på "Hopp och lek på bibliotek" med obligatoriskt fika därefter. Snubbla på asfalten följt av stora dinosaurietårar och spräcktatrumhinnorskrik. Middag i form av mumsiga quesadillas och nachoschips. Digitalt tårtbakande på pappas laptop. En biltur till ICA Moröhallen för partymysfredagsshopping. OLW's stjärnor och Byggare Bob-kex. Myspys i soffan framför Idol tillsammans med hela familjen E. Att slutligen få somna på soffan.
När sonen somnat fortsätter partymysfredagen för Herr och fru E som avnjuter en finfin chokladkaka som lika finfina vännerna J&J spontant och uppskattat kommit över med. Det händer faktiskt lite nu och då att det levereras godsaker till familjen på 8B och även om det alltid uppskattas var det kanske lite extra uppskattat med chokladkaka just idag. Jag hade nämligen kort innan förbannat mig själv över att jag inte hade inhandlat någon choklad till ikväll då chokladsuget slog i taket. Bra tajming. Till den goda chokladskapelsen avnjöts ett avsnitt av Gossip girl. Jag vet att det kanske uppfattas töntigt och tjejigt, men i min bok är det inget annat än lovely.
Vad gjorde du en fredag som denna?
"Change We Can Believe In"
As I type skrivs historia. Och jag är inte det minsta opartisk. Forza!
Utmaning - 8 saker
Min kära brorsdotter Ibbe har skickat en utmaning min väg och jag tar mig givetvis an den med glädje.
Regler:
Sätt in dessa regler & länka gärna till den som utmanade dig. Berätta 8 saker om dig själv både alldagliga och knäppa. Utmana 8 st i slutet av inlägget genom att skriva deras namn och länka till dom. Låt dom också få veta att dom är utmanade!
1. Jag föddes den 21 februari 1976 i soliga Karlstad.
2. Jag är sedan, hör och häpna, snart 15 år tillbaka vegetarian.
3. Jag glömde först bort att skriva något vid punkt tre. (redigerat)
4. Jag tjuvsitter ofta med den bärbara datorn när jag går på toa.
5. Jag tycker att Gossip girl är ett alldeles utomordentligt bra tv-program.
6. Jag är 198 centimeter lång och väger 0,1 ton. Faktiskt lite drygt.
7. Jag färgar kontinuerligt håret svart.
8. Jag har varit svensk mästare i innebandy.
Jag utmanar: Malin, Emma, Lovisa, Skilla, Shelob, Suss, Mange, Linda
Barndisco Halloween!
När vi väl fått oss varsin tallrik med mat och satt oss ner för att avsmaka denna vandrar nämligen "monstret" förbi alldeles bakom oss. Sander fryser till is och kryper ihop mot bordet. Han söker ögonkontakt med mig och jag ska precis till att med min mest lugnande stämma säga att allt är lugnt när mamma E kramar om sonen bakifrån. SKRiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiK!! Världens räddaste treåring skriker rakt ut det allra högsta och mest hjärtskärande skrik man någonsin kan tänka sig att en liten treåring kan få ur sig. Om inte högre och än mer hjärtskärande. "Det var bara mamma Sander." försöker jag, "Älskling, det var bara jag." försöker mamma E, men inget fungerar. Majken försöker sträcka fram en tröstande hand som direkt resulterar i ett nytt öronbedövande skrik. Panik. "Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut!" gråter sonen fram och jag försöker lyfta upp honom i min famn. Detta är dock nästintill omöjligt då sonen har tagit ett ohyggligt grepp runt bordet och i sten vägrar att släppa. Tillsist går det. Vi lämnar för ett ögonblick lokalen, folket och inte minst monstret bakom oss. Sonen kramar mig hårt. Länge. Han är makalöst rädd. Gråter stora elefanttårar. Fy, usch och blä vad liten man känner sig som förälder en gång som denna. Tanken att gå hem slår mig och känns fullkomligt vettig, men det känns samtidigt som en nederlag att inte kunna vara kvar och dansa disco som sonen längtat så efter att få göra. Samtidigt som vi sitter utanför lokalen där festligheterna äger rum äter fru E upp sin mat för att sedan komma och byta av mig. Jag smiter in och äter lite hastigt upp lite av den tacoröra jag tagit för mig, tittar till dotter S som sovit sig igenom hela skräckscenariot, och letar sedan upp "monstret" i hopp om att övertala honom att ta av sig masken. Han går ganska så motvilligt med på att göra detta. Åtminstone när han ska börja spela discomusiken. Han är nämligen kvällens dj. I min bok går han från och med nu under namnet dj Nightmare. Jag misstänker nämligen att sonen inatt, och kanske fler nätter framöver, kommer att vakna och ropa (läs skrika!) efter pappa och be mig rädda honom från det hemska monstret. Det är liksom inte första gången det händer...
Sonen får informationen att monstret numera är demaskerad och att det serveras glass för alla barn. Och inte vilken glass som helst utan turligt nog sonens favoritglass. "Skruvglass". Sonen vågar sig åter in i lokalen och dessutom fram till den utklädda hunden som delar ut glassarna. Modigt. Efter detta går det bättre och bättre. Discot börjar. Sonen ser faktiskt till och med på dj Nightmare, i och för sig utan mask, utan att bli rädd. Underbart. Han dansar inte speciellt mycket. Inledningsvis är det mest spännande att stå och se på andra som dansar, discolamporna, vuxna som finns i närheten, glasshunden, röken som sprutas ut och givetvis också mamma och pappa. Sen kommer han igång även med dansandet. Och när kvällen börjar närma sig sitt slut är han en av få som står kvar och dansar. Kompisarna har vid det här laget redan kastat in handduken, men som sonen själv uttryckte sig hade han "Inte dansat klart ännu!". Dansen går mest ut på att springa runtrunt och sedan stanna av och göra någon nice streetdance-move. Lovely. Som pappa till den lille krabaten kändes det underbart att kvällen trots allt blev så pass lyckad som den blev. På hemvägen var det enbart discodansen som diskuterades och analyserades. Monstret var som bortblåst. For now. Det var skönt. Jag tvivlar på att det kommer att vara borta for good, men for now känns i dagsläget good enough. Mycket swenglish nu. Sorry.
Avslutar med några pics. Det blev inte så många. Och speciellt bra blev de inte heller. MEN, jag har försökt filma litegrann också och om det blev ett hyggligt resultat finns chansen att det dyker upp något klipp här på bloggen i framtiden. Har vi riktigt tur finns det faktiskt filmbevis på hur discots egna Travolta, Hedmans pajken, dominerade dansgolvet. Håll tummarna.
Prins Sander Ejrevi och prinsessan Majken hade faktiskt en del planer på bröllop dagen till ära. Det blev dock mest discodansande för hela slanten. Dj Nightmare må ha varit skrämmande i sin närvaro, men hans musikval höll högsta klass. Amy Diamond var nog turtorduvornas absoluta favorit.
Prins Sander fick en tapper riddare i sitt hov när Riddare Melker äntrade dansgolvet. De två fick sedan chansen att brottas och "svärdas" utanför Ica till bådas, ja i ärlighetens namn även föräldrarnas, stora glädje. Efter en dag som denna kan nog sonen behöva tuffas till litegrann och lite småbusbrottning med kompisar är kanske helt rätt väg att gå. Vad tror du?
"No real than you are"
Ny Legojätte har gett sig ut på en uppfriskande simtur. Den 7 augusti 2007 spolades en tre meter hög Legogubbe, den första kända, i land på stranden i holländska Zandvoort. Nu har det hänt igen, men i Brighton England, där en likadan Legogubbe med blå tröja och texten "No real than you are" spolades upp på stranden alldeles nyligen. 
Ingen vet varifrån denna gigantiska Legofigur kommer, men inledande gissningar var givetvis att den rymt från Danmark och Legoland. En talesperson för Legoland dementerar dock detta och berättar att de är lika förbryllade som alla andra.
Lokala invånare har upptäckt en text på holländska på Legogubben och snacket har börjat gå att den den är från Holland och att den kanske har ramlat av ett fartyg eller en båt. Andra har teorier att det i själva verket handlar om en dansk version av den klassiska Trojanska hästen. Den terorin gillar jag skarpt och hoppas litegrann att den här Mega-Lego mannen är fylld med små Legokrigare redo att ta över världen. Tyvärr känns det mindre troligt att detta scenario ska spelas upp inom någon rimlig framtid och jag tror istället det ska ses som en riktigt kreativ marknadsföringsstrategi.
Vad tror du?
Halloween namedropping
När vi firade denna rysligt festliga högtid kallad Halloween i Los Angeles, Hollywood, firade vi givetvis tillsammans med barnen på The Hollywood Schoolhouse. Och bland dessa rikemansbarn fanns en liten gullig kille som mångamånga, kanske främst elever till mig och fru E, imponeras av. Således denna namedropping. Killen heter Nesta och återfinns till vänster på första bilden och är ingen mindre än ett av rastafari-ikonen Bob Marleys barnbarn. Cooolt. I know.
På den andra bilden kan man se hur lärarna på skolan i sann Pirates of the Caribbean-anda (den första filmen hade nyligen haft premiär) klätt ut sig till pirater. Som ni ser på bilden gick det bra för de flesta, men skolans mattelärare, Mr Narbe (som även innehaft världsrekordet i bänkpress!) valde istället att klä ut sig till nunna. Varför är fortfarande helt oklart.
På den tredje och sista bilden är dagens födelsedagsbarn, som givetvis också måste få vara med, en söt liten pirat med ögonlapp, bandana, mustasch och allt å.
Idag är ingen vanlig dag...
Tro det eller ej, men min snygga, fräscha, ungdomliga och fantastiska fru är, födelsedagen till trots, fortfarande en tjugoåring. I och för sig en tjugonioåring för att vara exakt, men lika fullt ett helt år ifrån att bli en trettioårig gamling. Frågan är om man ens kan räkna henne som vuxen? Hela det där konceptet med att vara vuxen är enligt vissa faktiskt helt och hållet upp till en själv. Ett eget medvetet val. Jag är övertygad om att fru E, precis som jag, försöker vara lite lagom vuxen med ungdomliga och även en del barnsliga inslag. Det känns liksom som att man får ut mest av livet på så vis.
Idag ska fru E firas ordentligt och detta inleddes med sovmorgon och efterföljande frukost på sängen: Kaffe, nybakta frallor (svärmor svängde förbi med dem efter ett besök hos tandläkaren), nybakta och nutellafyllda croissanter, levande ljus, Norran och skönsång från familjens killar. "Idag är ingen vanlig dag för idag är mammas födelsedag, hurra, hurra, hurra!". Lyckat och uppskattat.
Fortsättningen bjuder på en del fritid för mamman med långdusch och en hel del relax innan fredagslek på bibliotek tar vid. Jag misstänker även att det kan bli ett efterföljande fika. Alltid trevligt. Middag avnjuts sedan i form av hembakad smörgåstårta på Myntgatan. Gottgott. Vad kvällen sedan erbjuder återstår att se, men en sak som är säker är att det är fru E som får sista ordet idag ...också. ;D
Att jobba på hemmaplan
Idag valde mitt arbetslag att vi skulle ta och arbeta hemifrån. Oh so lovely. För min del blev det en ledig dag tillsammans med familjen. Själva arbetsdelen av dagen lär stökas undan några sena nätter istället. Eller, ska sanningen fram är de nog redan avklarade redan på förhand. Vårt arbetslag jobbar hårt. Hårdare än många andra faktiskt. Med andra ord behöver jag inte känna det minsta dåligt samvete över den lediga dagen. En av våra elever var för övrigt i lokalblaskan idag. (Hittar tyvärr inte reportaget just nu, men återkommer med länk om det dyker upp)
Dagen med familjen var wunderbar och jag skulle mer än gärna alltid ha det just precis så. Ledighet är fantastisk, men tyvärr inte till vilket pris som helst. Utan lön skulle det bli svårt att leva. En valfri 15 miljonerkronors vinst mottages dock med öppna armar. Chansen finns faktiskt eftersom jag har spelat på Lotto och Joker nu i helgen. Håll gärna tummarna för vår skull.
Dagen i sin helhet har varit mycket trevlig. En del mindre roliga inslag av krig med en trotsig treåring, främst från fru E's sida, har det som vanligt blivit, men i det stora hela trevlans värre. Först blev det sovmorgon för min del innan det bjöds på nybakta Noisettefyllda croissanter till frukost. Yummi. Efter lite slappande vandrade vi hem till syster Sofia och såg hur fint de fått till det i lägenheten. Riktigt ljust och fint!
Trots att min kära syster var rädd för såväl kylan som avståndet lyckades vi ändå locka med henne att följa oss till JT:s Elservice. Väl där var alla nöjda. Ojoj. Massor av finfina lampor som man skulle vilja kidnappa och ta med sig hem. Tyvärr är alldeles för många av dem i en prisklass så att man känner att just en kidnappning känns som enda möjligheten. Just nu iallafall...
Fika på mysiga Kanel fick avsluta dagen med systeryster. God Latté, ännu godare fetaostmackor och goaste personalen. Det finns en onekligen gullig kvinna som arbetar på Kanel och förra fredagen när jag var där med min lillebror Jonas, som den dagen fyllde 18 år, möttes vi av ett glatt utrop "Grattis på 18-årsdagen Jonas!" och med sin kycklingmacka fick Jonas även en liten födelsedagsbakelse som present på den stora dagen. Verkligen snyggt. Och vad händer idag? Jo. Kvinnan skickar med sonen en extra chokladboll hem i en alldeles egen liten påse eftersom att han var en sån söt storebror till lilla Stella. SnyggtSnyggtSnyggt. Vi kommer att komma tillbaka. Ofta.
Som pricken över i:et avslutades kvällen med en storseger för Skellefteå AIK. Och inte vilken seger som helst. Inte nog med att de regerande svenska mästarna stod för motståndet, men vinsten betydde också det enorma faktum att AIK för första gången på 26 år intog serieledningen i Elitserien. Stabilt. Imponerande. Otroligt. Sant.
Vad har du gjort idag?
Hänger ditt barn på Internet?
Som vi alla vet är våra barns värld en helt annan än den värld vi växte upp i. Kan ni tänka er att det inte ens är tjugo år sedan som Internet först började smyga sig in i våra liv? Jag minns mycket väl hur Internet så smått började intressera mig i slutet av högstadiet för att intresset sedan skulle accelerera under i stort sett hela gymnasietiden. Hemma hade jag ännu inget Internet trots att vår familj varit tidig med det allra mesta. Tack och lov fanns Internet delvis på skolan och även på Ursviksskolan där mamma ibland lät mig tillbringa mina kvällar surfandes runt bland det då, i jämförelse med idag, mycket skrala utbudet på World Wide Web. Spännande värre. Det var faktiskt så spännande att jag tog mig mod att gå med i Datorklubben på E4:an trots den givna nördstämpel detta innebar. Jag var inte där sådär jätteofta, men då och då smög man sig dit och lärde sig en hel del matnyttigt. Men det var då det. Nu är nu och Internet finns överallt. Just nu sitter jag exempelvis på ett fik och surfar gratis på SkellefteOpens nät. Gratis. Tillgängligt. För alla. Alla med en dator iallafall.
Enligt en undersökning genomförd av World Internet institute kallad - Svenskarna och internet 2008 - har barns användning av Internet ökat i enorm hastighet de senaste åren. No shit Sherlock? Sanningen är väl egentligen att alla människors användande av Internet och datorer i allmänhet har ökat. Eftersom datorerna numera har blivit en naturlig ingrediens i hemmet är det givetvis helt naturligt att det är på detta vis. Men hur enormt mycket barnen använde Internet var för mig en nyhet. Kolla.
Barns användning av Internet
98% av barn mellan 11-12 år
94% av barn mellan 9-10 år
78% av barn som är 8 år
74% av barn som är 7 år
76% av barn som är 6 år
52% av barn som är 5 år
25% av barn som är 4 år
21% av barn som är 3 år
Ganska galet. I know. Eller vad tänker du om dessa siffror? Jag började tänka på min treåring till son och hans vanor gällande Internet. Han sitter ju inte direkt vid datorn och surfar själv, men Internet som funktion använder han i stor utsträckning. Youtube-klipp spelas, om inte dagligen så åtminstone väldigt ofta. Varje vecka någon gång då och då. Musikvideos, barnprogram osv. Google används ofta för att titta på bilder. Sonen vill kanske se olika apor och snabbt och enkelt googlar man fram en hel armé med apor. Lätt som en plätt. Sen vill sonen se Bolibompa. "Inte på TV pappa, på datorn", säger han och visst. No problem. Pang boom så ser vi på världens bästa kör om och om igen. Vi tar en paus och pausar givetvis programmet och tar lite mellanmål mellan klippen. Hur enkelt som helst. Min son är alltså en av de 21% treåringar som använder Internet. Kanske har han i och med detta ett försprång mot andra treåringar. Eller begränsas han. Jag vet inte.
Hur är det med era barn?
Idag har jag lärt mig...
* Att 5000 av Skellefteå Kommuns ca 8000 anställda går i pension inom en tioårsperiod.
* Att AIK-talangen Tim Erixon inte är direkt mediatränad. Klipp
* Att lärare är outhärdliga i sällskapslivet. Anledningen är att de kan mycket som de inte klarar av att andra inte kan. De måste helt enkelt undervisa de som äro i deras sällskap. Typ konstant.
* Att Sverige, mest troligen, är det land där en talare blir snabbast avbruten.
* Att alla stålarbetare vid SSAB i Borlänge måste genomgå en kurs i samtalsmetodik. Varför tänker ni? Jo, eftersom de till stor del arbetar utan någon direkt överordnande och således måste de tillsammans i arbetsgruppen snabbt komma fram till lösningar på problem som förekommer i det vardagliga arbetet. Därav vikten av att kunna samtala.
* Att ymnighet lätt kan beskäras, men torftighet kan ingen möda bota.
* Att man inte kan säga allt och att det bästa sättet att förstöra stämningen är att försöka.
* Att Kassandras förbannelse var att hon såg framtiden, men också att ingen trodde på det hon berättade om den.
* Att Astrid Lindgrens författarskap starkt ifrågasattes under 70-talet eftersom det hon skrev ansågs vara eskaperande, ansvarsbefriande och med en underton av dödslängtan.
* Att Per Nilsson verkar ha skrivit en finfin bok som heter "Korpens sång".
* Att det kanske inte är vi som läser böckerna utan att det är böckerna som läser oss..."
* Att Sverige inte alls bör ses som världens mest jämställda land utan istället som världens minst ojämställda land. Stor skillnad. Onekligen stor.
* Att demokrati, precis som jag länge hävdat, inte alls är konsensus utan handlar om acceptans och respekt.
* Sist, men inte minst, att livet kunde också ha varit tusen annorlunda.
VAD HAR DU LÄRT DIG?
En lovad fulblogg om helgen...
Fredagen tillbringades hos mor och far Rönnberg där en god födelsedagsmiddag avnjöts i min lillebrors ära. I och med mitt tidigare inlägg om detta låter jag resten av den kvällen vara lite hemlighetsfull.
Lördagen var en ganska hektisk, men också en väldigt trevlig dag. Dagens första punkt var för min del att döma två innebandymatcher och därmed också inkassera finfina 865 kr. Alltid trevligt med lite lösa pengar att roa sig med. Oftast går dessa domarpengar till lite roligare saker som lite lyxfika, BJ eller kanske någon inredningsdetalj eller något annat roligt som sätter lite extra guldkant på vardagen. Efter dömningen var det innebandymatch för egen del och segersviten för mitt lag, IK Rutin, förlängdes med ytterligare en match. Trevligt. Efter matchen var det äntligen dags att lämna Örjanshallen bakom sig. Sex timmar i Skelleftehamn kändes som mer än nog för denna lördag.
Väl hemma blev det lite kvick upprensning på mellanvåningen inför det kommande hockeyfrämmandet. För att göra det lite extra cozy i höstmörkret tände vi en hejdundrandes massa värmeljus i i stort sett alla mina inhandlade ljuslyktor. Ni som följt bloggen en längre tid vet antagligen redan att herr E, läs jag, har en lätt fetish för det här med just ljuslyktor. I can't help it, men i min bok är det helt enkelt ruskigt mysigt.
När de snygga, coola och roliga gästerna, K+M=S, anlände beställdes det hem pizza och sedan blev det hockey för hela slanten. Även hockeyn var riktigt trevlig och AIK såg, i och med segern mot Södertälje, till att bortaturnén gav full pott. Imponerande. I dagsläget ligger AIK på en delad förstaplats vad gäller poäng och innehar endast en två måls sämre målskillnad än Linköping. Imponerande som sagt var.
Efter hockeyn var humöret på topp och för att liksom sätta pricken över i:et slängde vi nu in en dvd-spelaren. Och inte vilken film som helst - utan BASEketball. Denna fantastiska komedi från skaparna av South Park som driver med dagens fanatiska sportindustri fick avsluta kvällen. Det blev, trots fyra delvis trötta småbarnsföräldrar i soffan, en hel del skratt och en nice ending på en mycket bra dag. Lovely helt enkelt.
Söndagen blev en riktig slappardag. Tanken var att vi, vår vana trogen, skulle dra till Nordanå och pyssla, men eftersom sonen var krasslig blev det att softa på hemmaplan. Fröken Majken Hedman kom förbi innan hon gick på Nordanåpyssel och överlämnade ett finfint halsband till den lilla sjuklingen. Tydligen var tanken att sonen skulle bära detta vid framtida bröllop. Spännnade. Sonen, som faktiskt blev piggare ju längre dagen gick, hade Pippitema hela dagen och såg ut som på bilden jag lagt in tidigare all day long. Soft. Söndagen var faktiskt en riktigt skön dag utan några som helst aktiviteter. Ibland är det skönt även med den typen av dagar. Faktiskt.
Slut på fulbloggandet.
Pippi für alle
Ikväll skulle jag gissa att det ramlar in en ordentlig fulblogg om helgen. Stay tuned.
Idag är ingen vanlig dag...
...för det är min lillebrors födelsedag, hurra, hurra, HURRA!
Tro det eller ej, men idag fyller min lillebror Jonas 18 år. 18 år och myndig. Vuxen på riktigt. Otroligt. Tiden har verkligen rusat fram och även om jag har upplevt honom "vuxen" ganska länge nu minns jag klart och tydligt mycket från hans barndom. Jonas var redan som liten en mycket glad krabat med spring i benen. På tal om spring i benen så var det faktiskt så tokigt och osannolikt att pojken började gå redan efter 6-7 månader. Ingen kunde tro detta, men lillskiten var hela tiden på språng. Jag minns ett evenemang på Kanotudden där han fick hela folksamlingens ögon på sig då han, som liten bebis, stod och dansade till musiken på scenen.
Jag minns också det otäcka fallet nerför trappen. Jonas lyckades ställa sig upp mot grinden och också öppna den. Jag stod en bit ifrån och hann inte reagera. Jonas snurrade runtrunt och kastades mellan trappstegen hela vägen ner till bottenvåningen där hans fall stoppades upp i en stor duns mot golvet. Först var det knäpptyst. I sisådär två, högst tre, evighetslånga sekunder var det tyst. Knäpptyst. Jag tror knappt att jag andades. Magen knöt sig och jag rusade nerför trappen med mamma tätt i hälarna. Då kom skriket. Det, iallafall just i detta tillfälle, så efterlängtade skriket. Jag plockade upp min skrikande och tårögda lillebror och kramade honom hårthårt. I tydligt minne minns jag hur vår kära mamma tog Jonas ur mina armar och sa "Skrik du, skrik du bara. Åh, vad underbart att höra dig skrika." Ett otroligt hemskt ögonblick som verkligen kunde ha gått så illa. Usch.
När jag var hemma hos mamma och pappa nu senast fick jag se en bild när Jonas var ungefär lika gammal som min son Sander är idag. De är onekligen väldigt lika varandra. På bilden håller jag Jonas i mina armar och vi pussas. Jag skulle i stort sett kunna ta en ganska så likadan bild idag med Sander i mina armar. Jag såg nämligen vuxen ut på kortet. Jag skulle tro att jag var ungefär 18 år när kortet togs. Vuxen och myndig precis som min lillebror blir idag. Under de 15 år som har passerat sedan dess har det givetvis hänt massor även i mitt liv, men i jämförelse med vad som har hänt i Jonas liv finns det ingenting alls spännande att berätta förutom ankomsten av mina två barn. Jag var ju redan vuxen där på bilden. Och jag är fortfarande inte mer än vuxen. Jonas har däremot gått från att vara det lilla barnet som han var på bilden och som Sander är idag till att bli en vuxen man. Det känns som ett helt liv. Från liten pojke på en knapp meter till stor pojke på närmare två meter. Fascinerande.
Under stora delar av min lillebrors uppväxt har jag tyvärr bott hemifrån. Jag bodde hemma ganska länge, men med tanke på att jag flyttade hemifrån för typ 10 år sedan inser man ganska snabbt att jag inte varit hemma under i stort sett hela lillebrors skoltid. Med andra ord har jag inte haft äran att följa hans utveckling på riktigt nära håll. Tyvärr.
Jag tycker trots det att vi är nära. Jag älskar, beundrar och är stolt över min lillebror. Över den person han är, hans fina gåvor, mjuka sätt, tokiga idéer och underbara närvaro. Han är helt enkelt fantastisk.
GRATTIS JONAS!
Chips
Tillsammans med mina kollegor L och M har jag under veckan haft en livlig och ingående diskussion kring chips. Dessa spröda, lövtunna, ljuvliga potatissnacks. Vi har mer eller mindre diskuterat allt man kan tänka sig. Smak, form, färg, historia, märken, minnen och behov. Vi kunde ganska omedelbart komma fram till att vi samtliga sedan långt tillbaka i våra liv är stora chipsnjutare. Ungefär lika snabbt kunde vi också inse att den enda idag aktiva utövaren av chipsnjutningen är L. Vi andra hade liksom inte ätit chips på länge. En anledning kan kanske vara att han är den yngste av oss. En annan anledning kanske är att han inte har några barn. Anledningen till att jag inte äter chips är fru E. Hon gillar inte chips. Hon gillar mest glass och med tanke på att jag gillar allt har allt chipsätande byts ut mot glassätande. Ganska okej egentligen, men i veckan har jag efter våra samtal insett att det finns en behov. En sorts chipsabstinens. Kollegorna såg till att stilla sitt begär redan i tisdags genom att införskaffa sig varsin chipspåse och avnjuta denna i tv-soffan framför Champions League. När jag insåg detta blev jag nästan avundsjuk.
Därför blev det en sväng förbi ICA idag efter jobbet. Efter en snabb genomgång av utbudet föll valet på ett oprövat kort. Sourcream and Pepper. Beskrivningen på OLW's hemsida lyder "Hela anrättningen avrundas med svartpeppar, en aning vitlök och syrlig smak av gräddfil. Klassiska Sourcreamchips med en twist av peppar! " I love de klassiska Sourcreamchipsen och har dessutom en stor kärlek till pepparchips. Det kan helt enkelt inte bli fel. Lovely.
Tanken är att jag ska avnjuta dessa chips i tv-soffan framför hockeymatchen mellan Rögle och mitt kära AIK. Perfekt utgångsläge för chipsnjutning. Förhoppningsvis blir det en trevlig match och tre pinnar till de svartgula. Enda orosmolnet på chipshimlen skulle kanske kunna vara att jag har skickat fru E på vip-kväll på MQ med efterföljande fika med tjejerna. Därmed har jag både son och dotter hemma. Jag räknar med att sonen kanske kan tänkas somna efter den första perioden och först då invigs påsen. Inget annat skulle accepteras. Dottern lär dock vara vaken under hela tiden, men med tanke på hur makalöst snäll hon är känns det ganska lugnt.
Nu lät det kanske litelite elakt mot fantastiske son S, men alla ni som har en treåring hemma förstår kanske hur jag tänker?
Har du varit i farten för min skull?
Har du någonsin tänkt på hur många människor som varit i farten för att ge dig något så enkelt som en tidning på morgonen, en kopp kaffe, en bussresa till jobbet, en banan till mellanmål? Det påstås att 1 miljon människor är i farten (visst låter det roligt att läsa "i farten"?) varje dag för att försörja Manhattan, med ungefär 1,5 miljoner invånare, med mat. 1miljon. Enbart för mat. Tänk då alla tidningar, tv-program och allt annat vi tar för givet i livet. Fullkomligt galet när man tänker på det egentligen. Eller hur?
Jag undrar hur många som på ett eller annat sätt är i farten för att ge just mig allt det jag gladeligen brukar, förbrukar, nyttjar och utnyttjar dag ut och dag in. Med största säkerhet kan jag i alla fall vara säker på att det är mångamånga som svettas och gnuggar sina geniknölar för min lyxkonsumtion. Till alla dessa, och känn dig gärna träffad om du läser detta, vill jag härmed säga TACK!
Har du någon du vill tacka?
En utmaning - tre saker...
Som så många gånger förr länkar jag till my first bloggpartner in crime Soof. Denna gång är anledningen den att hon skickat en utmaning min väg. Precis som hon förutspådde hoppar jag högt över detta och svarar givetvis på denna nu right away omedelbums.
Tre saker jag går igång på:
Hockey. Ledighet. Mina barn. Kanske inte precis i den ordningen.
Tre saker jag inte kan vara utan:
Sander, Stella och Erika. Inte riktigt saker kanske, men dock livsnödvändiga.
Tre saker jag ångrar:
Att jag inte åkte över till Kanada och spelade hockey när jag hade chansen. Mina sena sovtider. Att jag är riktigt kass på att höra av mig till mina kompisar. Kanske allra främst till min käre vän Kekke, men också till i stort sett alla andra. Sorry. I ain't got nothing but love for you all.
Tre saker som gör mig glad:
Kunskap. Familjen. Glada människor.
Tre saker som gör mig arg:
Idioter. Ett stökigt radhus. Dåliga domare.
Tre människor jag beundrar:
Min morfar som mer eller mindre alltid varit min största idol. Min farfar som under min svåra sjukdomstid, som jag antar är nyheter för väldigt många av er läsare, kom och tog hand om mig lunchrast efter lunchrast från arbetet på Rönnskärsverken. Tack Rune, vi ses i Nangijala. Sist, men för den delen inte minst, min fru E. Inte för att hon står ut med mig om någon nu trodde att det var anledningen. Utan helt enkelt eftersom att hon är precis den hon är. Beundransvärd.
Tre saker jag skulle vilja göra:
Jobba mindre. Betydligt mindre. Helst inget. Resa massor. Umgås mer med familjen.
Tre maträtter eller ingredienser i köket jag gillar:
Erikas lasagne, Grekisk sallad, Quesadillas
Tre TV-program jag ser:
Oj, bara tre? Svårt att välja. Hockeykväll. Heroes. Entourage.
Tre saker jag har med mig i livet:
Kärlek. Fantasi. Pennor.
Tre saker på önskelistan:
Lotterivinst på sisådär 15 miljoner. Mer konstnärliga skills. Hushållsnära tjänster i form av städhjälp.
Tre bloggar jag inte kan vara utan:
Min egen. Jamie Luca (som dock är privat eftersom vissa klienter delvis hängs ut) och Norrans hockeyblogg
Tre bloggar jag utmanar:
För att skaka lite liv i några för stunden förlamade bloggar väljer jag att utmana min syster, Magnus och min lillebror.
The Red Cross
En helt underbar reklam från Röda Korset i ett försök att få den yngre generation att hjälpa de behövande. Som det Nintendo-freak jag är kan jag inte säga annat än I like. Do you?
