Målvakt: Andreas Isaksson

Backlinje: Fredrik Stoor - Petter Hansson - Olof Mellberg - Mikael Nilsson

Mittfält: Johan Elmander - Daniel Andersson - Anders Svensson - Fredrik Ljungberg

Anfall: Henrik Larsson - Zlatan Ibrahimovic

Inga konstigheter med det. Kanske kanske hade jag hellre sett Sebastian Larsson på kanten istället för Elmander, men eftersom det rör sig om samma kant som en annan orutinerad herre, läs Stoor, kanske det är vettigt att ha en aningen mer rutinerat spelare på mittfältet. Who knows?

Ryssland känns i mina ögon väldigt underskattade. Jag tycker att de har sett riktigt bra ut i de matcher smo de spelat. De har ett oerhört aggressivt arbetande mittfält och spelar med en enormt hög press över i stort sett hela planen. Jag hoppas verkligen att Svenskarna kan utnyttja detta och få öppna ytor genom att spela bollen snabbt inom laget. Jag är dock lite lätt oroad över att våra backer är lite sisådär när det gäller bollsäkerheten. Jag hoppas att Stoor blir den som kan snabbt få bollen fram till mittfältet. På mittfältet är det sen makalöst viktigt att Daniel Andersson fortsätter att prestera över hans förmåga. Det är nämligen just det han har gjort i de två första matcherna. Iallafall i mina ögon. Jag har kanske helt fel? Är det kanske dags för skånepågens stora genombrott? ...tveksamt!

Nåväl, nu är det hög tid att dra på sig matchtröjan och bänka sig framför dumburk nummer två.

FORZA SVERIGE!!

(ps. Mitt tips, direkt från hjärtat, är att det slutar 1-1 och att Sverige i och med detta går vidare!)

Nu börjar fru E verkligen att få smått panik över att "ALLA ANDRA SOM ÄR BERÄKNADE ATT FÖDA TYP EFTER OSS HAR REDAN FÅTT!". Själv vette katten om jag tycker att vi ska känna så värst mycket panik. Jag förstår i och för sig fruns rädsla för att barnet ska hinna växa sig alltför stor, men beräknad ankomstdag är ju trots allt inte förrän den 21:a. Det är ju hela tre dagar dit. Oj! Tre dagar. Det är ju inte mycket alls... Any day now... Helt klart... Nästan så att man kan skriva any minute now... any second...

Fast, tro nu inte att det har satt igång, för det har det absolut inte gjort. Jag tror att vi kommer att gå över två dagar och att barnet föds den 23/6. Varför jag tror just detta datum vette katten, men jag kan inte direkt påstå att det ligger någon längre och mer analyserande tankeverksamhet bakom denna gissning. Känslan säger dock den 23:e. Och just nu känns det faktiskt som att det blir en tjej. Underligt. Jag har hela tiden varit typ 100% säker på att det ska bli en kille.

När tror du att nummer två behagar att ploppa ut? Och vad tror du att det blir för kön?

Jo, man tackar. Idag fick man sig en finfin applåd i lokalblaskan Norra Västerbotten aka "Norran". Personerna bakom den finfina applåden var eleverna i 9BEEE på Björnåkersskolan. De skickade in det som ett tack för tre finfina år tillsammans med oss mentorer, Åsa, Mikke och André. För min del blev det ju i själva verket endast två år och för André inte mer än ett år egentligen. Åsa var den enda av oss som fick ha den underbara klassen samtliga tre år. Applåden tackade dock också för den fantastiska filmen vi gjort till eleverna och där kan jag mer eller mindre roffa åt mig hela äran, sånär som på halva omslaget. Framsidan på omslaget gjorde nämligen den fantastiska bildlärarinnan Åsa på ett alldeles utomordentligt sätt. Supernice.

Sist, men absolut inte minst vill jag också passa på att tacka mina mentorskollegor, framförallt Åsa som jag kamperade ihop med, men även André som med bravur tog över efter mig. Sen vill jag givetvis även tacka alla underbara elever i 9BEEE. Ni är fantastiska och det har varit en ära att få följa er under er högstadietid. Lycka till i framtiden mina vänner! Jag tror på er och är övertygad om att ni har de verktyg som behövs för att lyckas bra här i livet.

Så "Keep on rockin' in the free world!"

Jag föddes den 21 fabruari 1976 och är i och med det den näst äldsta i syskonskaran Rönnberg. Den enda som är äldre än mig är min storebor, Johan, som föddes den 21 mars 1973. De yngre syskonen heter sofia, som är den enda tjejen i den brokiga samlingen, och Jonas. Sofia är nummer tre i ålder och hon föddes även hon den 21 mars. Dock 8 år efter storebror Johan. Alltså 1981. Allas vår lillebror, Jonas, är en riktig eftersläntare som inte kom till jorden förrän den 24 oktober 1990.

Samtliga syskon, ja faktiskt inklusive mig själv, är fullkomligt underbara och jag älskar dem alla elefantiskt mycket. På många sätt är vi väldigt lika och på andra sätt fullkomligt olika. Det är med andra ord precis som det ska vara. När vi ses vet jag med säkerhet att jag kommer att ha roligt och jag vet också att jag kan vända mig till dem när jag behöver hjälp, stöd eller bara någon att fördriva tiden med. Det känns skönt. Jag hoppas och tror att de känner detsamma.

Storebror Johan och jag har under senare år flitigt spelat och dömt innebandy tillsammans och även kamperat ihop när AIK spelar ishockeymatcher i templet. Lillasyster Sofia och jag umgicks väldigt ofta innan hon flyttade söderut och vår favoritsysselsättning var nog mest att åka runt och se så många olika konserter vi kunde. Även kubbmatcher och filmkvällar ingick och uppskattades. Lillebror Jonas är väl den av syskonen som jag hängt minst med, men samtidigt nog den som är mest lik mig. Med andra ord borde vi nog hänga mer. Och det kommer vi givetvis att göra framöver eftersom lillebror nu fått smak på den finfina lattén som det bjuds på hemma hos oss på Dalgatan. ;P

Nu var det egentligen inte tänkt att det här skulle bli ett långt inlägg om mina syskon. De borde nämligen föräras med varsitt eget blogginlägg någon gång i framtiden. Jag har ett bloggprojekt på gång som går under arbetsnamnet "Människor i mitt liv" där bland annat mina syskon och givetvis även andra personer i mitt liv kommer att presenteras. Det återstår dock att se när, om och hur detta projekt sätts i verket i framtiden.

Detta inlägg skulle istället berätta att tre av de fyra syskonen bloggar. Och precis som ni misstänkte är det de tre yngre syskonen som bloggar. Det är ju inte alltid så lätt att lära gamla hundar att sitta. ;D Storebror, som faktiskt är IT-ansvarig på en högstadieskola inom Skellefteå Kommun, saknar i dagsläget en blogg, men istället tipsar jag om hans dotters blogg.

Animales.blogg.se - Lillasysters Sofias blogg om kärlek, respekt, djur och Mode. "Green is the new black".

redlightgreenlight.blogg.se - Lillebror Jonas blogg om allt skumt som händer i hans liv. Med andra ord "kommer det säkert någon gång något som är värt att läsa."

ibberonnberg.blogg.se - Storebror Johans dotter "Ibbe" får representera honom tills dess han drar igång sin egen blogg.

Idag kan man i DN läsa att den livsfarliga drogen DXM kommer narkotikaklassas mot slutet av sommaren. Min kommentar till detta blir kort och gott - Äntligen! Det är egentligen fullständigt bedrövligt att det ska behöva ta en så J@#¤$VLA lång tid innan det går att narkotikaklassa sån skit som DXM. Tragiskt tragiskt.

Drogen kommer säkerligen att gå att inhandla utan större problematik även i framtiden, men jag vet - JAG VET - att ungdomar tror att droger som inte är olagliga är mindre farliga. "Så farigt kan de väl inte vara? Det är ju inte ens olagligt!" är en klassisk kommentar från ungdomar kring ännu icke narkotikaklassade droger. Tyvärr.

Regeringen jobbar tydligen också på ett lagförslag för att förbjuda användning av preparat som kan misstänkas bli narkotikaklassade innan en fullständig utredning gjorts. Detta låter även det väldigt vettigt eftersom processen att narkotikaklassa ett preparat tar ju, som vi vet vid det här laget, en oerhörd tid. Det vore alltså väldigt bra om regringen kunde få fram ett lagförslag som sätter stopp även för detta. Forza regeringen. Kul att se att ni ibland också kan göra vettiga saker. Vad jag menar med detta lätt sarkastiska påstående låter jag vara osagt. For now.

Vår kreative son har mer eller mindre alltid varit fascinerad av barnkonst och att skapa, rita eller dega. För en tid sedan när Sander var en snart treåring började han så smått att lämna klotterstadiet och istället börja rita finfina huvudfotingar. En av huvudfotingarna fick, som sig bör, en plats på kylskåpet. Visst är den fullständigt underbar? Eller som Sander skulle ha sagt:

"Det är nästan som graffiti!"

Min fru, som jag i sammanhanget bör påpeka är fullkomligt fantastisk och underbar, har under senare tid varit mer eller mindre förbannad på mig i stort sett tjugofyra-sju. Förhoppningsvis är den största anledningen till detta det övergående faktumet att hon är gravid så att det skriker om det. Om det inte beror på detta riskerar jag nog att leva ett långt och periodvis plågsamt liv tillsammans med en mycket söt, rolig, underbar, men stundtals väldigt arg fru.

Det som är lite extra lustigt med hennes ilska är att den kan blomma upp för i stort sett ingenting. Som exempelvis om jag skulle ha fyllt diskmaskinen med all husets disk så att den blivit proppfull, men sedan glömt att slå på den. Eller om jag har städat undan på mellanvåningen och kastat allt skräp i skräpkorgen som i sin tur av detta skräp blivit full, och efter att jag varit klar inte tagit ut soppåsen.

Eller som senast då jag bjöd mina kollegor på latté och sedan sköljde ur mjölkskummaren och rengjorde diskbänken och plockade undan disken, MEN avslutningsvis glömde att torka ur mjölkskummaren med den speciella mjölkskumstorkartrasan. Skit också. Jag glömde att torka ur mjölkskummaren och nu går världen i stort sett under. Och det är efter att min fru har påpekat detta som hon också säger det som får mig att fullkomligt tappa hakan. Det hon säger är helt otroligt. Hon säger...

"Varför gjorde du det inte?"

Det låter precis som om jag hade en anledning till att inte göra det. Att jag med andra ord gjort ett medvetet val att inte torka ur mjölkskummaren. Kan det inte vara så att jag helt enkelt är trög, dum, tapig eller runt utav en blandning av alla tre och att istället för att torka ur den ställde den åt sidan och fick ett litet hjärnsläpp och glömde bort den? Att jag kanske tappade fokus på mjölskummaren för en sekund eller två och istället fokuserade på mina gäster, det fina vädret och vilket spel vi eventuellt skulle spela på mitt Nintendo?

Det skulle jag kunna leva med. Det är ju mänskligt. Men nej, hon undrar VARFÖR jag inte gjorde det vilket också innebär att jag valde att inte göra det. Visst förstår ni hur mycket mer det får mig att framstå som en riktigt stor skitstövel?

Enligt henne verkar det som om jag har sköljt ur mjölkskummaren, plockat undan disken och torkat diskbänken och sedan när jag skulle torka ur mjölkskummaren stannat upp och tänkt något i stil med: "Äsch! Skit i henne, hon kan torka ur den här mjölkskummaren själv! Jag kan skölja ur den och förbereda den för att bli ren, men inte faen torkar jag ur den. Åh nej, inte här i mitt eget hus inte. Här är det jag som är mannen som bestämmer och hon kan glömma att jag torkar ur mjölkskummaren."

Varför skulle jag göra något sådant? Det vore ju helt och fullständigt vansinnigt. Eller hur?

När jag var yngre hade jag en tendens att oftare drabbas av denna, enligt mig sataniska åkomma, än vad jag gjort på senare dagar. Nu har det dock hänt. Tyvärr. Jag har fått munsår. I sann Fucking Åmål anda kan jag inte säga annat än "Fucking-jävla-kuk-munsår"!

Munsår är nämligen pinsamt nog bland det absolut värsta jag vet. Jag blir mer eller mindre handikappad när denna pest drabbar arme mig. Ni som inte känner mig riktigt ordentligt kanske tror att jag överdriver detta, men åh nej. Det är snarare en litotes - en underdrift - av verkligheten. De som känner mig förstår vad jag menar. Eller hur Sofia, Funky, Mamma och kanske någon fler läsare där ute? Ni har ju varit med när vid några tillfällen då jag har lidit, dreglat, gapat, kläggat på smörja, plåstrat och försökt diverse andra tricks för att bli kvitt skiten snabbast möjligt. Ni vet ungefär vad jag  och min omgivningen går igenom just nu. Varför jag nämner min omgivning beror på det simpla faktum att jag när jag har munsår har en tendens att vara arg, lättretlig och smågrinig över minsta lilla sak. Som tur var är min gravida fru ganska likadan just nu så det jämnar liksom ut sig.

Till er andra som inte har någon erfarenhet av hur jag uppfattar munsår vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna beskriva för er hur överjävligt detta är. Nu finns det med säkerhet en hel del av er läsare som också lider av munsår. Det är ju nämligen oerhört vanligt. Tydligen är det ca 80 procent av den vuxna befolkningen som bär på viruset. 20 procent, bland annat jag, av dessa får återfall under hela sitt liv. Tragiskt.

Vi som befinner oss bland de 20 procenten har alltså viruset (HSV-1) vilande i kroppen och vid stress, intensiv sol eller efter en förkylning kan det, som det nu har gjort för mig, bryta ut. Anledningen till varför det har brutit ut för mig just nu vette katten, men kanske känner jag lite stress såhär i slutspurten av skolan. De sista arbetena ska färdigställas och rättas och efter det ska betygen sättas. En annan faktor kan vara det faktum att det blivit extremt lite sömn den senaste tiden. Sander har, precis som sin mor, haft svårt för att sova. Detta medför en något trött pappa. En sista given faktor misstänker jag är att vi snart ska föda vårt andra barn. Det är, galet nog, inte mer än 25 dagar kvar till beräknat födelsedatum och vi har massor som vi har ogjort. Stress.

De första tecknen dök upp redan på jobbet då det, i enlighet med standardsymtomen, började att pirra i läppen. Det är ingen underdrift att skriva att jag led rätt kraftigt över att jag inte kunde påbörja en behandling direkt på studs utan att jag istället fick vänta tills dess att vi hade slutat. Jag hade nämligen ingen

receptfri kräm typ Vectavir®, Zovirax®, Anti® eller någon annan från apoteket att tillgå. Så snart vi hade slutat bar det dock raskt iväg till Apoteket för att inhandla något vettigt botemedel. Mitt val föll på Compeed® munsårsplåster.

Enligt deras egen hemsida är "Compeed® Munsårsplåster ett banbrytande, osynligt plåster som innehåller den patentsökta komponenten ultra-tunn hydrokolloid-075 för behandling av munsår FRÅN BÖRJAN TILL SLUT."

Nåja, jag hoppas och önskar innerligt att den fungerar både snabbt och effektivt, men vet inte riktigt hur mycket man kan lita på att den gör det. Sen att plåstret ska uppfattas som osynligt för folk i ens omgivning känns som ren och skär lögn. Hur kan man tro att ett plåster med 1 centimeters diameter fastkletat på läppen ska kunna uppfattas som osynligt? Impossible.

Nu upplyser min fru mig vänligt, men bestämt om att det snart visas "Desperate" på TV så jag antar att det är dags att logga ut.

Munsårspuss.

...men det gick givetvis inte. Gårdagens inlägg har nämligen blivit ett hett ämne för många besökare att kommentera. Jag tackar för ert engagemang och alla era kommentarer. De flesta verkar tycka precis som jag att knark är bajs och det känns skönt att veta. Efter en rad inlägg följde således ett, eller egentligen två, kommentarer av signaturen "Erica". Kul att du läser Erica. För er som inte redan läst inläggen på kommentarsidan följer de nu i sin helhet.

--------------------------------------

Postat av: Erica

Hahahahha, "på väg in ett beroende" det var nästan kul.
Jag har tagit DXM två gånger. :)

Jag är 18 år, är journalist, har VG i alla ämnen utom matte, har egen lägenhet och bor i Göteborg. (Som svar på dina frågor.)
Min pappa var narkoman så JA, jag vet otroligt mycket om droger och dess påverkan.
Även min far, som vill motarbeta droger, är för en legalisering, för dagens drogpolitik i Sverige är idiotisk.

Och argumentet om att "tjejer är smartare är killar" tänker jag inte ens kommentera.
Jag står fast vid mina åsikter, och NEJ jag är inte beroende av någonting, jag tar droger några ggr om året och har gjort under en lång tid, och den drog JAG RÅKAT MEST ILLA UT AV är tveklöst alkohol.
Därför har jag slutat med alkohol.

Varför ska jag hoppa fällskärm eller bli förälskad?
Ge mig ett skäl. Jag trivs bra med mitt liv tack.

2008-maj-21 @ 19:28

Postat av: Erica

Kontentan av det jag skrev var i alla fall att så länge alkohol och tobak får vara lagligt, varför kriminalisera andra preparat?
Samt att jag har bra betyg, lever ett bra liv, har bra vänner och garanterat inte skulle tas för "Pundare" som nån person skrev att jag var.
Om du såg mig på stan, skulle du aldrig tro att det var jag. :)

Jag baserade min åsikt "folk som ska uttrycka sina åsikter utan att ha en aning om vad dom talar om" på att ditt inlägg var skrivet på ett sådant sätt.
När jag skrev att normaldos är 750 mg menar jag för en normalviktig person. Är man underviktig är det självklart mindre.

Jag har en stor del av mitt liv blivit nertryckt för att jag är för droger. Jag har alltid tagit dem med respekt, aldrig överdoserat, läst på massa om dem innan jag stoppat dem i munnen, aldrig låtit det gå ut över vänner och skolarbete osv.
Jag tar droger precis som jag förr i tiden drack alkohol - på lördagskvällar med vänner, för att få ett rus - av precis samma skäl som jag drack mig full.
Jag tycker att jag själv ska ha rättigheten att bestämma vad jag vill stoppa i min egen kropp.

Att du skriver mitt namn i varannan mening ser jag som en förolämpning. Så pratar med med småbarn. Titta själv på hur du skriver, det låter ungefär såhär: "jag förstår inte hur du tänker Erica, det är synd om dig Erica, stackars dig Erica, hoppas det går bra för dig i livet Erica" VARFÖR skriver du mitt namn var tredje sekund? Det låter som att du försöker prata med en förståndshandikappad.

Och tack till dig och alla som kommenterat, jag lever ett väldigt bra liv.
Kul att ni vill att jag ska göra det också.
Det kommer alltid finnas trångsynta människor som "hatar knark, men alkohol är bra!" men jag försöker bara ignorera dem.
Pusspuss!

--------------------------------------

Som ni förstår måste jag givetvis kommentera detta. Såklart. Och det blir givetvis ett inlägg väldigt riktat till dig Erica.

Först och främst vill jag verkligen be om ursäkt för att du känner dig förolämpad över att jag, i din verkligenhet, överanvände ditt namn i mitt senaste blogginlägg. Personligen tyckte och tycker jag fortfarande att de tre, det var ju faktiskt inte fler gånger än tre, gånger jag vände mig till dig personligen och använde ditt namn var en ganska lagom dos. Jag ville ju att du skulle känna att jag faktiskt vända mig till just dig. I det här läget spelade du ju faktiskt huvudrollen i min värld. Du kände dig dock förolämpad och det var verkligen tråkigt. Kan det kanske ha varit eftersom du kände dig träffad? Jag ser absolut inte ner på dig som människa och vill inte att du ska känna dig behandlad som ett litet barn. So for that I'm sorry.

Vidare har du och en del andra kommenterat mitt påstående om att tjejer är smartare än killar. Det var ett ganska onödigt inlägg av mig kan jag jag  tycka själv. I sanningens namn finns det inga större skillnader i intelligens mellan könen. De variationer forskarna funnit visar att män presterar något bättre på spatiala test medan kvinnor får bättre resultat när det gäller verbal förmåga. Det som brister hos oss män är att vi oftast har en övertro till våra kunskaper. Detta syns väldigt tydligt genom mer eller mindre hela utbildningssytemet. Eftersom pojkarna överskattar sin egen förmåga så pluggar de inte tillräckligt medan flickorna anstränger sig och därmed konkurrerar ut pojkarna. Flickor är således mer framgångsrika än pojkar på i stort sett alla områden i utbildningssystemet. Skillnaden är tydlig och den spelar roll. Många forskare hävdar därför att kvinnorna snart kommer att dominera totalt. Mitt resonemang var med andra ord inte helt ologiskt, men i sammanhanget relativt oviktigt. Det får vi helt enkelt diskutera en annan gång.

I din kommentar får jag känslan av att du försvarar ditt droganvändande genom att kasta skit på brukare av droger som alkohol och tobak. Anser du verkligen att detta resonemang håller? Är det okej att göra dumma saker bara för att andra gör andra typer av dumma saker? För att förtydliga detta tänkte jag ge dig en katastrofalt dålig liknelse om den icke kriminaliserade akten tidelag kontra pedofili, men jag kände att den helt enkelt blev för idiotisk. Med tanke på att du har VG i alla ämnen (utom matte) och dessutom är journalist, vilket tydligen enligt en del är omöjligt att vara vid 18 års ålder, antar jag dock att du kan räkna ut ungefär hur jag tänkte kring detta. Det blev, som du kanske förstår, liksom lite för makabert för mig att utveckla vidare. Angående ditt arbete som journalist misstänker jag att det är så att du skriver för en tidning och inte att du är utbildad journalist. Har jag rätt? Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för en tidning du skriver för. Vill du berätta?

Kul att läsa om din pappa som verkar ha kommit ut ur ett tidigare missbruk. Det skrämmer mig dock att han trots sin tid som narkoman ändå propagerar för att legalisera droger i vårt land. Det är nog i ärlighetens namn den första ex-narkomanen jag har hört vilja det. Och då har jag ändå träffat relativt många. Men alla är vi ju olika och alla har vi rätten till vår egen åsikt. Den kan ingen ta ifrån oss hur dum andra än må tycka att den är. Jag blir väldigt fundersam över vilka fördelar han/du/ni ser med att legalisera alla preparat. Skriva gärna och berätta hur ni tänker.

För din skull blir jag extra bekymrad över det faktum att du har en pappa som varit narkoman. Stefan Brené, docent och MR-forskare vid Karolinska Institutet, har forskat en hel del kring missbruk och riskerna att hamna i ett beroende. I sin forskning påpekar han att så mycket som 80 procent av allt missbruk anses ha ärftlig anknytning. Skrämmer det inte dig åtminstone lite? 80 procent är enormt höga siffror och eftersom du har det i generna skulle då iallafall jag vara orolig för konsekvenserna som kan följa.

Trots att du berättar att du alltid har tagit drogerna med respekt, aldrig överdoserat, läst på massa om dem innan du stoppat dem i munnen, kan du inte lyckas övertyga mig om att det är vettigt att använda dessa preparat. Precis som någon kommenterade är det allt som oftast väldigt varierande innehåll i de preparat som säljs över nätet. Eftersom innehållet varierar känns den pålästa kunskapen om drogen för mig fullkomligt värdelös. Det finns ju helt enkelt ingen garanti på att du egentligen vet vad det är du stoppar i munnen! Hur kan du då vara säker på att du inte överdoserar eller att den fakta du läst in dig på stämmer överens med verkligheten?

Du säger att dagens drogpolitik i Sverige är idiotisk. Jag håller med dig. Det borde givetvis gå betydligt snabbare att narkotikaklassa preparat som exempelvis DXM. Det är fullständigt bedrövligt att det ska behöva ta en sån förbannad tid att kriminalisera skiten. Underbetyg till svensk drogpolitik helt klart.

Erica. Nu ska jag försöka avsluta det här inlägget på ett snyggt sätt. Jag vet att du tycker att jag är löjlig, trångsynt och antagligen också rätt så jobbig. Det är okej. Det är som jag sagt tidigare helt fritt att ha sina egna åsikter. Min bestämda åsikt är som jag nu har sagt vid ett flertal tillfällen att droger, olagliga som lagliga, borde stoppas. Du behöver inte lyssna på mig om du inte vill. Vi lever ju i ett fritt land som sagt och DXM är lagligt att inhandla hur dumt det än må vara. Jag önskar bara att ingen kommer till skada. Varken du eller någon i din närhet. Sett utifrån min doxa anser jag att du behöver sluta med att ta droger för att detta ska uppfyllas. Helst utan att det ska behöva hända en olycka först.

Sköt om dig.

Är det verkligen värt att spela med sitt liv som insats för att uppnå de "positiva" effekterna:

• Skrattattacker
• Förbättrat humör, eufori 
• Separation av ens medvetande från kroppen (positivt om eftersökt)
• Kreativa drömliknande upplevelser
• Vissa känner empati, förlåtelse, varma känslor gentemot andra

• Kväljningar, kräkning
• Förvirring, yrsel
• Klåda, Rödfläckiga hudutslag, andra allergiska reaktioner.
• Diarré
• Feber
• Takykardi (hög puls)
• Kraftigt ökad eller minskad svettutsöndring
• Känsla av att vara avskärmad, isolerad ifrån andra
• Baksmälla/depression under följande 1-2 dagar
• Vissa beskriver en lång tids sänkning av inlärningskapaciteten efter ett högt och långvarigt intag av DXM.
• Andningsstillestånd
• Hjärnskador eller allvarliga störningar i kognitiva funktioner.

Ganska precis klockan 01.58 inatt väcktes herr och fru E av ett hjärtskärande skrik innifrån sonens rum.Herr E, det vill säga jag, rusade kvickt, nåja det var onekligen en lätt hyperbol, dit för att bistå min bevisligen mycket ledsna son. Väl framme möts jag av en liten sötnos som sitter i sängen med stora krokodiltårar rullandes nedför kinderna. Mellan tårarna och de hjärtskärande skriken kunde jag lyckas urskilja följande beskrivning av vilken tragedi som ägt rum i sonens dröm.

"Svea tog min sten... Jag fick inte tillbaka den... Fast det var miiiiiiiiiiiin! Uuuuuauaaaäääääh!"

Som den omtänksamma pappa jag är gled jag snabbt och smidigt, lika bra att fortsätta att hyperbowla när jag lika börjat, ner bredvid min son och gav honom en riktig bamsekram. Sonen kramade hårthårt och längelänge. Efter en stunds kramande kunde han coola ner sig och åter lägga sig för att somna om. Skönt. Jag passade på att ljudlöst glida tillbaka till vår säng.

MEN, det varade inte direkt länge innan nästa hjärtskärande skrik ekade på Dalgatan 8b. Samma veva denna vända och sonen gav samma förklaring av vad som hade hänt. "Svea tog min steeeeeeen..." Otroligt vilken tragedi. Jag sa att pappa nu tog tillbaka stenen och att sonen i och med detta i lugn och ro kunde återgå till att sova. Det gick sådär. Det blev mer en variant av att somna. Vakna. Prata. Somna. Prata. Drömma. Vakna. Sova. Fråga. Somna om. Sparka omkring i sängen. Vakna igen. Somna igen.

Jag stannade kvar och sov bredvid honom i hopp om att han inte skulle behöva skrika något mer och om att han kanske kanske skulle sova någon timme extra på morgonen. Klockan hade ju nämligen hunnit rinna iväg en bra bit över 03.00 innan båda våra ögon la sig till ro för natten. En av mina förhoppningar slog in. Det blev inga fler hjärtskärande skrik. Det var skönt. Tyvärr vaknade dock sonen 05.50 och tyckte att det var dags att stiga upp. Jippie. Vinstlott för mitt lag. Inte helt oväntat har pappan varit ganska sliten i dag. Menmen. Sånt är livet.